"Upp och fajtas för
ett arbetsliv som passar oss"

För inte så hemskt länge sedan demonstrerade arbetarklassen – kanske din gamla farfar eller din mormor – för 8 timmars arbetsdag. Många skakade på huvudet och sa att det var en utopi, en omöjlig dröm.
Men två saker gjorde drömmen verklig.
För det första: Arbetarklassens kamp för sitt krav.
För det andra: Industriproduktionens tekniska utveckling, som gjorde att de varor vi behöver kunde framställas på kortare tid.
Sen dess har industriproduktionens tekniska utveckling fortsatt. Just nu utvecklas den språngartat med den nya tekniken. Men vilka krav ställer vi arbetare i dag?

För att få lite perspektiv på vilka krav vi borde ställa, kan vi fundera lite över hur det vore om det var vi själva som bestämde. Och för att det ska gå lättare att tänka sig in i det, så kan vi låtsas att vi bor i ett mycket litet land.

     Det lilla landet har 1.400 invånare. 400 av dessa människor är för gamla, för unga eller för sjuka för att arbeta produktivt.
1.000 kan alltså arbeta. 800 av dom 1.000 arbetande jobbar med att göra mat, kläder, bostäder o.s.v. åt alla dom 1.400 invånarna. 150 arbetande behövs för att vårda många av de 400 "icke produktiva", undervisa barn o.s.v. Och de 50 arbetande som blir över låter vi skriva böcker och göra filmer och måla tavlor till allas förnöjelse.

     Nu tänker vi oss att tekniken utvecklas i det lilla landet. Vi kommer på metoder att framställa mat, kläder och hus enklare och snabbare. Till slut behövs det bara 600 personer – mot tidigare 800 – för att producera dom nödvändiga varorna åt 1.400 människor.
Vad gör vi då? Om vi samlas allihop och pratar om saken, vad kommer vi fram till?
– Ska vi låta alla jobba på som tidigare och alltså producera mer mat, kläder och bostäder än vi har användning för?
– Eller ska vi låta 600 fortsätta producera och så får de 200 som blir över vara arbetslösa? Mat, kläder och bostäder kan de ju få i alla fall, för det producerar dom 600 så det räcker åt alla. Men de arbetslösa måste förstås be och böna lite innan vi ger dom nåt!
– Förresten, när vi ändå håller på och gör folk arbetslösa, kan vi inte skära ner på vårdjobben också? Nu när det går fortare att göra kastruller och korv, så borde det väl gå fortare att mata gamla tanter också.

     Nej, jag tror inte vi skulle resonera så. Det finns ju en massa förnuftiga alternativ! Vi kan till exempel förkorta arbetstiden för alla som arbetar, så att alla fortfarande delar på det jobb som behöver göras. Vi kan också utöka antalet som jobbar inom vården. så att dom gamla och sjuka får fler att hålla I handen. Till det kan det ju egentligen aldrig bli for mycket folk. Och så kanske vi tycker att fler kan få chansen att skriva böcker och måla tavlor.

     Allt kan hända! Och alla vi som bor i det lilla landet är glada över dom nya möjligheterna !

     Nu bor vi ju inte i det där lilla landet. Men egentligen står vi ju i samma situation i verkligheten! Om det var vi som bestämde skulle vi diskutera förnuftiga alternativ. Vi skulle säkert snacka mycket om möjligheten att arbeta kortare tid varje dag eller varje vecka – särskilt om vi som har tunga jobb och obekväma arbetstider får ett ord med i laget. Många av oss är ju bra utslitna när pensionen kommer, eller långt innan dess. Och vi som har ungar vet att vi har för lite tid för dem och ibland orkar med dom dåligt.
Få av oss har tid och ork att gå på fackmötena – trots att ingen av oss väl egentligen tycker att aktieägare, politiker och ombudsmän på heltid ska ta hand om allt tänkande och all makt.
Med kortare arbetstid skulle vi få mer ork – både for jobbet och annat. Men om vi får kortare arbetstid – hur går det då med lönen?
Tänk efter! Om vi kan framställa dom varor vi behöver på kortare tid, så kan vi givetvis egentligen få samma lön som då vi hade en längre men mindre effektiv arbetstid! Lönen, pengarna, är ju inte värda varken mer eller mindre än det man kan köpa för dem.
Det är dags att vi börjar fråga oss hur vi skulle vilja utnyttja den nya teknikens möjligheter – så att vi kan kämpa för det.

     Först och främst måste vi förstås komma ihåg att all teknik Inte är bra bara för att den är ny.
Det är bra om det försvinner arbetsuppgifter som man får ont i ryggen av för att dom är för tunga. Men vi blir ju inte gladare av att byta det mot att få ont i ryggen av att sitta och skava framför en dataskärm. Ont i ryggen gör ont i ryggen likförbannat.
Det är bra om det försvinner stress i jobbet som man får magsår av. Men vi blir ju inte gladare av att byta det mot att få magsår av att jobben blir för ensamma och tråkiga! Magsåret svider likförbannat.
Ny teknik betyder inte heller automatiskt att arbetstiden för att få fram en viss vara kan (bör) minskas. Många av oss jobbar på arbetsplatser med dålig organisation och för få anställda i arbete som är ryckigt och stressigt. Ska man använda modernare teknik på ett sånt ställe, så ska det användas för att få en lugnare arbetstakt.
Glöm inte heller att det finns arbetsuppgifter som det är mycket svårt, ja löjligt, att försöka rationalisera. Dit hör t.ex. vårdjobben och kulturjobben. Produktionstiden för en kastrull kanske kan minskas från en timme till tio minuter, för en korv från tio minuter till en minut.
Men att mata en gammal dam eller skriva en bok, det kan ju inte gå fortare och fortare! (I så fall blir det en ledsen gammal dam och en dålig bok!)
Därför kan det verka som om vården och kulturen blir dyrare och dyrare jämfort med kastrullerna och korven. Men egentligen är det ju tvärtom! Om det behövs mindre arbetstid för att göra korv och kastruller, så har vi råd med mer arbetstid för t ex. vård och kultur. Fler av oss kan ha det som jobb, när färre behövs till industriproduktionen. Och dessutom: Med kortare arbetstid får vi alla mer tid for våra egna ungar och gamla morsor och för att utveckla våra hobbies och talanger.

     Om vi fick bestämma, alltså. Vi vet ju allihop att om man kommer på ett sätt att göra korv fortare, så betyder det inte alls automatiskt att alla får kortare arbetstid med bibehållen lön eller att det anställs fler biträden på långvården!

     Men när vi ställer krav, så måste vi utgå ifrån hur vi skulle vilja ha det och vad som egentligen är möjligt. Lita inte på att dina fackliga företrädare ska sköta tänkandet och ställa krav åt dig! Och du som är fackligt aktiv: Lita inte på vad företagsledare och politiker påstår är möjligt!
Annars blir det aldrig nåt tryck för till exempel kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, fast det inte är nåt "omöjligt" krav. Det är inte omöjligare än kravet på åtta timmars arbetsdag var en gång i tiden.
Och därmed är jag tillbaka där jag började denna artikel. Låt oss inte vara sämre än farfar och mormor var! Upp och fajtas för ett arbetsliv och en arbetstid som passar oss som arbetar!

Frances Tuuloskorpi

Teckning ur 6 timmars-broschyren © Ann Forslind.

Citera gärna denna text, men glöm inte att ange källan.

© Kvinnofronten, Box 2007, 128 21 Skarpnäck.
e-post: kvinnofronten@sverige.nu