«  Paraplyorganisation för brittiska kvinnors fackföreningar

Sex delegater vid STUC, Scottish Trade Union Congress, 1911. Från vänster
Jeanie Spence (textilarbetarna), fru Lamont, Agnes Brown och MaryMacarthur
(alla från NFWW), Rachel Devine (textilarbetarna) och okänd kvinna.

National Federation of Women Workers (NFWW) var ett förbund för fackföreningar för kvinnor i Storbritannien. Det bildades 1906 på initiativ av Mary Macarthur med stöd av hennes vän Margaret Bondfield.

  Precis som WTUL, Women's Trade Union League, stöttade NFWW strejkande kvinnor, peppade kvinnor att bli fackligt aktiva, arbetade för högre lön och bättre arbetsförhållanden för kvinnor, och drev på för att få lagstiftning som gynnade kvinnor i arbetsmarknadsfrågor. Men till skillnad från WTUL, som var en stödorganisation för fackliga kvinnor, var NFWW alltså ett förbund för kvinnors fackföreningar.

  NFWW bildades i en tid då kvinnor i Storbritannien, precis som i Sverige och många andra länder då, inte accepterades som medlemmar i de flesta fackföreningar som drevs av män. Här i Sverige bildades motsvarande Kvinnornas fackförbund 1902.

  1907 startade NFWW tidningen The Woman Worker, som gavs ut en gång i månaden. Men tidningen blev snabbt så populär att den gjordes om till veckotidning med en upplaga på 20 000 ex.

  1910 organiserade NFWW en strejk bland kedjearbetare för att driva igenom minimilöner. Mary Macarthur lyckades få flera tidningar att bevaka strejken, vilket gjorde att den fick stort stöd bland folk. NFWW samlade in en strejkfond via fotbollsplatser och kyrkor, på fabriker och möten. Redan inom en månad hade över hälften av fabriksägarna gått med på minimilöner, och efter 10 veckors strejk gav den sista fabriksägaren med sig. Eftersom kvinnors löner ofta varit mindre än hälften av männens innebar den nya minimilönen att kvinnorna fick en lön som var mer än dubbelt så hög som den de hade haft innan.

Mary Macarthur håller appelltal under kedjearbeterskestrejken 1910.

Under första världskriget, när män blev soldater, tog kvinnor över jobben på många arbetsplatser. Men de fick inte samma lön som männen haft. Då arbetade NFWW, WTUL och flera andra organisationer tillsammans för att kvinnorna skulle ha samma lön som männen haft, alltså krav på lika lön oavsett kön. Tack vare strejkerna och fabriksägarnas oro över bristen på arbetskraft under kriget fick de igenom kravet på de flesta ställen. De fick också igenom rätten att alls vara fackligt aktiv på många fabriker som tidigare motsatt sig fackföreningar.

  Särskilt framgångsrikt var förstås arbetet på sådant som ammunitionsfabriker, som Storbritannien var direkt beroende av för krigsinsatserna. Winston Churchill själv ringde vid ett tillfälle upp Mary Macarthur för att få arbetarna att gå tillbaka till jobbet, men hon svarade att så blir det först när de får rimliga löner. Det tog bara 24 timmar den gången.

Unga tjejer på en brittisk ammunitionsfabrik under första världskriget.
Foto: Imperial War Museum.

De krav som NFWW drev vid den tiden var:

  1920 gick NFWW samman med NUGW, National Union of General Workers, som en särskild kvinnokrets, som fanns representerad både i ledningen för NUGW och i TUC, Trades Union Congress (ett fackförbund som närmast kan liknas vid svenska LO). På det sättet hoppades kvinnorna få större chans att påverka.

  Men precis som i Kvinnornas fackförbund i Sverige blev de fackliga kvinnorna i Storbritannien lurade av männen. Tio år senare lade männen ner kvinnokretsen, och kvinnorna förlorade sin representation.

Hos British Pathé kan du se en snutt ur en stumfilm från 1911, där några strejkande fabriksarbeterskor i Camden marscherar på gatan med en banderoll för NFWW.