Bild:
Karin Larsson d.y.
Var är kvinnorna?
Den officiella historien är en historia om män. Det är
illa nog. Men när kvinnor trots allt får vara med skildras
de ofta både förminskande och negativt.
Det konstaterar Deaföreningen,
som har släppt sin rapport om hur landets länsmuseer beskriver
kvinnor i historien.
Vi var
inte många som hade samlats på Historiska museet, när
Deaföreningen presenterade sin rapport om hur landets länsmuseer
skildrar kvinnors historia. Det var synd, för det som rapporten
berättar om är viktigt:
Den som saknar historia har
svårare att hävda sina rättigheter och ställa
krav.
Deaföreningens ordförande Ebon
Kram berättade att de valt att undersöka just länsmuseernas
kvinnoskildringar för att länsmuseerna är uppbyggda
av statliga medel, och vad de ska ta upp regleras i statliga direktiv.
Vi bekostar alltså gemensamt, via skatten, länsmuseernas
osynliggörande av kvinnors historia, konstaterade Ebon Kram.
Osynliggörande, förminskande och elände
Visst hade vi alla redan i förväg kunnat räkna ut
att mäns historia får mer utrymme på länsmuseerna,
med det kändes så mycket
starkare när vi satt där och fick det beskrivet så
konkret som Deaföreningen gjorde. Kerstin
Åkare berättade om ett museibesök, där
hon gick igenom tre stora rum med beskrivningar av båtbygge,
stenhuggeri och andra miljöer där män fanns. Längst
in efter de rummen kom hon till en monter, som innehöll några
bilder från en porslinsfabrik och en annan ”kvinnomiljö”.
”Kvinnornas historia och
kulturarv har inte ansetts ha lika värde som männens och
har därmed inte dokumenterats för att visas. Männens
historia och kulturarv är normen på museerna medan kvinnors
fortfarande är underrepresenterad”, skriver Deaföreningen.
Men det är inte bara en frågaom faktiskt
utrymme. Deaföre-ningen konstaterar också att framstående
kvinnor – som ju trots allt skildrades ibland – förminskades
jämfört med motsvarande män. Nästan alla länsmuseer
konstaterade att kvinnorna fanns i hemmen i bondesamhället.
Men om vad de gjorde, om produktionen i hemmen, berättades
nästan inte alls.
På ett museum framkom att ”husfrun
lär barnen att skriva, läsa och räkna”.
Innan folkskolan infördes 1842 hade läskunniga kvinnor
skyldighet att lära sina barn och husfolket att läsa.
Det var det som prästerna kontrollerade vid husförhören.
Men den viktiga kvinnogärning som utbildningen var finns inte
med i länsmuseernas historiebeskrivning.
En annan fråga i Deaföreningens undersökning
var hur många av kvinnorna respektive männen som namngavs
i bildtexter och liknande. Det visade sig att 75 procent av dem
som står nämnda med namn är män.
Kvinna = negativt, man = positivt
Kvinnor och män beskrevs dessutom på helt olika sätt.
Ord som återkom vid beskrivningar av män var till exempel
frihet, hälsa, familjeförsörjare,
yrke, krigare/hjälte och upplyst
(beläst).
Kvinnornas liv beskrevs tvärtom i eländestermer.
Det var med ord som sorg, sjukdom, död,
våldtäktsoffer, möda, fattigdom och ofrihet.
Deaföreningen skriver i rapporten: ”Fastän
de flesta brott begåtts och begås av män exemplifierades
brott och straff med en kvinna vid skampålen.”
Något som återkom var berättelser om
hur svårt kvinnor haft det då de blivit gravida utan
att vara gifta. Det var också vanligt med skildringar av en
enskild familjs liv. Ofta angavs då mannens namn och yrke,
medan kvinnan, barnen och tjänstefolket fick stå med
förnamn – om de alls nämndes.
Tips på vad som saknas
Ett positivt grepp i Deaföre-ningens rapport är att de
också tar upp vad de själva skulle vilja se på
länsmuseerna. Det beskriver de framför allt som kvinnors
kamp för ett rättvist liv.
”Ofta får vi höra
att Sverige är ett föregångsland när det gäller
jämställdhet. Då bortser man från att Sverige
var sist i Norden att införa rösträtt för kvinnor
(1921). Våra förmödrar fick kämpa hårt
för lika arvsrätt och rätt att bli myndiga.”
Rapporten tar även upp att kvinnor har varit verksamma
inom många fler yrkesområden än vad museerna visar.
Den speciella kvinnokultur som utvecklades inom fäbodsverksamheten
– där framför allt unga kvinnor verkade –
finns inte alls dokumenterad.
”Det är svårt
att hitta kvinnliga pionjärer, äventyrare och kvinnor
som kulturutövare. Allt det som rör kvinnokroppen och
kvinnors kunskap om barnafödande och preventivmedel saknas.
Kampen för fri abort och kampen mot prostitution saknas också.”
Rapporten konstaterar att det inte någonstans
berättas att män har haft rättigheter som kvinnor
saknat långt in på 1900-talet.
Kvinnomuseum
I arton år har Deaföreningen kämpat för att
även Sverige ska få ett kvinnomuseum. Deras slutsats
av undersökningen nu är att länsmuseerna inte är
något alternativ till ett riktigt kvinnomuseum.
Länsmuseerna förstärker stereotypa bilder
av kvinnor och sprider en patriarkalt färgad historia, menar
Deaföreningen. De har även pratat med personal på
länsmuseerna och konstaterar att det till stora delar saknas
genusmedvetande.
Ebon Kram och Kerstin Åkare betonade att både
kvinnor och män borde synas i den offentliga historien. De
tog inte minst upp unga tjejers rätt till förebilder.
Hos mig har en liten och självklar mening ur rapporten fastnat,
kanske för att det idag samtidigt känns så oerhört
långt borta:
”Alla men främst
våra döttrar ska kunna se sin kvinnohistoria lika lätt
som de idag kan se männens historia.”
Gerda Christenson
Läs mer på Deaföreningens hemsida:
www.dea-kvinnomuseer.nu
Völvor
Völva betyder stavbärerska.
Ordet kommer ursprungligen ur ett fornnordiskt ord för en slags
runda stavar, som völvorna använde. Völvorna var
sierskor/shamaner/spåkvinnor som ansågs kunna se in
i framtiden – med hjälp av staven. Flera völvor
finns omtalade i fornnordisk litteratur.
Det som hände när völvorna såg
in i framtiden kallades för sejd,
och det innebar att völvan försatte sig i trans.
På svenska kallades völvorna också
volvor eller valar.
DEA-föreningen har Völvan till symbol.
|
