Collage: Gerda Christenson  

Vart tog
intersektionaliteten vägen?

I mitten av november röstade riksdagen igenom beslutet att införa en tredje "pappamånad", alltså att ytterligare en månad i föräldraförsäkringen ska låsas till den ena föräldern. Beslutet har fått stöd av många feminister – inklusive Sveriges kvinnolobby och Feministiskt Initiativ. Bägge påpekar samtidigt att hela föräldraförsäkringen borde låsas, så att det inte längre ska gå att skriva över dagar på någon annan.

  Men vad innebär det egentligen, i praktiken, att dagar inte längre går att skriva över på någon annan?

  Trots att det i så många olika sammanhang brukar betonas hur viktigt det är med intersektionalitet*, har föräldraförsäkringen oftast diskuterats som om hela världen bestod av traditionella, heterosexuella kärnfamiljer i medelklassen. Och att pappor i de familjerna, som inte tagit ut sina föräldradagar, självklart kommer att göra det om de inte kan skriva över dagar längre.

Historielöst

Den föreställningen är både historielös och verklighetsfrämmande. När dagens föräldraförsäkring infördes i Sverige 1974 grundade den sig i två perspektiv: barns rätt respektive kvinnors och mäns lika rätt- och skyldigheter. Den heterosexuella parfamiljen skulle vara jämställd och därför fördelade samhället hälften av dagarna på mamman och hälften på pappan. Antalet dagar i försäkringen fastslogs utifrån barns rätt att få sina behov tillgodosedda utifrån sin utvecklingsnivå, och få börja på dagis när det var moget för det, och genom möjligheten att skriva över dagar på den andra föräldern gick inga dagar förlorade för barnet.

  Att låsa månader i föräldraförsäkringen går alltså tvärtemot denna grundläggande inställning. För om en pappa inte tar ut sina låsta dagar kan ju barnet tvingas börja på dagis tidigare. Hur mycket tidigare beror på hur många låsta månader som införs – och på vad mamman gör när pappans dagar "fryser inne".

  Förbudet mot att skriva över dagar i föräldraförsäkringen innebär i själva verket att samhället inför en tvångsåtgärd, som inte i första hand drabbar dem som samhället vill tvinga – papporna – utan som tvärtom slår mot barnen och deras mammor. I praktiken är det arbetarklassens kvinnor och barn som får betala priset.

  Det här klassperspektivet är det framför allt Karin Brygger, Jenny Wenzer Dahlgren, Ann-Marie Ljungberg och Kajsa Widegren som har lyft i debatten. De har visat att det ändå inte är så att alla barn, vars pappor inte tar ut sina låsta dagar, måste börja på dagis redan som yngre. För när papporna inte tar ut sina dagar stannar många mammor hemma, antingen på lägstanivå i föräldraförsäkringen eller helt utan inkomst – för att barnet inte ska få en sämre situation än andra barn.

  Det betyder alltså att låsningar av föräldraförsäkringsdagar – tvärtemot syftet med reformerna – försämrar många arbetarkvinnors ställning på arbetsmarknaden ännu mer. Samtidigt blir de hårdare ekonomiskt beroende av papporna. De får lägre livsinkomst, vilket betyder lägre pension och svårare att klara sig själva på äldre dar. Vi pratar alltså om "reformer" som ingen vet om de kommer att skapa någon positiv förändring, men som kommer att drabba kvinnor som redan är utsatta ekonomiskt.

  Och det gäller ganska många kvinnor och barn. Bland barn födda 2005 – då två månader varit låsta till vardera föräldern – är det 10 procent vars pappa inte tagit ut någon föräldraförsäkringsdag alls när barnet fyllt 8 år. Vart tionde barn. Av barn födda 2009, det vill säga fem år senare, är det så mycket som 20 procent vars pappa inte tagit ut en enda dag med föräldrapenning när barnet var 4 år. Vart femte barn. Förutom dem, finns också de barn vars pappor tar ut föräldrapenningsdagar, men under kortare tid än de låsta dagarna.

