«  Stödorganisation för kvinnor inom fackföreningsrörelsen i USA

Medlemmar i New Yorks WTUL cirka 1910.

National Women's Trade Union League bildades 1903 efter förebild av WTUL i Storbritannien. Oftast när vi läser om de amerikanska lokala grupperna idag kallas de WTUL (utan N) och namnet på den ort de fanns på, men de tillhörde den nationella organisationen. Det började i Boston, New York och Chicago och spred sig till fler städer vartefter.

  Lokala WTUL fungerade ofta som stöd till kvinnor som arbetade inom textilindustrin när de inte togs på allvar av männen i sina olika lokala fackförbund. Men de hjälpte också till att starta nya fackförbund för kvinnor. NWTUL var alltså inget fackförbund, utan en organisation till stöd för kvinnor inom fackföreningsrörelsen.

Klicka på NWTUL:s logotype för att se den större!

  Därför bestod medlemmarna av både arbetarkvinnor och kvinnor från medel- eller överklassen. Men av stadgarna framgick att det måste vara en majoritet av medlemmar som bestod av fackliga kvinnor. De finare damerna kallades "allies". Många av de kända kvinnor som engagerade sig för reformer i det amerikanska samhället arbetade på olika sätt med NWTUL, som Jane Addams, Eleanor Roosevelt, som senare blev rikets första dam, Anne Morgan, dotter till bandirektören JP Morgan, och Alva Belmont, välbärgad rösträttskvinna.

  Genom att sådana kända och "fina" kvinnor stödde arbeterskorna hjälpte de till att skapa allmänt stöd för arbetarkvinnornas krav. I dåtidens medier döptes de snabbt till "The Mink Brigade".

Bilderna till vänster: Anne Morgan, Alva Belmont och Eleanor Roosevelt hörde till de finare damer som engagerade sig i NWTUL.

Oidentifierad strejkande textilarbeterska och Rose Livingston på var sin sida
om rösträttskämpen Flora Dodge La Follette, från The Mink Brigade.

Förutom att NWTUL organiserade kvinnor över klassgränser, gjorde de det också när det gällde etnicitet. Därför nådde de många bland de invandrade kvinnor som dominerade flera arbetarkvinnoyrken, och inte minst inom textilindustrin, i USA i början av 1900-talet. NWTUL gav också ut en del av sina material på både engelska och polska, litauiska, rumänska, yiddish, svenska, ryska och italienska.

  1909 var NWTUL mycket aktiv i stöd för textilarbeterskestrejken i New York, både när det gällde att organisera strejken, att samla in pengar till strejkkassan, och på andra sätt stötta ILGWU, International Ladies' Garment Workes' Union, som drev strejken.

  Efter den segern började de driva allmänna krav på 8 timmars arbetsdag. Efter branden i Triangle-fabriken 1911 satsade NWTUL också på arbete för skyddslagstiftning för att hindra framtida liknande katastrofer. Och de drev krav på förbud mot det då vanligt förekommande barnarbetet.

  NWTUL jobbade även med praktiskt stöd, som soppkök vid exempelvis Lawrence Strike som IWW, International Workers of the World, drev då. En annan organisation de arbetade mycket med var ACWA, Amalgamated Clothing Workers of America.

  Dessutom arbetade NWTUL med att utbilda arbetarkvinnor som de trodde skulle bli bra organisatörer. Rose Schneiderman är ett exempel på en som blev utbildad och senare anställd av NWTUL i New York, liksom Mary Anderson i Chicago. De ordnade också sommarkurser för arbetarkvinnor, och under terminerna höll de kurser i allmänna skolor vars lokaler stod tommar på kvällarna, verksamhet som bland andra Agnes Nestor drev länge i Chicago.

PLATTFORM
1. Organisering av arbetarkvinnor runt om i hela Amerika
2. Lika lön för lika arbete
3. 8 timmars arbetsdag
4. En lön att leva på
5. Fullt medborgarskap för kvinnor (rösträtt)

  De startade också tidningen Life and Labor, som kom ut en gång i månaden.

Några av de ledande kvinnorna i NWTUL 1907, från vänster: Hannah Hennessy,
Ida Rauh, Mary Dreir, Mary Kenney O'Sullivan, Margaret Robins, Margie Jones,
Agnes Nestor och Helen Marot.

Förutom den fackliga inriktningen och kampen för att få ett nationellt förbud mot barnarbete, arbetade NWTUL på 1910-talet aktivt för rösträtt för kvinnor. De stöttade NAWSA, National American Woman Suffrage Association, eftersom de såg kvinnors rösträtt som en möjlighet att skapa bättre lagstiftning för kvinnor på arbetsmarknaden.

  Men flera av NWTUL:s mer radikala medlemmar som var arbetarkvinnor ville inte inordna sig en rösträttsrörelse som till stor del styrdes av överklasskvinnor. De startade istället den tyvärr kortlivade WELWS, Wage Earners' League for Woman Suffrage. Bland dem fanns Pauline Newman, tidigare anställd på Triangle-fabriken, Rose Schneiderman, Clara Lemlich, Margaret Hinchey, Leonora O'Reilly och Emma Steghagen.

Margaret Hinchey, ordförande i Laundry Workers Union of New York, reste
runt och höll tal för rösträtt, cirka 1915.

När sedan Franklin D. Roosvelt blev president 1933 fick NWTUL möjlighet att påverka ordentligt, i och med att hans fru Eleanor Roosevelt var en aktiv medlem sedan länge. Eleanor Roosevelt och Rose Schneiderman hade blivit nära vänner, och de tog fram förslag om allmänna socialförsäkringar och andra reformer.

  Rose Schneiderman hade valts till ny ordförande för NWTUL 1926 och hon fortsatte som ordförande ända tills organisationen las ner 1950.