Nummer 3/2015

Ursprungsfoto: CC/T.Heyman  

Nordens första ”social supermarket” – en matbutik för fattiga – kommer öppnas i Sverige i slutet av året. Bland medias hurranden är det viktigt att komma ihåg varför detta kanske inte är något att fira. Särskilt inte för fattiga kvinnor. Det skriver Annina Claesson i en analys.

"Social supermarkets"
– ett symptom på välfärdens död

I somras fick initiativet till Sveriges första ”social supermarket”, som kommer öppnas i slutet av 2015, mycket uppmärksamhet i media.

  Det rör sig alltså om en mataffär som säljer mat som inte kan säljas i vanliga butiker (till exempel för att de är för nära bäst- före-datumet), men som säljs till mycket låga priser i särskilda butiker. Människor i ekonomisk utsatthet kan dessutom få ett medlemskap som låter dem köpa varorna till en tredjedel av mataffärens ordinarie pris. ”Ekonomisk utsatthet” är till exempel att leva på försörjningsstöd, eller att ha en ekonomi på samma nivå som eller under det – på grund av låg lön, pension eller sjukersättning.

  Butiken kommer ägas och drivas av Stockholms Stadsmission, men har tillkommit på initiativ av företaget Axfood som också äger Willys och Hemköp. Ett tiotal med- finansiärer från livsmedelsbranschen står också bakom.

  I media har detta skildrats som ett fantastiskt sätt att minska matsvinn, göra en insats för miljön och samtidigt ge de mest behövande möjlighet att få mat för dagen.

  Detta blir den första så kallade ”social supermarket” i Norden. I Europa och övriga världen har identiska eller liknande projekt varit igång sedan länge.

Världstrend av fattigdom

Vad som inte talas om är att det finns en anledning till att Norden inte sett något liknande tidigare – det har inte behövts. Artiklarna berättar inte att uppkomsten av ”social super- markets” och deras kusin ”food banks” är ett av de mest talande tecknen för en misslyckad välfärdsstat. I ett land med ett fungerande välfärdssystem behövs inte välgörenhetsprojekt som hindrar att folk svälter ihjäl.

  ”Social supermarkets” startades först i Frankrike i slutet av 1980-talet, då nyliberalismen hade dragit in som en våg över Europa, rullat tillbaka staten och kraftigt skurit ner på välfärden – vilket försatte allt fler människor i fattigdom. Sedan dess har antalet stigit gradvis, men aldrig har de sett en sådan boom som nu. Antalet ”social supermarkets” i Europa ökade som mest drastiskt efter finanskrisen 2008. I Österrike ökade antalet från 40 till 70 mellan år 2009 och 2011. I Frankrike finns det idag drygt 800.

  Det som Europa dock länge saknade var den ännu mer ambitiösa varianten av en ”social supermarket”, nämligen ”food banks”, matbanker, som delar ut mat som donerats av privatpersoner eller matbutiker helt gratis. Även ”food banks” har det dubbla syftet att både minska matsvinn och hjälpa fattiga. De startades först i USA år 1967, men var länge okända i Europa. Efter 2008 började de dock öka exponentiellt* i antal över hela kontinenten. I Norden finns idag två, båda i Danmark.

  Det är alltså enkelt att se hur antalet ”social supermarkets” och ”food banks” hör ihop med nationalekonomiska svårigheter och framför allt med nedskärningspolitik. När staten inte längre ser till att alla åtminstone har mat på bordet måste någon annan göra det. De är ett exempel på hur den tredje sektorn (det vill säga ideella organisationer som till exempel Stockholms Stadsmission) ”fyller igen hålen” i välfärden, som staten inte längre vill ta ansvar för.

  Storbritannien är Europas starkaste exempel på denna process. Mellan år 2010, då högerpartiet Conservatives blev invalda och omedelbart började föra en aggressiv nedskärningspolitik, och 2014, ökade antalet ”food banks” från drygt 100 till över 1 000. I april 2015 rapporterade den största ”food bank”-operatören The Trussell Trust att över en miljon människor hade använt deras tjänster under det gångna året. Denna dramatiska statistik var ett av de vanligaste argumenten under parlamentsvalkampanjerna i våras för att visa hur Conservatives nedskärningar hade skadat så många människors liv. Nu när Conservatives blivit omvalda förväntas antalet ”food banks” stiga ännu mer.

Hurra för hunger!

I skenet av detta smakar alla lovorden och förskönande etiketter (ordet ”social supermarket” i sig!) riktigt illa. Verkligheten är att detta är en butik med kasserade produkter som ska köpas av dem som är utan annan möjlighet att skaffa sig något att äta – som till exempel de en av sex barnfamiljer eller den kvarts miljon pensionärer i Sverige som lever under EU:s fattigdomsgräns (båda är grupper som består av en överhängande del kvinnor). Detta i frånvaron av ett system som kunnat förhindra att någon hamnar i en så akut situation.

  Kriteriet för att få medlemsskap i Stockholmsprojektets butik kan också ifrågasättas. Nivåerna i riksnormen för försörjnings- stöd ligger idag under det som Konsumentverket beräknar som normala levnadsskostnader. Det är alltså inte några särskilt generösa kriterier som behöver uppfyllas för att räknas som tillräckligt fattig för att få handla för reducerat pris.

  Dessutom finns ett antal bolag med högst tveksam historik bland projektets finansiärer: Nestlé, Santa Maria, Orkla, Coca-Cola. Knappast några namn som gjort sig kända för att bry sig om de ”ekonomiskt utsatta” i samhället. Eller samhället överhuvudtaget för den delen. Kanske är det talande att det inte blev en regelrätt ”food bank” istället, med gratis mat. Någon ska fortfarande ha nån sorts vinst.

Social supermarkets – när staten inte längre vill

I slutändan är alltså denna ”social supermarket” bara ännu ett exempel på hur välfärden privatiseras. Ansvaret skjuts över från staten till privata företag, organisationer och individer. Civilsamhället ersätter staten, istället för att vara ett tillägg till den. Välgörenhet, inte välfärd. Inget skyddsnät. Inte något för alla.

  Självklart kan det finnas fina ideal bakom viljan att minska matsvinnet och se till att de enorma mängder mat som cirkulerar bland landets butiker hamnar i mätta magar istället för sophinkar. Men att ensidigt hylla dessa ideal utan att inse att denna ”social supermarket” är ett symptom på ett akut problem är att ge politikerna fritt spelrum att låta idella föreningar och företag ta över mer och mer av deras jobb. Det är ju så fina idéer.

Annina Claesson

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten