«  Kämpade för arbetarkvinnors rättigheter under franska revolutionen

La Société des Républicaines Révolutionnaires* var en organisation för arbetarkvinnor under franska revolutionen. Den startades på initiativ av två radikala kvinnor, chokladarbeterskan Pauline Léon och den tidigare kringresande skådespelerskan Claire Lacombe. Gruppen arbetade icke-hierarkiskt och anti-auktoritärt – medlemmarna försökte alltså att ta ett gemensamt ansvar för organisationen och de hade inte några fasta ledare.

I plattformen skrev de in att de skulle rotera ledarskapet. De hade en president, en vicepresident och fyra sekreterare – men alla måste bytas ut den första söndagen i varje månad. Dessutom hade de två ansvariga för att hjälpa presidenten med ordningen på mötena, och de byttes också varje månad. De som ansvarade för ekonomin däremot och de som ansvarade för dokumentering fick ha posten i tre månader.

  La Sociéte krävde bröd åt folket, och maxpriser på varor och liknande, som skulle förbättra vardagen för vanligt folk. Men de krävde också medborgarskap och rösträtt även för kvinnor, att alla skulle få lära sig läsa, och att flickor skulle få bättre utbildning. De ville ha licensiering av barnmorskor, och de drev att kvinnor mellan 18 och 50 år skulle beväpnas och organiseras i särskilda "amazonkompanier" eller kvinnobataljoner. De höll appelltal på gator och torg, arrangerade demonstrationer och skrev petioner till nationalförsamlingen.

  Medlemmarna såg varandra sina systrar. Bland de mest kända medlemmarna fanns även Anne Félicité Colombe. Bland de mer okända, men mycket aktiva, fanns Pauline Léons kompisar tvätterskan Marie-Charlotte Hardon och kokerskan Constance Evrard.

Kvinnors organisering förbjöds

Den revolutionära Nationalförsamlingens svar på kvinnornas organisering var brutalt: alla kvinnoklubbar förbjöds hösten 1793. Dessutom förbjöds kvinnor att ens träffas fler än fem samtidigt på offentlig plats, och kvinnor portades helt från Nationalförsamlingens åhörarplats. De skulle lära sig den hårda vägen att kvinnans plats i alla mäns ögon – även de som kallade sig revolutionärer – var, och skulle förbli, vid spisen.

  La Sociéte hade först stöttat jakobinerna, sedan samarbetat med det mest radikala partiet i Nationalförsamlingen, Les Enragés (De Rasande). Men männen valde alltså att istället enas över partigränserna mot alla kvinnor.

  Eftersom La Sociéte var en arbetarkvinneorganisation finns nästan ingenting bevarat om organisationen. Det som trots allt finns dokumenterat är främst det som de framförde från läktarplats i Nationalförsamlingen.

* Ibland kallas organisationen även La Société des Citoyennes Républicaines Révolutionnaires, alltså med betoning även på att de ville vara "medborgare".

• Här kan du läsa mer om kvinnornas kamp under franska revolutionen genom att klicka på: Marianne.

• Och här kan du få en miniförklaring om franska revolutionen.