Women's March ordnade dagligen demonstrationer och aktioner inför
tillsättandet av domare Kavanaugh till Högsta domstolen i USA.

Att stoppa patriarkatets tåg
– kvinnorörelsen mot Kavanaugh i USA

Kvinnofrontens Annina Claesson var i Washington hösten 2018. I nyhetsbrevet rapporterar hon om demonstrationerna och aktionerna i samband med senatsförhören av domaren Brett Kavanaugh och sina egna tankar och känslor som aktivist.

Att som feminist flytta till Washington DC mitt under Trumperan kändes som en tveksam idé från början. Vad jag inte visste var att jag hade anlänt precis i tid för vad som skulle bli ett eldprov för den amerikanska kvinnorörelsen, personifierad av domaren Brett Kavanaugh, som trots att tre kvinnor offentligt anklagat honom för sexuella övergrepp blev tillsatt till Högsta Domstolen.

  Vad jag inte heller visste var att jag också anlänt i tid för att ansluta mig till en av de häftigaste protestkampanjerna i den moderna amerikanska feminismens historia. Det jag lärde mig genom att engagera mig i Women’s March-rörelsen under Brett Kavanaughs nomineringsperiod kommer jag bära med mig för alltid.

Republikanernas favoritson

Brett Kavanaugh är en advokat och domare som länge varit en favorit bland den amerikanska stenkonservativa högern som just nu lever och frodas under Trump.

  Efter att år 2003 ha nominerats av president George W. Bush till den amerikanska federala appelldomstolen har han blivit känd för att förespråka många av den konservativa högerns kärnfrågor, såsom begränsingar av abort-
rätten, avreglering av miljöskydd, liberala vapenlagar, och stärkt presidentmakt.

  Det var alltså ingen överraskning när Trump nominerade Kavanaugh til högsta domstolen i juli 2018.

  Det var tydligt redan från början att Kavanaugh skulle bli tillsatt för att bli en nickedocka till Trump och republikanerna, och att han utgjorde ett enormt hot för kvinnors, HBTQ-personers, och andra förtryckta gruppers rättigheter i USA. Dessutom skulle han troligen jobba för att stärka Trumps makt som president, och blev därmed också ett direkt hot mot demokratin.

  Eftersom domare i Högsta Domstolen sitter kvar på livstid, och eftersom Kavanaugh skulle bli den femte konservativa domaren i en domstol med nio säten och därmed en potentiell vågmästare, var det här inte heller tal om en tillfällig fara.

  Det var med andra ord dags att agera. Jag började smyga ut från kontoret runt mina lunchpauser för att delta i
demonstrationer utanför kongressen. Dessa växte sig allt större och allt argare alltmedan kvinnohatet som Kavanaugh representaterade fick ett namn: Dr Christine Blasey Ford, som först anonymt och sedan offentligt började berätta om hur Kavanaugh försökt begå sexuella övergrepp mot henne när de gått i skola tillsammans.

  Ett namn blev två, och sedan tre. Tre kvinnor som känt en medborgerlig plikt att ta den enorma risken att berätta om de trakasserier och övergrepp som Kavanaugh utsatt dem för, och som i en rimligare värld omedelbart skulle ha diskvalificerat honom från den högsta möjliga juridiska positionen i USA.

Feministisk civil olydnad

Sedan Kavanaughs nominering i juli hade Women’s March, organisationen som efter Trumps tillträde som president skakade världen, mobiliserat sig för att #Cancel-Kavanaugh – avbryta och ställa in hotet som han utgjorde mot amerikanska kvinnors mänskliga rättigheter. När Dr Fords berättelse fick uppmärksamhet samtidigt som Kavanaughs utfrågningar påbörjades i senaten så intensifierade även Women’s March sina protester.

