«  Anti-fascisten som drev igenom konsten i Stockholms tunnelbana

Vera Märta Amalia Nilsson föddes den 1 juni 1888 i Jönköping som det yngsta av fyra barn i familjen. Familjen var välbärgad. På somrarna bodde de hos morföräldrarna på Öland.

  Pappan ville att Vera skulle bli teckningslärare, så hon gick på Tekniska skolan i Stockholm (som långt senare blev Konstfack). Själv ville Vera bli konstnär. Och när teckningslärarutbildningen var klar började hon därför på Valands i Göteborg, och vidareutbildade sig sedan som målare i Paris.

Under en stor del av första världskriget bodde Vera i Köpenhamn, och hade sin debututställning där 1917, tillsammans med studiekamraten Mollie Faustman. Första gången Vera Nilsson ställde ut i Sverige var året därpå, på Liljevalchs.

Vera med dottern Ginga på Öland.

  Vera Nilsson målade expressionistiskt, och hon bröt mot reglerna för hur kvinnors konst fick se ut. Hon bröt också mot regler för hur kvinnor fick uppföra sig. Hon reste långa tider runt i andra länder och hon var ogift när hon i Paris som ensamstående mamma födde dottern Catharina, som kallades Ginga, 1922.

1928 bosatte sig Vera Nilsson i Stockholm. Där startade hon tillsammans med flera andra konstnärer konstgalleriet Färg och Form 1932. Konstnärerna hade det svårt ekonomiskt då, och det var ett sätt att kunna få sälja direkt till köparna, utan att behöva dela inkomsten med dyra mellanhänder.

Målningen 1 maj, 1940-tal.

  Utan att hon verkar ha varit med i någon organisation var Vera ändå klart vänster. Hon var mycket engagerad i vad som hände i samhället och värnande om de utsatta.

Vera Nilsson var djupt oroad av fascismens framväxt i Europa under 1930-talet. När Hitler kom till makten i Tyskland 1933 gjorde hon redan samma år tillsammans med tre andra kända konstnärer (Albin Amelin, Sven X:et Erixson och Bror Hjorth) mappen Humanitet, med grafiska blad som visar på faran med fascism och nazism. De ville på så sätt få folk att reagera mot den anti-demokratiska utvecklingen.

  Året därpå gjorde de en fortsättning i tidningen Mänsklighet, som gavs ut av Clarté och innehöll bilder av kända konstnärer och texter av kända författare. Men den gavs endast ut i två nummer, sedan stoppade Pressbyrån vidare spridning av tidningen.

  En av Vera Nilssons monumentalmålningar var Penning contra liv 1938, som skildrade vad som skedde i Spanien under inbördeskriget. Hon ville att den skulle överföras till en husvägg, så att folk skulle se och reagera mot kriget – och mot krigsindustrins profiterande, inklusive det svenska företaget Bofors. Men det blev inte som hon önskade, och idag finns verket i foajén till Skövde stadsteater.

Vera Nilssons mosaikpelare "Det Klara som trots allt inte försvinner". Foto: Anna Gerdén/SL

1950 öppnade den första tunnelbanan i Stockholm. Flera konstnärer skrev då om att tunnelbanestationerna skulle kunna smyckas av konst. Men ansvariga politiker var inte intresserade. Vera Nilsson och hennes vän och kollega Siri Derkert bestämde sig då för att de skulle få politikerna att ändra sig.

Läs mer om deras kamp för konsten i tunnelbanan HÄR.

Vid den här tiden var Vera alltmer engagerad i fredskampen. Hon oroade sig för kärnvapenkrig och gjorde flera målningar under rubriken I förvillelsens tid och frimärket Mätta de hungrande. Vera Nilsson hade några separatutställningar genom åren, men deltog på ännu flera samlingsutställningar, vilket var ett tydligt val från hennes sida.

  1948 hade Vera Nilsson fått Prins Eugen-medaljen. 1954 blev hon som första kvinna under 1900-talet invald i Konstakademin. Då försökte hon motverka den patriarkala konstsyn som rådde där, och drev på för att få in fler kvinnor. Bland annat föreslog hon Siri Derkert.

  Vera Nilsson var verksam som konstnär och samhälleligt engagerad under hela sitt liv. Hon dog den 13 maj 1979, två veckor innan hon skulle ha fyllt 81 år.

Foto: John Stridh