«  Feministisk rösträtts- och fredkämpe i Storbritannien

Exakt datum för när Helena Lucy Maria Sickert föddes verkar vara oklart, men det var i alla fall år 1864 i München i Tyskland. Pappan var en känd dansk-tysk konstnär, mamman var engelska.

  Nellie, som hon kallades hemma, hade fem bröder. Det gjorde att hon tidigt lärde sig att samhället gör skillnad på tjejer och killar. Föräldrarna behandlade dottern helt annorlunda än bröderna. Senare skrev hon: "Jag lärde mig mycket tidigt, att trots att jag var oerhört viktig för mig själv, var jag obetydlig för andra."

  Familjen hade flyttat till England när Nellie var 4 år, och hon placerades på en internatskola med vad hon sa var sadistiska lärare. I hemmet var hon hårt hållen, till skillnad från bröderna. Samtidigt umgicks föräldrarna i radikala konstnärskretsar med bland andra William Morris och Oscar Wilde. Oscar Wilde blev som en vän till Nellie, han pratade ofta med henne, och han uppmuntrade henne att läsa poesi.

  När Nellie var 14 år fick hon börja på en skola där hon trivdes bättre. Där läste hon boken Förtrycket av kvinnorna av John Stuart Mill. Det fick henne att bli feminist, och att protestera mot föräldrarnas kvinnosyn.

  Pappan vägrade betala för att hon som tjej skulle få studera vidare, men genom ekonomiskt stöd från sin gudmor kunde hon 1885 ta examen i psykologi, ekonomi och sociologi. Hon träffade sin blivande man, Frederick Swanwick, på en skola där hon föreläste och han var lärare i matematik. Ingen av dem var positiv till äktenskapet, som bägge ansåg förtryckte kvinnan, men av praktiska skäl gifte de sig ändå 1888 och bosatte sig i Manchester.

  Oscar Wilde hade tidigare hjälpt Helena att få in sin första artikel i tidningen Women's World, och vid den här tiden började hon jobba som journalist på Manchester Guardian. Senare skrev hon för flera olika tidningar. Samtidigt började hon engagera sig i en stödorganisation för unga tjejer som jobbade på Manchesters fabriker. Att möta tjejernas verklighet gjorde henne allt mer radikal, och hon gick med i Women’s Trade Union Council.

Rösträttskampen

Det var inte förrän 1905 som Helena Swanwick blev aktiv i kampen för kvinnors rösträtt. Eftersom hon var pacifist och motståndare till de våldsmetoder som suffragetterna i WSPU använde sig av valde hon istället North of England Suffrage Society, som var en del av NUWSS, National Union of Women’s Suffrage Societies.

  1908 reste Helena Swanwick runt i norra England och Skottland och talade på massor av möten. Året därpå startade NUWSS sin tidning The Common Cause, och Helena Swanwick blev redaktör. Hon hade mycket åsikter om hur kvinnokampen skulle föras, och när hon och NUWSS ordförande Millicent Garrett Fawcett inte var överens om synen på WSPU, avgick Helena efter fyra år som redaktör. Men hon stannade kvar i styrelsen för NUWSS. Det var vid den tiden Helena Swanwick skrev boken The Future of the Women's Movement (1913). Hon skrev dessutom i andra feministiska tidningar, som till exempel den internationella rösträttsrörelsens tidning Jus Suffragii.

Fredskampen

När första världskriget bröt ut tog NUWSS ställning för att stödja Storbritannien i kriget. Det kunde Helena Swanwick inte acceptera, så hon hörde till alla dem som gick ur NUWSS i protest. Istället försökte hon resa till kvinnornas internationella fredskongress i Haag 1915, men liksom de flesta andra förvägrades hon utresetillstånd av den brittiska regeringen.

  När fredskongressen ledde till bildandet av WILPF, Women's International League for Peace and Freedom, startade Helena Swanwick tillsammans med Chrystal MacMillan, Charlotte Despard, Sylvia Pankhurst och flera andra en engelsk avdelning, där Helena blev ordförande.

  Hon engagerade sig också i Labor-partiet och i UDC, Union of Democratic Control, som arbetade för att få slut på kriget, och för en fredsinriktad utrikespolitik. Fredsarbetet var inte populärt under krigsåren och de motarbetades av de flesta tidningar. Efter kriget, under 1920-talet, blev Helena Swanwick redaktör för UDC:s tidning Foreign Affairs. Hon fortsatte också sin feministiska aktivism, och skrev för den feministiska tidningen Time and Tide.

  Dessutom engagerade hon sig i League of Nations Union, som var en av de organisationer för fred och nedrustning som arbetade med att påverka samarbetsorganisationen NF, Nationernas Förbund – alltså det som efter andra världskriget ersattes av FN, Förenta Nationerna. 1924 och 1929 var Helena Swanwick brittisk delegat i NF.

Helena Sweanwick bland mest gubbar vid
    Nationernas förbund i Genève 1924.

Även svensk media tog upp att Helena Swanwick var Storbritanniens första kvinna som delegat i NF.
Bilden är från Bonniers Veckotidning nr 35-1924.

  När Helena Swanwick någon gång ville vila ägnade hon sig åt sin trädgård, hon var intresserad av botanik, och ju äldre hon blev desto mer ro och vila fick hon av just sitt trädgårdsarbete.

Hela sitt vuxna liv deltog Helena Swanwick i den offentliga debatten dels som föreläsare, dels med sina artiklar i olika tidningar och med flera egna böcker, framför allt om kvinnors villkor och om fred.

  Hon brann för fredskampen, och hon plågades svårt av fascismens framfart i Europa under 1930-talet. När hennes man dog 1934 blev hon än mer deprimerad, samtidigt som hennes hälsa blev allt sämre. När så andra världskrigets utbrott var ett faktum stod Helena Swanwick inte ut längre, hon tog en överdos medicin och dog den 16 november 1939, 75 år gammal.

På Archive.org kan du läsa Helena Swanwicks bok The Future of the Women's Movement från 1913.