«  Stödorganisation för kvinnors fackföreningar i Storbritannien

Den fackliga kommittén vid Dewbury & Batley väveri 1875.

På initiativ av Emma Paterson bildades 1874 Women's Protective and Provident League (WPPL), som senare bytte namn till Women's Trade Union League (WTUL).

  Precis som i Sverige och många andra länder ville de flesta fackförbund som drevs av män inte acceptera kvinnor som medlemmar på den tiden. Syftet med WPPL var att fungera som stödorganisation för arbetande kvinnor och för fackföreningar för kvinnor.

  WPPL/WTUL räknas oftast som Storbritanniens första fackförbund för kvinnor. Men det var egentligen inte en sådan paraplyorganisation för kvinnors fackföreningar, utan snarare en stödorganisation för att få kvinnor att engagera sig fackligt och för att förbättra kvinnors arbetsvillkor. Organisationen hade fyra mål:
- att förbättra löner och arbetsvillkor,
- att ge sjuk- och arbetslöshetsstöd,
- att agera som arbetsförmedling,
- att hjälpa till i förhandlingar mellan fack och företag.

Eftersom många av dem som var medlemmar i organisationen var socialt engagerade medelklasskvinnor kunde de hjälpa till ekonomiskt, till exempel så att de små fackföreningarna kunde ha råd med strejkkassa och alltså klara av att sätta hårt mot hårt mot fabriksägare.

Kvinnor arbetar på en kedjetillverkningsfabrik.

  Redan året efter starten, 1875, stöttade WPPL Dewsbury & Batley vävarstrejk i West Yorkshire, när företaget ville sänka arbetarnas löner med 10 procent. Det var en av de första strejkerna som drevs helt av kvinnor i Storbritannien, vilket var särskilt anmärkningsvärt eftersom arbetarna där var både kvinnor och män. Strejken vanns efter två månader, och en så lång strejk skulle vävarna inte klarat utan pengarna från WPPL och andra. WPPL/WTUL hjälpte också till att bilda flera nya fackföreningar, exempelvis för tapetserare (möbeltextil), bokbinderiarbeterskor, tobaksarbeterskor, affärsbiträden, väverskor, spinnerskor, textilindustriarbeterskor och olika slags sömmerskor.

Väverskor vid Dundemill.

  WPPL/WTUL startade också Women's Halfpenny Bank 1879, där medlemmar kunde få lån. I samma lokaler hade de också läsrum, bibliotek, arbetsförmedling och simklubb. Simklubben kom sig av att det hade skett en allvarlig ångbåtsolycka i Themsen, där många kvinnor dött, just för att så få kvinnor fått lära sig simma.

  1876 startade WPPL tidningen Women's Union Journal, som kom ut en gång i månaden.

  När Emma Paterson dog 1886 tog Emilia Dilke över som ordförande och tillförde samtidigt en del av sina privata pengar.

1890 bytte organisationen namn till WTUL, Women's Trade Union League, och jobbade då mycket med att förändra lagar för att förbättra arbetande kvinnors rättigheter. Samtidigt bytte tidningen namn till Women's Trade Union Review.

  År 1900 blev Ada Nield Chew organisatör för WTUL, och reste runt Storbritannien för att hjälpa till att starta nya fackföreningar överallt.

  När Mary Macarthur blev generalsekreterare i WTUL 1903 blev det ett uppsving i aktiviteterna. 1905 hade medlemsantalet stigit till 70 000. När Macarthur 1906 tog initiativ till till bildandet av NFWW, National Federation of Women Workers, tog den nya organisationen över en del av det arbete som handlade om direkt organisering i fackföreningar. WTUL fokuserade då bland annat på att jobba mot det utbredda barnarbetet.

  1915 arbetade WTUL, NFWW och flera andra organisationer tillsammans för att alla kvinnor, som i och med första världskriget övertagit mäns arbete på fabrikerna, skulle ha samma lön som männen haft, alltså krav på lika lön oavsett kön.

  1921 gick WTUL upp i den särskilda kvinnosektion som startades inom fackföreningsrörelsen TUC, Trade Union Congress, för att stötta arbetarkvinnors fackliga kamp: WWG, Women Workers’ Group.