«  Tillbaka

Irish Women Workers' Union. I mitten i vit blus i första raden sitter Delia
Larkin, nummer fem från vänster i andra raden är troligen Helena Molony.

Irish Women Workers' Union (IWWU) startades 1911. Det började med en strejk på Jacob's kexfabrik, men det främsta skälet till att starta ett fackförbund för kvinnor var, som i de flesta andra länder som gjorde det då, att flera fackförbund vägrade att ta in kvinnor som medlemmar. Bland dem som tog initiativet till IWWU fanns Delia Larkin, Rosie Hackett och Hanna Sheehy-Skeffington.

Två år senare inträffade 1913 års stora lockout i Dublin. Det står olika i olika källor om vad som startade det hela, men en händelse som spelade roll var att tre kvinnor som jobbade på Jacob's kexfabrik i Dublin vägrade att ta av sig sina fackföreningsmärken. Därför fick de sparken direkt. Men de fick stöd av andra arbetare, och samma kväll hade mer än 1 100 kvinnor förlorat sina jobb. Hamnarbetare vägrade att hantera Jacobs gods och andra fackförbund sympatistrejkade. Arbetsköparna svarade med lockout av allt fler arbetare. Totalt drabbades omkring 20 000 arbetare av lockouten, som varade i fem månader.

  En 16-årig fabriksarbeterska, Alice Brady, sköts ihjäl av strejkbrytare när hon var på väg hem med mat hon fått genom facket. 500 medlemmar ur Irish Women Workers' Union deltog i begravningståget. Mordet ledde till bildandet av Irish Citizen Army, en väpnad arbetarstyrka som ville försvara arbetarna.

  Helena Molony, Constance Markievicz och flera andra jobbade hela tiden med fackets soppkök, som gav de avstängda arbetarna mat under konflikten.

Delia Larkin och andra IWWU:are i soppköket 1913.

  Men lockouten slutade med att fabriksägarna segrade. Många arbetare och deras familjer svalt och valde därför att gå med på att skriftligen lova att aldrig gå med i facket, för att få tillbaka jobben.

  Samtidigt hade lockouten för flera fabrikssägare fått följden att företagen gått i konkurs, vilket gjorde företagsägarna rädda för att ta till lockout igen. Därför innebar det stora lockouten 1913 ändå att fackföreningsrörelsen med tiden växte allt mer i Irland.

  1918 hade IWWU omkring 5 000 medlemmar, mest outbildad arbetskraft, men även sjuksköterskor och barnmorskor hörde ursprungligen till IWWU.

Många av fackets strider handlade om rimliga löner och förbättrade arbetsförhållanden, men det grundläggande kravet var att kvinnor skulle räknas som arbetare på motsvarande sätt som män, med samma rättigheter.

  1937 arbetade facket emot att landets nya konstitution slog fast att kvinnor skulle sköta hemmen.

  Kvinnornas fackförbund var som störst runt 1955. Efter det minskade medlemsantalet allt mer och 1984 gick förbundet upp i Federated Workers' Union of Ireland.