«  Stolt rebell – feminist och fackföreningskämpe i Australien

Det finns väldigt lite bevarat om eller av Emma Miller, trots att hon på sin tid var en välkänd organisatör för kvinnors rättigheter. Det beror nog på att hon inte var någon fin dam, utan en arbetarkvinna under 1800-talet i England och Australien.

Louisa Emma Holmes föddes i Chesterfield i England, den 26 juni 1839. Hon var det första barnet av fyra till en skomakare. Emma föddes med gomspalt, så hennes mamma hade svårt att få i det lilla barnet mat. Emma förblev sedan liten och tunn i hela sitt liv.

  Till skillnad från sin mamma, som inte kunde läsa eller skriva, fick Emma gå i skolan några år och lära sig det. Tillsammans med sin pappa gick hon på politiska möten och lärde sig att protestera mot allt som var orättvist i samhället.

  18 år gammal och gravid i sjunde månaden gifte hon sig med Jabez Mycroft Silcock, som hon hade rymt iväg med. De hann få fyra barn innan Emma när hon var trettio år blev änka. Det var då hon blev hemsömmerska. Hon arbetade tolv timmar om dan och måste ändå be sina föräldrar om hjälp med ekonomin. Men hon blev allt mer eftertraktad, för förutom att sy lärde hon sig även mönstertillverkning.

  Fyra år senare, 1874, gifte Emma om sig med stenhuggaren William Calderwood. Han hade problem med lungorna och de bestämde sig för att emigrera till Australien för hans hälsas skull.

William Calderwood och Emma strax efter deras ankomst till Australien.
Emmas barn Mary (kallad Polly), Kate och George står bakom dem.

  Där försörjde sig Emma åter som sömmerska. Men de hade inte bott i Brisbane i mer än ett och ett halvt år då William dog av tuberkulos.

  Hon gifte sig sedan för tredje gången, med Andrew Miller, men även det äktenskapet slutade med att mannen dog efter några år. Emma hade då börjat engagera sig i Freethinker-rörelsen och var aktiv i startandet av en lokal Freethought Association.

Det var vid den här tiden som Emma verkligen började jobba för sömmerskornas rättigheter. Ett av de första kraven hon drev var kortare arbetstider. Emma blev den första kvinnan som accepterades som medlem i Australian Worker's Union, och hon hjälpte då andra arbetarkvinnor att bilda fackföreningar och att arrangera strejker. Hon ägnade mycket jobb åt att få männen i fackföreningsrörelsen att se att kvinnorna var lika viktiga i den fackliga kampen.

  1891 vittnade Emma för en kommission om hur fabriker och andra arbetsplatser fungerade och hur arbetarna blev utnyttjade. Samma år var hon en av grundarna av ALP, Australian Labor Party. Hon var också med i SDV, Social Democratic Vanguard, som bildades 1890.

  Emma Miller blev en viktig agitator och förhandlare. Hon var liten och tunn, men med ovanligt mycket energi. Hon var klok och genomtänkt, "modig som ett lejon", och så positiv till vad som kunde göras, att hon inspirerade och peppade alla omkring sig. Hon skrev inte ner sina tal innan, utan pratade fritt och skämtade ofta. Tidningen The Worker skrev om henne: "Varhelst som utvecklingen behövt en trogen arbetare och en uppriktig röst, så har hon funnits där varje gång".

Medlemmar i en kommitté inom textilarbeterskefacket 1908.
Emma Miller sitter som nummer två från vänster.

1894 var Emma Miller en av initiativtagarna till den i Queensland baserade rösträttsorganisationen WEFA, Women's Equal Franchise Association, där hon var ordförande under de 11 år som organisationen fanns. WEFA krävde universell rösträtt, alltså rösträtt för alla och enligt principen en person – en röst, precis som arbetarrörelsen. Det skilde dem från den borgerliga WFL, Woman's Franchise League, som startades samtidigt, men som krävde rösträtt på samma villkor som för män, det vill säga med fler röster ju mer pengar man hade.

