«  Kortlivade lokala arbetarkvinnogrupper för kvinnors rösträtt

Från vänster: Clara Lemlich, Rose Schneiderman, Lenora O'Reilly och Margaret
Hinchey startade Wage Earners' League for Woman Suffrage i New York.

Wage Earners' Suffrage League (WESL) var lokala initiativ för rösträtt för kvinnor som drevs av fackligt aktiva arbetarkvinnor. Ibland kallas de istället Wage Earners' League for Woman Suffrage (WELWS). Den första gruppen verkar ha startat i San Francisco 1908, men vi har hittat väldigt lite information om grupperna.

  I New York startades WELWS i mars 1911 av bland andra textilarbeterskorna Clara Lemlich, Rose Schneiderman, Pauline Newman, Leonora O'Reilly och Mollie Schepps tillsammans med tvätteriarbeterskan Maggie Hinchey.

  De var trötta på männen i socialistpartiet för att männen där var helt ointresserade av att kvinnor skulle ha rösträtt. De var lika trötta på de konservativa rösträttskvinnorna i NAWSA, National American Woman Suffrage Association, för att de var så ointresserade av att arbetarkvinnor skulle vara med i kampen. Alltså startade de lokala rösträttsgrupper för arbetarkvinnor.

Alla kvinnor var välkomna, men endast arbetarkvinnor hade rösträtt. De andra var "allierade". Organisationen vände sig i första hand till immigranter bland arbetarkvinnor, men också till kvinnor som inte yrkesarbetade, som hemmafruar.

  Syftet var att få "arbetarkvinnor att se nödvändigheten av rösträtten, att agitera för rösträtten och att lära oss hur rösträtten, när den är vunnen, kan användas".

  Eftersom de oftast inte hade råd att hyra lokaler hade de sina möten utomhus, och höll appelltal på gatorna.

  I Los Angeles hörde Frances Nacke Noel till de drivande, och i Chicago startades gruppen av fackföreningsledaren Alice Henry och kängmakaren Emma Steghagen.

  I San Francisco var servitrisen Louise LaRue och typografen Minna O'Donnell bland initiativtagarna. Kvinnor inom gruppen höll appelltal på flera olika språk för att få med sig immigrantkvinnor. De köpte också in té i lösvikt och gjorde egna förpackningar med etiketten "Equality Tea" med reklam för kvinnors rösträtt på som de sålde överallt.

Wage Earners' League for Woman Suffrage i New York fick stöd av en del rikare kvinnor, som bidrog med pengar, precis som de gjorde till NWTUL, National Women's Trade Union League. Men de rika damerna tilläts inte ha något inflytande över kampanjer eller appelltal som organisationen genomförde, och inte heller över utåtriktat material. Däremot fick de delta i möten och hjälpa till i föreningens arbete.

  Wage Earners' Leagues använde sig oftast av en direkt retorik genom att i flygblad och broschyr ställa frågor som "Varför får du lägre lön än en man?" och direkt svara: "För att du är kvinna och inte har rösträtt." Clara Lemlich, Leonora O'Reilly och Mollie Schepps höll regelbundet appelltal utanför fabrikerna när arbeterskorna slutade och gick hem.

  De utgick också väldigt konkret ifrån vad arbetarkvinnor behövde där och då. Exempelvis kombinerade Lower East Side-gruppen av WELWS i New York rösträttskampen med sådant som att lära kvinnor att simma på sommarsöndagar. Och i det fall de hade råd att ge ut ett material, som broschyren "Senators vs. Working Women", innehöll det argument för rösträtt ut just arbetarkvinnors perspektiv.

  De ställde också andra krav som var viktiga för arbetarkvinnor, som kamp mot barnarbete, för kortare arbetsdag, lika lön, bättre boenden, rena gator och tillgång till hälsosam mat. De drev dessutom kamp mot trafficking av kvinnor och barn i prostitution, och för fred.

  Genom allt WESL:s och WELWS:s arbete kom många fler arbetarkvinnor att stötta kravet på rösträtt för kvinnor och bli aktiva i kampen.

Margaret Hinchey, ordförande i Laundry Workers Union of New York
och aktiv i WELWS, höll många och populära tal om rösträtt.

I new York var höjdpunkten ett protestmöte i april 1912 i en lokal på Cooper Union, då tusentals arbetarkvinnor samlades. Män i ledningen för staten New York hade kommit med en rad uttalanden om att kvinnors rösträtt var ett hot mot äktenskaplig harmoni, skulle smutsa ner kvinnors moral, och göra så att de förlorade sin kvinnliga charm och blev maskulina – och kvinnor från WELWS avlöste varandra i att hålla tal i protest. Clara Lemlich sa att de förskräckliga arbetsförhållandena på fabrikerna och kvinnors låga löner skadade "äktenskaplig harmoni" betydligt mer än rösträtt, eftersom det tvingade in kvinnor i dåliga äktenskap. Rose Schneiderman sa att männens prat om "charm" i själva verket inte alls syftade på arbetarkvinnor, som bara förväntades arbeta och producera tills de dör av någon industriell sjukdom. Och sin "kvinnlighet" kan arbetarkvinnor minsann definiera själva. Mollie Schepps sa att den respekt de makthavande männen påstod sig ha för kvinnor inte syntes i det brutala sätt som de behandlade strejkande textilarbeterskor på. Rakt på sak och med mycket humor argumenterade de för varför arbetarkvinnor måste kräva rösträtt och genom det rätten att vara medborgare.

  Det var också på ett möte för WELWS som Rose Schneiderman 1912 höll sitt berömda tal om att arbetarkvinnor vill mer än att bara kunna existera:


  Tyvärr verkar det inte finnas mycket kvar av dokument om de olika grupperna, men det verkar som om den i New York rann ut i sanden redan under 1912. Flera historiker menar att det nog berodde både på brist på pengar och att de mest drivande även var aktiva i andra organisationer.

  Men trots att WESL- och WELWS-grupperna fanns under så pass kort tid anser många forskare att de hade en mycket stor betydelse för att de gjorde att så många fler arbetarkvinnor ställde sig bakom kravet på rösträtt för kvinnor.