Men feministisk porr då?

I debatten om pornografi får vi ofta höra att det är skillnad med feministisk porr. Men vad är egentligen det som kallas feministisk pornografi? Moa Lindholm har läst en undersökning av den amerikanska forskaren och porrmotståndaren Rebecca Whisnant.

acklash efter backlash måste en väl kunna säga är ett rimligt sätt att beskriva den senaste tidens politiska klimat. Även inom feministiska frågor har viktiga grunder för samtal om kvinnors rättigheter börjat (fortsatt) ifrågasättas. Har man vistats i sociala medier av olika slag den senaste tiden har en sannolikt stött på den uppblomstrande porrdiskussionen. Det är med stor förskräckelse som jag kunnat konstatera att grunderna i kritiken mot porr plötsligt tycks vara bortblåsta. Fler och fler är det som inte längre pratar om porr som något i grunden problematiskt, istället säger en att det inte är svart och vitt, att det finns både bra och dåliga saker med porr.

Feministisk porr?

Något som ofta nämns i porrdiskussioner är den så kallade feministiska porren, som ett alternativ till all den "dåliga porr" som cirkulerar (är det bara mina hjärntrådar som kopplar detta till det ängsliga "men inte alla män!"?). En säger alltså att det finns bra och dålig porr och att det inte går att dra slutsatser om ifall porr generellt är bra eller dåligt.

  Få saker är visserligen svartvita, men det problematiska i kråksången är att en sällar förklarar vad en menar med så kallad "etisk" eller "feministisk" porr. På vilka grunder är den feministisk? För att gå till botten med vad det är som pågår ställer jag mig frågan: vad är det för porr en egentligen pratar om?

Undersökning

Rebecca Whisnant har i en artikel undersökt detta fenomen genom att studera arbetet utfört av en av de som säger sig skapa feministisk porr. Hennes val föll på Tristan Taormino som är en amerikansk porrproducent, sexualupplysare och författare.

  Det vanligaste argumentet till försvar av porrens ära är att så länge det sker med samtycke är det okej. Taormino utgår från detta och tar det dessutom steget längre. Hon bygger mycket av sin argumentation om varför hennes porr är feministisk på att den är vad hon kallar autentisk*. Hennes arbete bygger på att deltagande personer genuint ska vara bekväma på platsen och få tillgång till vad än det är de behöver för att genuint njuta av upplevelsen.

  Taormino ser också till att det på inspelningsplatsen finns nödvändiga hygienprodukter, hälsosam mat och så vidare, och kräver att kondom ska användas för att minimera risken för sjukdomsspridning.

  När deltagarna kommer till inspelningsplatsen säger Taor-
mino att de ska glömma hur tidigare porrinspelningar gått till, varvid kameran sätts igång och deltagarna är fria att göra vad de känner. Allt som händer spelas in och det som passar i filmen väljs ut.

  En annan aspekt som gör att Taormino ser sin porr som feministisk är att hon använder sig av en större mångfald av skådespelare, sett till exempelvis sexualitet, etnicitet etc. Så långt allt väl. Eller?

Inte så enkelt

Precis som Whisnant ställer jag mig frågan om en någonsin i porr kan komma undan att:

1) Det görs för att åtminstone i någon mån tjäna pengar.
2) Det bygger på att leverera till och tillfredsställa en publik.

  Deltagare i Taorminos filmer har gett uttryck för att oavsett ifall inspelningen har som ambition att bygga på frivillighet, så är det svårt att komma ifrån att vissa praktiker ger mer betalt. Vill en få fler uppdrag inom porrindustrin är det svårt att bara ställa upp på så kallat vaniljsex.

  Whisnant har granskat några av Taorminos filmer och kommit fram till att praktikerna i filmerna till stor del överensstämmer med de praktiker som dominerar i annan porr; inklusive praktiker som bygger på kvinnlig underordning och manligt våld.

  Och även om Taormino tillåter deltagarna att själva bestämma vad de vill göra finns såklart inte heller alternativet att inte ha sex överhuvudtaget.

  Taorminos filmer finansieras dessutom på ungefär samma sätt som mainstreamporr, och distribueras till ungefär samma publik. För att produktionen ska vara lönsam är det alltså svårt att avvika alltför mycket från övrig porr.

Ännu mer exploatering

Jag ställer mig också frågan om Taorminos jakt på autenticitet på vissa sätt inte egentligen är ännu mer exploaterande. Finns möjligheten att fejka, att skådespela, så kan en åtminstone frånkoppla sin allra innersta privata sfär från inspelningen. Men när denna autenticitet är målbilden är det ju i princip ett krav att skala bort ytterligare ett lager för kameran.

  Även om den autenticitet som Taormino eftersträvar bygger på att deltagarna ska göra vad som känns bra för dem och slippa göra saker de inte vill, så ställer jag mig frågande till ifall autenticitetsspåret verkligen kan bära upp en argumentation om att hennes porr är etisk och feministisk. Särskilt då hennes porr visat sig brista i flera andra feministiska aspekter.

  Exempelvis ger Taormino själv uttryck för att efter inspelningar behöva processa upplevelser på olika sätt, bland annat med hjälp av lugnet från hennes hund. Det finns även exempel på att kvinnliga skådespelare efter att ha deltagit vid hennes inspelningar drabbats av stresssymptom typiska för någon som just varit med om ett våldsamt trauma.

Vems ansvar?

En annan aspekt är också att även denna porr kommer att påverka sina konsumenter och att konsumenterna kommer att tolka även denna porr utifrån sina egna referensramar.

  Taormino säger att hon inte kan ta ansvar för hur konsumenter tolkar hennes porr, vilket må vara sant. Men med tanke på hur lik mainstreamporr hennes porr är i fråga om praktiker, kan en undra om en sådan inställning inte är att fly från ansvar. Gör det någon skillnad ifall hennes porr producerats i en miljö där deltagarna har tillgång till hälsosam mat ifall den reproducerar våldsamma praktiker mot kvinnor som dess konsumenter mycket sannolikt kommer att påverkas av?

  Och gällande representation kan man undra för vem denna representation egentligen spelar roll. Gör det någon skillnad för de som visas på duken att de råkar vara lesbiska eller ha mörk hudfärg? Givetvis inte. De som möjligtvis skulle kunna gynnas av det är i så fall exempelvis lesbiska konsumenter som vill se porr men vill slippa se män. Om detta är tillräckligt för att porren ska kvala in som feministisk är mycket tveksamt.

Till för publiken

Slutsatsen en kan dra är att skådespelarna åtminstone i viss mån har det något bättre på dessa inspelningsplatser, och att Taormino eftersträvar att göra upplevelsen så behaglig som möjlig genom att tillhandahålla vad deltagarna behöver, väl är positivt i någon mån. Men i och med vad en jämför med har jag svårt att se att detta skulle vara tillräckligt för att den ska kallas feministisk. Inte heller kommer den ifrån att existera i ett kapitalistiskt system, eller att den måste tillfredsställa sin publik.

  Whisnants slutsats är att feminismen i Taorminos porr präglas av en bristfällig analys och att även ifall en antar att feministisk porr är teoretiskt möjlig så faller hennes porr långt från vad en skulle kunna kräva av sådan porr. Jag är mycket benägen att anse detsamma.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten