«  Drivande rysk-italiensk socialistisk feminist

Anja Miseevna Rozenštejn föddes kanske den 9 januari 1854 i Simferopol på Krimhalvön i Ryssland, flera källor anger olika årtal. Pappan var en förmögen judisk köpman.

  1871 flyttade hon till Schweiz för att studera bland annat filosofi i Zürich, vars universitet var öppet även för kvinnor. Men när tsaren befallde studenterna att återvända, reste hon tillbaka till Ryssland med första man, Pjotr Macarevich. Där arbetade de politiskt för att försöka uppvigla bönder mot tsaren, men mannen greps. När Anna själv skulle ställas inför rätta flydde hon tillbaka till Schweiz, där hon tog sig namnet Kuliscioff för att inte bli hittad.

  Några år senare mötte hon en annan revolutionär, Andrea Costa, som hon levde med. De bosatte sig först i Paris, men utvisades 1878 till Italien. De närmaste åren efter det flyttade de mellan Italien och Schweiz vartefter de greps för sitt arbete med att organisera strejker och satt i fängelse.

Den första kvinnostrejken i Lunigiana (i nuvarande Toscana).

  1881, när Anna bodde i Imola i Italien, födde hon deras dotter Andreina, som kallades Ninetta.

  Men förhållandet men mannen tog slut. Trots allt prat om jämlikhet såg han henne som sin egendom, och försökte begränsa hennes politiska arbete. Så Anna tog med sig dottern till Bern i Schweiz, där hon började studera vid medicinska fakulteten. Det var inte lätt, för hon var ofta sjuk; under sina fängelsevistelser hade hon drabbats av både tuberkolos och ledgångsreumatism.

  Anna specialiserade sig på gynekologi och skrev en avhandling om hur barnsängsfeber hade ett bakteriellt ursprung. Efter examen flyttade hon till Milano där hon arbetade på en medicinsk klinik som gav gynekologisk hjälp till fattiga kvinnor. Det gjorde att hon av milaneserna började kallas för "de fattigas läkare".

  Där lärde hon känna Paolina Schiff och Norma Casati, som var med i Lega promotrice degli interessi femminili (Ligan för främjande av kvinnors intressen), den kanske första organisation i Italien som krävde rösträtt för kvinnor. Det var i samband med det som Anna mötte den feministiska modedesignern Rosa Genoni, som blev en nära vän genom åren.

1890 höll Anna Kuliscioff ett berömt tal om kvinnoförtrycket och mäns våld, och hur alla män, med få undantag, ser sina sexuella privilegier som ett naturfenomen och försvarar dem med hjälp av Gud, kyrkan, vetenskapen, etiken och gällande lagar "vilket inte är något annat än den juridiska sanktionen av en dominerande klass och ett dominerande köns arrogans". Talet publicerades sedan som broschyr och spreds av radikala feminister.

  Vid den tiden hade hon träffat journalisten Filippo Turati, som hon sedan levde med. Deras vardagsrum inredde de som redaktion för den socialistiska tidningen de startade 1891, Critica Sociale. Anna skrev om 8 timmars arbetsdag, lika lön, rösträtt för kvinnor och allt upptänkligt som rörde feminism och kvinnors frigörelse. Samtidigt blev deras hem också till en slags proletär variant av dåtidens "salonger", en plats där kulturpersonligheter, arbetare och politiker kunde mötas i samtal. Det ledde till att det italienska arbetarpartiet startandes, där Anna och hennes man hörde till grundarna.

  Men i maj 1898 avbröts arbetet när polisen stormade in i parets vardagsrum och grep dem för omstörtande verksamhet. Anna benådades efter ett drygt halvår, Filippo satt fängslad ett år.

  Anna Kuliscioff hade då blivit allt sjukligare, och i takt med det fick politiken ta över framför läkarverksamheten. I socialistpartiet deltog Anna i utvecklandet av ett lagförslag för skydd mot barnarbete och för rätt till fyra veckors mammaledighet, vilket antogs 1902.

Socialistpartiets kongress i Florens 1908. Tre kvinnor sitter mitt i en
stor samling av män. Anna Kuliscioff sitter längst till vänster av
dem, Filippo Turati sitter till vänster om henne.

Det mesta som står om Anna Kuliscioff handlar om vad hon gjorde, men några har skrivit om att hon hade ett extremt bra minne, och att hon var logisk och analytisk. Hon var ganska liten och tunn, men med en stark röst och drivande i allt hon tyckte. Hon skildras som en passionerad person, som drevs av en jämlikhetssträvan, särskilt arbetarkvinnors frigörelse.

  För Anna var det självklart att kvinnor inte kan bli självständiga utan arbete och lika rättigheter, inklusive rösträtt. De flesta i socialistpartiet, däribland hennes man, ansåg att krav på rösträtt för kvinnor skulle fördröja införandet av "allmän" rösträtt – för män. Men Anna Kuliscioff drev hårt att partiet måste inkludera kvinnor i rösträttskravet. När så parlamentet 1912 beslöt att utvidga rösträtten enbart för män, blev Anna besviken.

  Det var besvikelsen över socialistiska mäns ointresse inför kvinnors rättigheter som fick Anna att 1911 vara en av dem som startade Comitato Socialista per il suffragio femminile. Året därpå tog hon initiativ till att socialistpartiet skulle ge ut en tidning för arbetarkvinnor, La Difesa delle Lavoratrici (Arbetarkvinnors försvar), även den med redaktion hemma i vardagsrummet. Hon fick med sig många kända feminister som skrev i tidningen.

När första världskriget bröt ut hörde Anna till dem som motsatte sig kriget, i tidningarna hon skrev i. Men till skillnad från sin vän Rosa Genoni verkar hon inte ha gått med i fredsrörelsen.

  Anna Kuliscioff hade då blivit en ansedd person inom både den socialistiska och den feministiska rörelsen i Italien. När fascismen växte fram i Italien förbjöds socialistpartierna, men Anna blev symbol för motståndet.

  Anna Kuliscioff dog den 29 december 1925 i Milano, cirka 70 år gammal. Under det stora begravningståget attackerades folk och vagnar av fascister, som också rev ner flaggor och kransar och demonstrerade att Italien stod inför en ny tid.

Ett bibliotek med skrifter och dokument ur socialismens historia grundades av Anna Kuliscioff-stiftelsen i Milano. En gata är döpt efter henne i Milano och en relifplakett sitter på huset där hon och Turati bodde. Socialistpartiet har i många sammanhang lyft henne som föregångskvinna. Mångal böcker har skrivits om henne genom åren. 1981 producerades en tv-dramaserie om henne.

Den som kan italienska kan läsa La Difesa delle Lavoratrici på nätet, hos Biblioteca Gina Bianco.