«  Anti-nazisten som startade Tisdagsklubben

Amelie Posse föddes den 11 februari 1884 i Stockholm som det första av tre barn, och enda dotter, i en överklassfamilj. Pappan var greve och järnvägsbyggare. Familjen flyttade snart till den slottsliknande villan Maryhill i Glumslöv i Skåne, och där växte Amelie upp. Men när hon var 13 år dog pappan, och det visade sig att det inte fanns några pengar kvar. Mamman flyttade med barnen till Lund, ekonomisk beroende av farfadern.

  Amelie lärde sig tidigt flera språk. Hon gillade konst, musik och litteratur, och hon började med tiden studera målning i Köpenhamn. Men 1904 gifte hon sig och fick en son. Efter åtta år blev det skilsmässa och mannen behöll då sonen. Kvinnor hade ingen rätt till sina barn då, och var inte heller myndiga eller räknades som medborgare.

  Amelie reste till Italien för att måla. Där mötte hon den tjeckiska konstnären Oki Brázda som hon gifte sig med några år senare och fick två söner med, Slávo och Jan. Amelie och Oki engagerade sig under första världskriget i tjeckernas frihetskamp. En period var familjen internerad på Sardinien, men kunde sedan återvända till Rom.

Under 1920-talet började Amelie skriva för olika tidningar och tidskrifter. Men 1925 övertog de ett förfallet slott, Lickov, i norra Böhmen. Det satsade de stort på att renovera. Det sägs att slottet blev som ett centrum för kultur, med massor av kända besökare. Från Sverige var bland andra Prins Eugen och vännen Elin Wägner på besök.

Här i Sverige verkar Amelie Posse varit omskriven i veckopressen
mest som en glassig grevinna som ordnade glada fester i sitt
böhmiska slott.

Precis som Elin Wägner var Amelie Posse i grunden pacifist. 1935 skrev hon ett brev till tidningen Tidevarvet och uppmanade till Kvinnornas vapenlösa uppror, en pacifisktisk aktion som samlade 20 000 kvinnor i Sverige. Men fascismens utbredning i Europa under 1930-talet och utvecklingen i Tjeckoslovakien fick Amelie Posse att se att pacifismen inte räckte för att bekämpa fascism och nazism. Hon upptäckte dessutom att nazisterna gav ekonomiskt stöd till pacifistiska organisationer, som ett sätt att tysta aktivt motstånd.

  Amelie Posse gick i sina artiklar öppet emot nazisterna, än mer när Nazityskland 1938 införlivade den tyskspråkiga delen av Tjeckoslavakien, Sudetenland. Det ledde till att hon hamnade på nazisternas svarta lista. 1939 intog Tyskland även den västra delen av landet, Böhmen-Mähren, som tyskt protektorat. Gestapo var då inställda på att gripa Amelie, men hon hann fly tillbaka till Sverige. Sönerna Slávo och Jan kom efter.

Här i Sverige drev Amelie Posse stödarbete för flyktingar. Hon började också driva att alla anti-nazister borde samlas i en gemensam organisation och bygga upp ett motstånd mot Nazityskland, inklusive att förbereda sig för en eventuell ockupation. Hon hade sedan tidigare ett brett kontaktnät med människor av alla slag, inklusive i kungahuset, och hon var både driftig och kunde uttrycka sig så att folk lyssnade. Så snart tog hon initiativ till bildande av Tisdagsklubben.

Läs mer om Tisdagsklubben HÄR!

Efter andra världkriget flyttade Amelie Posse tillbaka till Tjeckoslovakien en kort period. Hon belönades för sina insatser under kriget med medaljer från både norska och danska kungen för "berömvärda gärningar under krigsåren". Från Storbritannien fick hon the King's medal for service in the course of freedom och från den avgående tjeckiske ministern fick hon orden Vita lejonet. Från Sverige däremot fick hon nöja sig med en tung mapp i Säkerhetspolisens arkiv.

Amelie Posse skrev många böcker, som översatts till bland annat engelska,
danska och tjeckiska.

  1948 flyttade Amelie tillbaka till Sverige igen, och under 1950-talet fortsatte hon att arbeta för flyktingar här. Hon skrev ett antal böcker genom åren, flera med berättelser ur sitt eget liv. Om krigsåren skrev hon i boken Åtskilligt kan nu sägas, 1949.

  Om Amelie Posse som person sägs att hon hade en "osviklig optimism, rättspatos och stort mod". Trots att hon var av fin familj hade hon under stora delar av sitt liv inte mycket pengar, och hon var dessutom sjuklig, ibland svårt sjuk, men hon var ovanligt driftig. Själv sa hon att det bara aldrig legat för henne att stillatigande stå bredvid och se hur en orättvisa begås.

  Amelie Posse dog av en stroke den 3 mars 1957, 73 år gammal. I en nekrolog stod att hon var "bullrig, bråkig, brinnande, alltid byggande, alltid varm för en sak eller en människa eller många människor". Ture Nermans slutord var: "Eftervärlden kommer att söka grevinnan Posse inte så mycket i Sveriges adelskalender. Hon hör främst hemma i Frihetens".

Amelie Posse museum finns på Örenäs Slott (som tidigare hette Maryhill) i form av ett litet minimuseum i Slottsparken med fotografier, historik och några av Amelie Posses böcker.