  Strategin byggde på civil olydnad. Aktivister tog sig in bland publiken i senatförhören och skrek i protest för att överrösta Kavanaugh och för att uppmana senatorerna till att rösta nej, tills vakterna förde bort dem. Kvinnor satte sig ner på golvet i senatens foajé och vägrade flytta på sig tills vakterna förde bort dem. Kvinnor ställde sig i vägen för senatorer som försökte gå ut från sina kontor tills vakterna förde bort dem. Kvinnor ställde sig på led i senatens korridorer i röda dräkter från The Handmaid’s Tale, eller i svart sorgedräkt och tejp över munnen för att i förtid hedra de offer som Kavanaughs politik skulle orsaka och de kvinnor som tystats. Aktioner som hördes, högt och tydligt, och såg bra ut på bild. Media fattade eld.

  Jag gick med till ett informations- och träningsmöte organiserat av Women’s March för att få reda på hur jag kunde hjälpa till. Trots att jag fullt stöder och beundrar civil olydnad som strategi – allt mer nödvändigt i en tid då lagen och makten inte är på vår sida – så kan jag inte säga att jag inte var skraj. Om jag, som inte är amerikansk medborgare, blev arresterad ens för att ha suttit på ett golv lite för länge så kunde jag inte räkna med att gå fri några timmar senare med 50 dollar i böter – jag riskerade att bli deporterad, och vem som helst som följt med i amerikansk immigrationspolitik på senaste tiden förstår att den processen inte är helt lockande.

  Här applåderar jag Women’s Marchs välorganiserade tillvägagångssätt: de såg till att vid varje stor aktionsdag
erbjuda vissa protestaktioner som medförde arresteringsrisk och andra som inte gjorde det. Det kunde vara så enkelt som att ordna en aktion i en senators kontor samtidigt som ett större rally samlades i solidaritet på torget utanför. Det är ett effektivt sätt att både vara inklusiv (särskilt mot de många icke-vita invandrare som ställdes inför mycket större risker än jag vid arrestering) och att bygga en massprotest utan att för den skull bli tandlös.

  Och massprotester blev det – jag började delta i aktioner ett par gånger i veckan, och för varje gång blev vi fler röster som skrek AVBRYT, AVBRYT och TRO PÅ OFFREN direkt utanför eller direkt i maktens korridorer. På onsdagar samlades vi för peppning, strategi och att samla in pengar till borgen för de som blev arresterade.

Våldtäktskultur på nationell scen

Bombnedslaget blev dagen då Dr Christine Blasey Ford själv kom till senaten för att förhöras, följt av Kavanaughs eget försvarstal.

  På mitt kontor satt alla fastklistrade vid livestreamen, och så var också fallet i hela USA. Dr Ford uppträdde lugnt och sansat, och trots enorm emotionell press berättade hon tydligt och till och med vetenskapligt om sina upplevelser. Hon bad om ursäkt för att ha tagit mycket tid. Till och med de mest inbitna republikaner som såg hennes vittnesmål erkände att hon uppträdde trovärdigt.

  Brett Kavanaugh, å andra sidan, uppträdde som en treåring. Han skrek och snyftade över hur orättvist han hade blivit behandlad. Han avbröt och ifrågasatte senatorernas frågor. Han rördes till tårar över sina egna berättelser om hans manliga kamrater från gymnasietiden och "buset" de hållit på med. Borta var ens det halvhjärtade försök till att uppträda som en professionell domare som han uppvisat under de tidigare förhören.

  Jag publicerade en artikel i brittiska Huffington Post nästa dag om vilken skräckinjagande tydlig illustration dagen hade varit för hur rättvisesystemet behandlar män respektive kvinnor, och hur orimligt perfekt kvinnor förväntas bete sig för att ses som "trovärdiga". Jag skrev om hur utmattande dagen varit för alla kvinnor jag känner, tvingade att återuppleva våra egna traumatiska upplevelser. Den blev min mest lästa och delade artikel någonsin. Det märktes särskilt på antalet män som skickade beskrivningar av hur jag borde våldtas genom privata meddelanden på Twitter.

SKAM! SKAM! SKAM!