  Det här är något som få tar på allvar. I promemorian om en tredje pappamånad avfärdades tvärtom alla de barnen som "ett fåtal": "För ett fåtal barn där en av föräldrarna inte kan eller önskar vara föräldraledig under de reserverade månaderna kan den sammantagna tiden med föräldrapenning komma att minska något jämfört med idag."

  Promemorian avfärdade alltså problemet, utan någon sakligare grund än en stilla förhoppning: "De män som i dag tar ut enbart en liten andel av rätten till föräldrapenning, eller helt avstår från denna kan komma att förändra sitt beteende." (vår betoning)

  Tyvärr ser det inte så ut. I själva verket har Försäkringskassan konstaterat, att andelen föräldradagar som "fryser inne" tvärtom ökat år från år – och att det framför allt är på grund av att pappor inte tar ut sina dagar, som ju då inte heller kan överföras till någon annan.

Konservativt

En annan följd av förbudet mot att skriva över dagar är att föräldraförsäkringen knyts till en traditionell och konservativ föreställning om den heterosexuella kärnfamiljen, vilket inte överensstämmer med verkligheten i många barns liv. Idag är det i vissa fall möjligt för andra för barnet viktiga personer än de biologiska föräldrarna att ta del av föräldraförsäkringen. Men det gäller bara de dagar som inte är låsta.

  När förslaget om en tredje pappamånad lades fram, var det helt tyst om följden för stjärnfamiljer, precis som det varit från dem som drivit kravet på helt "individualiserad" föräldraförsäkring. Promemorian konstaterade helt kort bara att låsningen av dagar minskar möjligheten för andra än barnets biologiska föräldrar att ta ut föräldrapenning, men avfärdade genast frågan genom att hänvisa till att regeringen senare tänker "se över" om de kan underlätta för stjärnfamiljer.

  Vi har inte sett några andra än Kvinnofronten som protesterat mot det, och krävt att regeringen redan nu måste underlätta för icke-normativa familjer, inklusive ensamstående mammor. Varför har inte fler reagerat? För den som dessutom har ett barnrättsperspektiv borde det vara självklart att se till vad som vore bäst för alla barn – varför ska barn i icke-normativa familjer och till ensamstående mammor med gemensam vårdnad tvingas vänta till senare? Varför ska vårdnadshavaren inte kunna överlåta föräldraförsäkringsdagar till de vuxna som är viktiga för, och finns i vardagen runt, varje enskilt barn? Även en vän eller släkting kan fylla den funktionen och skulle då kunna få ersättning från föräldraförsäkringen när den tar hand om barnet.

  Intersektionalitet är mer än bara ett fint ord. Det utgår från en påtaglig verklighet som påverkar all feministisk analys. Men då krävs att vi diskuterar varje fråga utifrån flera olika maktstrukturer.

  FI:s Linnéa Bruno skrev i Feministiskt Perspektiv i somras apropå "individualiserad" föräldraförsäkring: "Avskaffande av sambeskattningen beskrivs ofta som en avgörande jämställdhetsreform. Vissa kom dock i kläm. Troligtvis är det ofrånkomligt att vissa med individualiserad föräldraförsäkring inledningsvis också får svårigheter."

  Det är en liknelse som inte kan göras av någon som ser till olika maktstrukturer. De som "kom i kläm" genom införandet av särbeskattning var ju de rikaste männen. De som "får svårigheter" genom "individualiserad" föräldraförsäkring däremot är stjärnfamiljer, ensamstående mammor och arbetarklassens kvinnor.

  Förslaget om individualiserad föräldraförsäkring bygger inte på någon feministisk analys av heterosexualiteten som institution eller av kärnfamiljen som knuten där kvinnoförtryckets trådar löper samman. Intersektionaliteten lyser med sin frånvaro. Istället riskerar individualiserad föräldraförsäkring i praktiken alltså att tvärtom stärka en gammaldags fadersrätt på kvinnor och barns bekostnad.

Gerda Christenson
Sara Ström

* Intersektionalitet = förståelsen för
att det finns flera maktstrukturer i samhället
och hur de samverkar och förstärker varandra.

Artikel 2 i debatten: Det finns mer feministiska förslag.

Kvinnofrontens remissvar om en tredje pappamånad.

Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Feministiskt Perspektiv.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten