«  Organiserade arbetarkvinnor under franska revolutionen

Claire Lacombe föddes i Pamiers i Frankrike den 4 augusti 1765. Hon var dotter till en köpman och jobbade så småningom som skådespelerska på kringresande teatrar. Till Paris kom hon först 1792, men då kom hon dit för att engagera sig i kampen – den franska revolutionen.

  Claire Lacombe deltog i stormningen av kungapalatset i Tuilerierna den 10 augusti 1792 och blev då skjuten i armen, men hon fortsatte strida ändå. Efter det kallades hon "Tionde augusti-hjältinnan" och fick en utmärkelse för tapperhet.

  Men det som gjort att Claire Lacombe har gått till historien är att hon tillsammans med Pauline Léon bildade den mest radikala kvinnogruppen för den här tiden, Société des Républicaines Révolutionnaires, en organisation för arbetarkvinnor.

Det finns dokument bevarade från den här tiden om kvinnors engagemang, men nästan inga från arbetarkvinnornas kamp. Det som trots allt finns, är några enstaka beskrivningar av hur organisationen fungerade, och något nedtecknat från deras tal i Nationalförsamlingen (riksdagen), det vill säga tal som de höll från åhörarplats. Ingen vet heller hur många som egentligen var medlemmar i kvinnoklubbarna, men när det hände något kunde de uppenbarligen med kort varsel samla massor av kvinnor till demonstrationer och aktioner.

Pappret till höger är framsidan till ett av talen som Claire Lacombe höll från Nationalförsamlingens åhörarplats.

  Claire Lacombe, som ibland också verkar ha kallats Rose, har beskrivits som en väldigt ståtlig kvinna, som gärna framställdes som frihetens gudinna. I en fängelserapport står noterat att hon hade bruna ögon, brunt hår, medelstor näsa och stor mun. Men det var hennes drivkraft och engagemang som tilltalade folk, och det gjorde att hon fick ett starkt inflytande.

Kvinnorna hade deltagit med männen under revolutionens första år, men när den nya staten skulle bildas fick kvinnorna inte vara med längre. Endast män kunde vara medborgare i det nya Frankrike. När kvinnorna protesterade, gick de revolutionära männen samman över partigränserna i Nationalförsamlingen och införde ett förbud mot alla kvinnoklubbar. De till och med förbjöd kvinnor att mötas mer än fem i taget på offentlig plats.

  Claire Lacombe fördömdes av jakobinerna, och förbjöds att över huvud taget befatta sig med någon form av politisk aktivism. Men hon vägrade att anpassa sig till förbudet. 1794 greps hon tillsammans med Pauline Léon och Paulines man och sattes i fängelse. Men medan paret Léon frigavs samma år, flyttades Claire Lacombe mellan olika fängelser under över ett år. När hon i augusti 1795 släpptes fri återgick hon till teatern, men bara för några månader.

  Efter 1798 tycks ingen veta något mer om vad som hände Claire Lacombe.

  Men det finns en uppgift om att hon skulle ha dött på ett sjukhus i Paris den 2 maj 1826, 60 år gammal.

Än idag framställs den kämpande Marianne som själva symbolen för den franska revolutionen, trots att vi numera vet vad de dåtida männen gjorde mot kvinnor som hon.

En skola i Alès har fått namn efter Clarie Lacombe. Det finns också en gata och plats uppkallade efter henne i Paris.

Målningen högst upp föreställer troligen Claire Lacombe, men det är inte helt säkert. Miniporträttet är skapat av en samtida konstnär och sägs föreställa henne, men det finns så lite information om henne sparad, att ingen historiker verkar vara helt säker.