En vecka senare blev Brett Kavanaugh domare på livstid i Högsta Domstolen. Ett fåtal republikaner som hade kunnat ändra omröstningens resultat velade in i det sista, men valde i slutändan att följa partilinjen – trots att vissa, såsom senatorn Jeff Flake, blivit direkt konfronterade av kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt som stoppade dem i hissen, krävde att de skulle se dem i ögonen och säga att de inte tyckte att vad som hänt dem spelade någon roll. Det tyckte de inte.

  Jag stod med Women’s March och en koalition av andra organisationer utanför Högsta Domstolens byggnad och väntade in att rösterna skulle räknas. Vid det laget visste vi hur det skulle sluta, och sorgen och besvikelsen var påtaglig. Trots detta kände vi oss inte besegrade.

  Aktivister (och även några senatorer såsom Elizabeth Warren) höll tal om att vi inte skulle låta detta svek få oss sluta kämpa. Det finns så mycket kvar att göra.

  Utan att ha planerat något tal kände jag mig också manad att gå upp på podiumet och berätta om de framsteg som görs runt om i världen, om kvinnor i Skottland som vinner historiska fall för civila skadestånd, om kroatiska kvinnor som får skadestånd för våldtäkt som krigsbrott, om systrar som kämpar i världen. Att vi ibland vinner trots att vi förlorade denna gång.

  När resultatet blev offentligt skrek hela folksamligen SKAM, SKAM, SKAM så att hela staden hörde. När Kavanaugh i hemlighet fördes till en källare i Högsta Domstolen för att sväras in av Trump så kunde vi inte hålla oss. Vi hade inte tillåtelse att vara på domstolens trappor, men där och då stormade flera hundra av oss Högsta Domstolens vita stentrappor för att banka på dörren. SKAM, SKAM, SKAM. De skulle höra oss.

  Vi höll oss på trapporna länge, skrek slagord och sjöng, medan fotograferna blixtrade på. När jag såg poliserna närma sig smet jag iväg, utmattad. Fem minuter senare blev över 200 demonstranter arresterade.

Stoppa tåget!

"Jag undrade om jag bara hoppade framför ett tåg som tar sig dit den ska ändå, och att jag bara skulle bli personligen förgjord", sa Dr Christine Blasey Ford om sitt beslut att gå ut offentligt med sina upplevelser. Alexandra Petri skrev i Washington Post om den enorma tröttheten i dessa ord. Detta tåg har väldigt bråttom. Det flyttar fram en vit mans karriär, och därför är det mycket svårt att få det att stanna. Vi ska inte fråga varför det är så.

  Kampen mot Kavanaugh var smärtsam och utmattande, svår att genomföra och svår att följa. Att vi förlorade den var ett bakslag för feminsmen världen över. Kavanaugh sitter nu i en position att göra enorm skada för miljoner människor i många år framöver.

  Det är fullständigt oacceptabelt att kvinnor ska behöva kasta sig framför ett sådant vidrigt tåg om och om igen. USA känns just nu som ett hopplöst fall. Jag är glad att jag bara är här en kort tid, och inte behöver leva under Kavanaughs domsrätt. Miljoner kvinnor har inte den turen.

  Men en kamp som denna spelade roll. Women’s March kunde inte ignoreras. Samma kämparglöd såg nyligen till att fler kvinnor än någonsin blev inröstade i amerikanska kongressen – kvinnor från många förtryckta grupper som svurit på att kämpa emot de krafter som tillsatte Kavanaugh.

  Det är den kampen som jag kommer minnas från min tid här. Alla som engagerat sig feministiskt vet, innerst inne, att vi har allt som behövs för att stoppa tåget. Bit för bit luckrar vi upp rälsen, tills tåget inte har något kvar att rusa vidare på. Vi kan lära oss av historiska ögonblick som kampen mot Kavanaugh, för att kavla upp ärmarna och fortsätta tillsammans.

Annina Claesson

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten