«  Nederländernas första organisation för kvinnors rösträtt

Medlemmar i VVK delar ut flygblad i samband med en demonstration 1914.

Vereeniging voor Vrouwenkiesrecht (VVK) – Föreningen för kvinnorösträtt – startades i februari 1894 i Amsterdam av bland andra Aletta Jacobs och Wilhelmina Drucker. Efter en lite trög start bildades snart ett 15-tal grupper runt om i landet, och organisationen fortsatte sedan växa.

  Även män kunde bli enskilda medlemmar i VVK, men männen fick inte sitta i ledningen. Precis som den brittiska rösträttsrörelsen hade VVK många vackra broderade banderoller och standar.

  VVK gav även ut en månadstidning med just namnet Maandblad van de Vereeniging voor Vrouwenkiesrecht.

Redan 1907 splittrades föreningen, då de mest konservativa kvinnorna istället bildade Nederlandsche Bond voor Vrouwenkiesrecht (Nederländska förbundet för kvinnors rösträtt). Det var en mindre grupp som motsatte sig allt sådant som demonstrationer och liknande, som de kallade för "militant" aktivism. Trots att VVK inte stöttade brittiska WSPU:s våldsaktioner, ansåg utbrytarna att VVK borde ha gått ut och offentligt fördömt WSPU. Den nya organisationen krävde dessutom mer av en "damrösträtt" för välutbildade, medan VVK krävde rösträtt för alla.

  Bland andra kända feminister som var medlemmar i VVK fanns exempelvis Rosa Manus och Mien van Itallie-van Embden.

1908 höll den internationella paraplyorganisationen för kvinnors rösträtt, IWSA, sin fjärde kongress i Amsterdam. Det ledde till att kampen i Nederländerna intensifierades.

  1913 höll VVK ett stort protestmöte i Haag, där de krävde att rösträttsparagrafen skulle skrivas om, så att även kvinnor kunde rösta i val. Eftersom Nederländerna det året firade 100 år som självständig nation var det mycket uppmärksamhet kring rättigheter, och VVK arrangerade också en stor utställning kallad Kvinnan 1813-1913. Den var öppen från maj till september och blev en stor succé. Närmare 300 000 besökte utställningen, inklusive internationellt ledande rösträttskvinnor som Carrie Chapman Catt och Anna Howard Shaw.

På väg till en rösträttsdemonstration i Amsterdam 1914. Från vänster: Jo Van
Buuren-Huys, Frederike Swaantje van Balen-Klaar, Aletta Jacobs, Clara Mulder
van de Graaf-de Bruyn, Jeanne van Landschot Hubrechts och Sophie Wichers.

  Året därpå, 1914, arrangerade VVK en stor demonstration och ett Folkets petitionsmöte med krav på rösträtt för kvinnor.

  1915 lämnade de in 150 000 namnunderskrifter för kvinnors rösträtt till regeringen. Och året efter det arrangerade VVK den dittills största demonstrationen för kvinnors rösträtt i Nederländerna, med 18 000 demonstranter i Amsterdam.

18 000 deltagare samlades i den dittills största demonstrationen
för kvinnors rösträtt i Nederländerna, den 18 juni 1916.

Rösträtt för kvinnor infördes 1919 i Nederländerna, och 1922 kunde kvinnor rösta första gången. När rösträtten beslutats 1919 bytte VVK namn till Vereniging van Staatsburgeressen (Förening för medborgarinnor). Precis som Fogelstadgruppen i Sverige satsade de istället på att lära kvinnor att använda sig av sitt medborgarskap för att påverka.

  1930 slogs den nya organisationen samman med flera andra kvinnoorganisationer till Vrouwenbelangen – Nederlandse Vereniging voor Vrouwenbelangen en Gelijk Staatsburgerschap (ungefär: Nederländsk förening för kvinnors intressen och lika medborgarskap).

  1949 ombildades Vrouwenbelangen igen, då "kvinnors arbete" las till i namnet: Nederlandse Vereniging voor Vrouwenbelangen, Vrouwenarbeid en Gelijk Staatsburgerschap (ungefär: Nederländsk förening för kvinnors intressen, kvinnors arbete och lika medborgarskap). Den organisationen finns kvar än idag.

Minnesstenen av 100 år sedan rösträtten infördes
i Nederländerna sattes upp i Utrecht 2019.