«  1909 – Uprising of the 20,000

Textilarbeterskor delar ut material under textilarbeterskestrejken 1909.

1909 års textilarbeterskestrejk i New York är den största kvinnostrejken i USA:s historia. Den kallades också "Uprising of the 20,000", men i själva verket var det till slut snarare över 30.000 textilarbetare som deltog. De allra flesta av dem var kvinnor, cirka hälften var flickor i tonåren, och majoriteten var judiska och italienska invandrare.

  Textilarbeterskorna arbetade på den tiden i många olika små fabriker inom textilindustrin. De jobbade 65 - 75 timmar i veckan för minimala löner, i hälsovådliga fabrikslokaler. De måste dessutom betala mycket av materialen själva, som nål, tråd och till och med symaskinerna.

På Triangle-fabriken i New York var arbeterskorna anslutna till facket ILGWU, International Ladies' Garment Workers Union. I september 1909 gick de ut i strejk för högre löner, kortare arbetstid och bättre behandling av de arbetande. Då fick de stöd även av NWTUL, National Women's Trade Union League, där Rose Schneiderman och Agnes Nestor arbetade. De hjälpte de strejkande med information, förhandlingar och att organisera upp så kallade picket lines, där arbeterskorna gick med plakat och skapade uppmärksamhet för strejken.

"Vi svälter hellre fort än långsamt" var ett av de brutalt skämtsamma uttryck
som textilarbeterskorna peppade varandra med under strejken.

  I november hade ILGWU ett möte där de diskuterade om fler skulle strejka till stöd för Triangle-arbetarnas krav. Gubbarna som satt i ledningen för facket försökte driva att det inte var läge för någon sympatistrejk. Men när textilarbeterskan Clara Lemlich gick upp och höll ett brandtal för storstrejk visade mötesdeltagarna att de var på hennes sida.

  På morgonen den 24 november gick 15.000 textilarbeterskor ut från fabrikerna, och fler följde vartefter dagarna gick. Till slut deltog över 30.000 textilarbeterskor i strejken.

Till höger:Rose Schneiderman och
Agnes Nestor vid tiden för strejken.

  De strejkande och fackföreningsfolket blev hårt utsatta av fabriksägarna, som lejde kriminella till att misshandla dem. Och redan under den första månaden arresterade polisen omkring 800 av de strejkande för "kränkning av egendom" och "störande av ordningen". Clara Lemlich arresterades sjutton gånger under strejken och fick flera revben brutna. Men polisens brutalitet mot de strejkande fick delvis motsatt verkan, eftersom det fick medelklassfolk att stödja de strejkande. Det gällde inte minst efter att medelklassdamen Mary Dreier, som var ordförande för New Yorks WTUL, hade arresterats för att polisen påstod att hon skulle ha trakasserat en strejkbrytare.

De strejkande delade ut flygblad och demonstrerade.

Det blev en lång och utdragen strejk. Och kanske hade den inte blivit så lyckad om inte NWTUL stöttat den. De samlade nämligen in massor av pengar till strejkkassan, bland annat skänkte de rika damerna som också var med i NWTUL själva pengar och uppmanade samtidigt alla sina bekanta att göra likadant.

  Strejken varade ända till slutet av februari 1910. Då skrev facket ett fredsavtal med de flesta av fabriksägarna, med beslut både om kortare arbetstid, löneökningar, bättre arbetsvillkor och fria arbetsredskap.

  Vad som också vanns med den stora kvinnostrejken var att männen i fackförbunden tvingades erkänna kvinnorna som likvärdiga – både som arbetare och fackföreningskämpar.

Men ägarna av Triangle-fabriken fortsatte att vägra gå med på de strejkandes krav. Tvärtom gjorde de det ännu svårare för sina anställda. De låste in textilarbetarna innanför ståldörrar i fabriken, för att de inte skulle kunna smita ut. Ett år senare skedde branden i Triangle-fabriken.