  Olika delar av Australien införde rösträtt för kvinnor mellan 1899 och 1905. När politisk rösträtt för kvinnor var införd överallt las WEFA ner 1905. Men det som infördes då var i själva verket inte rösträtt för alla – rösträtt för aboriginska kvinnor och män dröjde till långt senare, och först 1967 hade det införts i alla delstater.

1903 bildades organisationen WWPO, Women Workers' Political Organisation, och Emma Miller blev ordförande. Precis som WEFA ordnade WWPO bland annat "Afternoon Tea"-träffar, där deltagarna drack té och fick lyssna på politiska tal på samma gång. När Emma fyllde 65 år året därpå deklarerade hon: "Jag håller just på att börja leva". Och hon fortsatte vara minst lika aktiv som tidigare i sin aktivism. En annan av organisationerna hon engagerade sig i var WEA, Workers’ Educational Association.

  1912 var Emma Miller aktiv i en generalstrejk som ledde till vad som kom att kallas Black Friday. 73 år gammal var Emma då drivande i att omkring 600 kvinnor tågade till parlamentshuset i Brisbane.

Demonstration vid textilarbeterskestrejken i Brisbane 1912, då Emma Miller
var drivande i att kvinnorna tågade till parlamentshuset.

  Kvinnorna möttes av beväpnad polis, som attackerade dem med batonger, bajonetter, gevär och hästar. Det sägs att Emma tryckte sin hattnål i hästen som polischefen red, och något måste det hur som helst ha varit som gjorde att han föll av hästen.

  Under första världskriget arbetade Emma Miller för fred, bland annat i WPA, Women's Peace Army, där även Adela Pankhurst var aktiv. Emma var emot första världskrigets tvångsvärvningar och sa att de som skapade striderna borde vara de enda som skulle vara tvungna att strida. 1916 var Emma delegat för WPA vid Australian Peace Alliance Conference i Melbourne. WPA arrangerade även demonstrationer mot tvångsvärvandet. Då blev de förstås motarbetade av staten. Deras populära sång "I didn't Raise My Son to Be a Soldier" förbjöds.

Australian Peace Conferences första möte hölls i Melbourne 1916. Adela
Pankhurst sitter längst till vänster och Emma Miller längst till höger.

  Förutom allt annat var Emma Miller också aktiv för lika lön oavsett kön och kvinnors rättigheter inom alla områden. Hon kämpade för yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter för alla.

  Hennes ihärdiga kamp gjorde henne känd både som feminist och fackligt aktiv, och hon fick smeknamn som "Mother Miller" , "Granny Miller", "the mother of the Australian Labor Party" och "the grand old labor woman of Queensland".

Bilden: Emma Miller "uppvaktar" premiärminister Robert Philp, illustration ur tidningen The Worker 17/11 1900. Under bilden står det:
"Here, young man! Where's that Vote you promisted me?"

När en läser om allt Emma Miller gjorde framstår det som hon var aktivist varenda sekund av sitt liv. Men de som kände henne har berättat att hon var ovanligt bra på att ta tillvara varje ledig stund för att må bra och orka. Hon läste mycket och älskade att gå på teater, och hon gick ofta på auktioner, vilket roade henne även om hon inte köpte något. Hon stod också väldigt nära sina barn och barnbarn, och dottern Kate och sonen George var dessutom själva engagerade i kampen och var ofta med henne på möten och när hon höll tal. Sista åren bodde Emma hos sonen George och hans familj.

  Emma Miller dog i cancer, 77 år gammal, den 22 januari 1917 i Toowoomba, bara några dagar efter att hon hållit sitt sista fredstal på ett massmöte. Brisbane Trades Hall flaggade på halv stång och både fackföreningar och kvinnoorganisationer från hela Australien hyllade hennes minne.

En marmorbyst av Emma Miller restes i Brisbane Trades Hall 1922. Flera minnestavlor finns uppsatta och en staty av henne finns vid Speaker's Corner i Brisbane. Varje år delas ett Emma Miller Award ut till några fackligt aktiva kvinnor som utmärkt sig i den kampen. Dessutom finns en park i Brisbane som är döpt till Emma Miller Place.

Pam Young: Proud to be a Rebel – The life and times of Emma Miller. University of Queensland 1991.