Nummer
1/2024
|
|
 Boken är skriven av kvinnorna bakom Uppdrag
Gransknings reportage om transvården på SVT.
(Tranståget och tonårsflickorna
2019, Transbarnen 2021, den senaste
är Transkriget 2023 som kan ses
under 2024). I förordet skriver de att de aldrig mött
så mycket moteld, hat och offentliga protester som efter granskningen
av transvården.
I reportageform berättas vad som
hänt sedan tv-reportagen visats; genom intervjuer med flera
av dem som var med i programmen, patienter, föräldrar,
vårdpersonal. Jemsby och Mattisson har gått igenom en
mängd dokument som journaler, dokumentation, chattar med mera.
Vi får också följa några av dem som återvänder
till vården som ångrare. Rapporten i bokform kommer
på många sätt närmre än tv-programmen.
Lidandet för barn och föräldrar som inte fått
möta en professionell vård blir smärtsamt tydlig
och vårdens oprofessionalism chockerande.
Här framgår hur vårdgivare
(i all välvilja) famlat och släppt kravet på att
vården ska utgå från vetenskaplig grund och beprövad
erfarenhet. Hur minderåriga i princip själva kunnat ställa
sin diagnos. En läkare från KID-mottagningen
i Stockholm citeras: "det är svårt
att överpröva någon annans känsla av och könsidentitet".
Men vi får också möta de som tvivlat,
ifrågasatt och gått emot trots hårt motstånd.
Många kommer till tals och boken är lättläst.
Det finns en läslista för den som vill läsa vidare
eller hitta artiklar, rapporter och annat.
Transvården är en komplex
fråga som är svår att orientera sig i, störd
som den är av olika "ärenden" och påtryckningar.
Men att vårdgivare inte klarat att vara professionella är
en annan sak. Transvård var väl ett alternativ av många
men knappast rätt för alla i en plötslig och snabbt
ökande ny typ av patientgrupp? Dessutom med en förkrossande
övervikt flickor. Det här var nåt annat.
Men det fanns också de som tog tag i det. 2019
sammanställde en tvivlande barnpsykiater statistik som visade
att det också fanns en belagd hög psykiatrisk samsjuklighet,
(90 procent har även en psykiatrisk diagnos och/eller psykosociala
svårigheter).
Socialstyrelsen och Karolinska
ändrade sina rekommendationer efter reportagen. Men för
många var det försent. Och när patienter nu återvände
som ångrare hade vården lika svårt att möta
det. Detransvården fanns ännu inte i statistiken och
den som ångrar sig och vill "detransitionera" hamnar
i ett moment 22 och måste börja
om med att fastställa sitt biologiska kön...
Som om inget har hänt ligger nu
ändå ett förslag i riksdagen om att sänka åldern
för könskorrigering från 18 till 16 år. Boken
kommer därför lägligt som bakgrund eller introduktion.
Det blir ett dokument att återvända till på ett
annat sätt än tv-reportagen. Men den stora frågan
varför så många unga kvinnor/flickor mår
så dåligt är inte besvarad.
Ann
|
