Nummer 4/2015

Kvinnoorganisationerna i Sverige var i slutet av september inbjudna till Diskrimineringsombudsmannen för en ”DO- dialog om arbetet för jämställdhet, mot könsdiskriminering”. Amin Wikman och Fotini Gerani var där från Kvinnofronten.

På besök hos DO

  Dagens möte handlade om löner och kön. Eva Nikell berättade att anmälningarna till DO har ökat. 2014 kom 52 procent av anmälningar från män och 44 procent från kvinnor. Det anmärkningsvärda är att av de 44 procent som anmäls av kvinnor rör endast 14 procent diskrimineringsgrunden kön. För första gången får DO fler anmälningar om åldersdiskriminering än könsdiskriminering.

  Den vanligaste diskrimineringsgrunden som anmäls till DO är etnisk tillhörighet, följt av funktionsnedsättning respektive ålder. Kön kommer först på fjärde plats.

”Jämställdhet” döljer kvinnoförtryck

Det låga antalet anmälningar på grund av kön kan vara en konsekvens av jämställdhetsideologin, som ju i praktiken osynliggör maktordningen mellan män och kvinnor och internaliseringen/normalise- ringen av kvinnoförtrycket. Vi från Kvinnofronten poängterade vikten av en könsmaktsanalys när det gäller diskrimineringsgrunder och DO:s arbete.

  Marie Nordström från Processenheten redovisade sedan tre aktuella domar. Den ena gällde diskriminering på grund av tro, den andra utifrån kön och det tredje på grund av ålder.

  Fallet som avsåg tro/religion handlade om en läkare som vägrat utföra behandling på grund av att den kvinnliga patienten inte ville hälsa på den manliga läkaren genom handslag. Fallet som avsåg diskriminering på grund av ålder handlade om en man som inte fick arbeta kvar som busschaufför efter att ha fyllt 70 år. Det tredje fallet gällde en kvinnlig student som utsattes för grova upprepade sexuella trakasserier under mer än ett halvår på hennes arbetsplats/ skola.

Skillnad i skadestånd

I alla tre fall dömdes till målsägandes fördel. Men då det gällde skadestånd var skillnaden enorm. Diskrimineringsgrunderna tro och ålder gav betydligt högre skadestånd än diskrimineringsgrunden kön. Vi från Kvinnofronten var de enda som reagerade starkt på att grova sexuella trakasserier under lång tid dömdes till lägst skadestånd och att det dessutom inte polisanmäldes.

  Dessa domar är talande exempel på hur könsdiskriminering kopplat till sexuellt våld mot kvinnor bagatelliseras och normaliseras. Det kan förmodligen också förklara varför vi kvinnor drar oss för att anmäla på grund av kön.

  Johanna Kumlin, från Analysenheten berättade om sitt arbete med ”Analys av arbetsgivares arbete med att främja jämställda löner”.

  Analysen handlar om hur arbetsgivarna jobbar för att motverka löneskillnader mellan kvinnor och män, och hur de förklarar löneskillnader (läs: mäns högre löner). Analysen omfattar alla landsting och regioner i Sverige och 100 privata arbetsgivare med mellan 150 och 499 anställda.

  Johanna Kumlin berättade att analysen ännu inte klar, men att några förklaringsmodeller som framkommit hos arbetsgivarna (till mäns högre löner) är individuella skillnader i:
1. kvalifikationer/meriter,
2. arbetsuppgifter (ansvar – positioner),
3. prestation,
4. social kompetens,
5. ålder/erfarenhet.

  Diskussion följde om vad som måste ske för en rättvis lönesättning och för att att kvinnor inte ska diskrimineras på grund av kön.

  Vi från Kvinnofronten lyfte fram kollektiv lönesättning som en åtgärd, eftersom tolkning och tillvägagångssätt vid individuell lönesättning så uppenbart gynnar män.

  Vi gick därifrån riktigt upprörda över den unga kvinnans öde och kände än mer att ett könsmaktsperspektiv är A och O i allt jämställdhetsarbete – och att Kvinnofronten behövs mer än nånsin, överallt!!

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten