Det finns mer feministiska förslag

Kanske går det att skapa en föräldraförsäkring som inte bygger i första hand på biologi eller dagens samhälleliga kärnfamiljsnorm, utan som utgår från barnets villkor? En sådan generaliserad föräldraförsäkring skulle förmodligen också ha större möjlighet att motverka kvinnoförtrycket på arbetsmarknaden. Det skriver Gerda Christenson och Sara Ström i ett svar i debatten om individualiserad föräldraförsäkring.

Deras första artikel kan du läsa HÄR.

Det är skönt att se att det finns fler än vi som vill diskutera förslaget om individualiserad föräldraförsäkring. Vi är övertygade om att det finns betydligt mer feministiska lösningar.

Precis som Karin Brygger och Ann-Marie Ljungberg beskriver, menar vi att individualiseringen av föräldraförsäkringen – trots att avsikten är det motsatta – cementerar kvinnoförtrycket. Ett av skälen är att låsningen gör den biologiska och traditionella, heterosexuella kärnfamiljen till norm. Sedan kan regeringen välja att "vänta till senare" med att fundera över alternativa familjer, medan F! kan kräva att det ska vara tydligare undantag, men strukturen består hur som helst. Så hur skulle det kunna vara feministiskt?

Det som var radikalt med särbeskattningen och föräldraförsäkringen på 1970-talet var att de reformerna bröt mot hela mönstret för dåtidens familj, där mannen förväntades vara försörjaren och kvinnan ta hand om hem och barn (även om kvinnor redan då faktiskt yrkesarbetade i betydligt högre utsträckninge än normen ville kännas vid).
Citat-ruta med texten: Om vi feminister skulle vara motsvarande radikala idag skulle det knappast vara låsning av föräldradagar – med sitt bevarande av dagens kärnfamiljsnorm – som vi skulle nöja oss med att kräva.

Citat-ruta med texten: Om vi feminister skulle vara motsvarande radikala idag skulle det knappast vara låsning av föräldradagar – med sitt bevarande av dagens kärnfamiljsnorm – som vi skulle nöja oss med att kräva.

  Genom de två reformerna tillsammans bröt samhället med den dåvarande normen, en-försörjarfamiljer, och införde istället normen två-försörjarfamiljer, och kvinnor blev egna ekonomiska individer. Om vi feminister skulle vara motsvarande radikala idag skulle det knappast vara låsning av föräldradagar – med sitt bevarande av dagens kärnfamiljsnorm – som vi skulle nöja oss med att kräva.

  Kärnfamiljen är i grunden en ekonomisk enhet, inte bara för att det enskilda paret slår ihop sin ekonomi, utan för att hela samhällsekonomin grundar sig i kvinnors ekonomiska underordning. Det är den insikten som har gjort att feministiska aktivister historiskt varit så kritiska mot den heterosexuella kärnfamiljen som institution. Exempelvis skrev feminister redan på suffragetternas tid böcker om äktenskapets ekonomiska funktion.

  Den samhällsekonomiska kopplingen blir dessutom särskilt tydlig idag, när politikerna skär ner i den offentliga välfärden, och kvinnor går ner i arbetstid för att ta hand om barn, föräldrar, barnbarn, sjuka eller funktionshindrade närstående. Mer samhälleligt arbete skyfflas på så sätt in i familjen – på kvinnorna. Genom kärnfamiljsstrukturen får kvinnor stå för gratis hushålls- och omsorgsarbete, vi förväntas sköta hem och barn – och det är alltså samhället som bestämmer hur mycket tid det ska ta.

  Men genom myten om äktenskapet som en frivillig kärleksgemenskap hålls kvinnor på plats utan att vi ens alltid märker det. Och det gäller alla kvinnor. För oavsett om vi är lesbiska eller heterosexuella, och oavsett om vi själva lever i en tvåsamhet eller inte, påverkas våra vardagsvillkor, inklusive löner, av att samhället är organiserat kring heterosexualiteten som institution. Den heterosexuella kärnfamiljen blir knuten där kvinnoförtryckets trådar löper samman.

  Den som har insett det vill förstås kräva reformer som bryter mot den strukturen, hellre än att föreslå sådant som individualiserad föräldraförsäkring, som bara blir symbolpolitik. Och som i själva verket snarare förstärker grundstrukturen.

  Om vi kunde fundera fritt skulle vi ju kunna ta fasta på den andra av föräldraförsäkringens grundpelare: barnets rätt och behov. Kanske går det att skapa en föräldraförsäkring som inte bygger i första hand på biologi eller dagens samhälleliga kärnfamiljsnorm, utan som utgår från barnets villkor? Så att de vuxna människor som faktiskt finns runt omkring varje barn skulle kunna ta ut omsorgsdagar för det barnet? Det kunde vara mormor, morbror, grannen, mammas kompis; de som är närmast just detta barn. Ansvarig för vilka som vore aktuella för en sådan föräldraförsäkring skulle kunna ligga på den huvudsakliga vårdnadsgivaren för barnet. Den ekonomiska grundersättningen skulle vara så hög att det gick att leva på den, oavsett om de som tar hand om barnet har yrkesarbetat innan.
Citat-ruta med texten: Vi vill med våra artiklar bara visa på att det finns betydligt mer feministiska förslag än att låsa föräldradagar till biologiska föräldrar. Det är först när några vågar tänka helt nytt som vi kan åstadkomma någon verklig förändring.

Citat-ruta med texten: Vi vill med våra artiklar bara visa på att det finns betydligt mer feministiska förslag än att låsa föräldradagar till biologiska föräldrar. Det är först när några vågar tänka helt nytt som vi kan åstadkomma någon verklig förändring.

  En sådan generaliserad föräldraförsäkring skulle också påverka arbetsmarknaden. Då skulle ju arbetsgivarna inte kunna veta om den de anställer kommer att vara föräldraledig, eftersom det varken skulle hänga på kön, ålder eller familjesituation om den personen kan komma att bli omsorgsledig för ett barn i sin närhet.

  Vi har inget utarbetat förslag på någon alternativ, generaliserad föräldraförsäkring, vi vill med våra artiklar bara visa på att det finns betydligt mer feministiska förslag än att låsa föräldradagar till biologiska föräldrar. Det är först när några vågar tänka helt nytt som vi kan åstadkomma någon verklig förändring.

  Det vi behöver är helt enkelt inte symbolpolitik, utan betydligt mer debatt, mycket mer radikalt tänkande, och konkreta förslag som utgår från en feministisk analys av världen.