Ökande klasskillnader mellan kvinnor i Sverige

I takt med senare års politik av ständiga nedskärningar överallt i samhället ökar också skillnaderna i vardagsvillkor mellan kvinnor. Det visar LO:s senaste jämställdhets-
barometer med statistik om arbetsmarknad, klass och kön. Gerda Christenson har läst rapporten.

Den senaste rapporten från LO om kön och klass på arbetsmarknaden – Sveriges jämställdhetsbarometer 2020 – visar på samma utveckling som hittills under 2000-talet. Den allt mer slimmade arbetsmarknaden och alla nedskärningar i välfärden slår mot alla människor, men mest mot kvinnor, och allra mest mot just arbetarkvinnor.

  I rapporten beskriver LO hur den officiella jämställdhetspolitiken i Sverige har utgått från ett medelklassperspektiv. Medan medelklasskvinnor har fått ökade möjligheter att köpa sig privata servicetjänster, som har gjort dem mer jämställda med medelklassens män, har arbetarkvinnor betalat priset för detta genom att servicejobben blivit osäkrare, ohälsosammare och hårdare styrda. LO konstaterar att "jämställdheten blivit ojämlik".

Den könsuppdelade arbetsmarknaden

Sverige har sedan länge haft en arbetsmarknad som varit ovanligt starkt könsuppdelad, mer än i många andra länder. Alltså att kvinnor arbetar inom vissa yrken och branscher, män inom andra. Under de senaste 20-30 åren har arbetsmarknaden förändrats på många och omfattande sätt, men könsuppdelningen består.
Av de 30 vanligaste yrkena på arbetsmarknaden är det bara tre som har en någorlunda jämn fördelning. 1. Sett till klass så är den här yrkesmässiga könsuppdelningen starkast inom arbetaryrken.

  LO använder i rapporten några egna begrepp för olika typer av könsuppdelning på arbetsmarknaden – horisontell, vertikal och intern – men jag är inte säker på om de verkligen är användbara eller mest bara hitte-på-begrepp. Men det faktum att arbetsmarknaden är så könsuppdelad slår hur som helst mot kvinnor. Att arbetarkvinnor drabbats hårdast beror på att just de branscherna förändrats mest till det sämre.

Klasskillnaderna ökar

Bland arbetarkvinnor är det idag bara drygt 4 av 10 som har fast jobb på heltid. Bland tjänstemannakvinnor är det 7 av 10.

  Bland arbetarkvinnor är det idag mer än dubbelt så vanligt med tidsbegränsade anställningar jämfört med bland medelklasskvinnor: 25 procent av arbetarkvinnor har tidsbegränsade anställningar mot 11 procent av medelklasskvinnorna.

  Den vanligast typen av tidsbegränsad anställning för
arbetarkvinnor, som 55 procent av de tidsbegränsat anställda har, är den allra mest otrygga formen: att kallas in vid behov eller vara anställd per timme. Sådana visstidsanställningar är särskilt otrygga också för att de inte ger samma möjlighet till tjänstepension och de gör därmed att även kvinnornas framtida pension blir lägre.

  Förutom att färre medelklasskvinnor alls har tids-
begränsade anställningar, är de i tjänstemannayrkena oftare aningens tryggare varianter, som objekts- eller projektanställningar.

  De helt olika villkoren utifrån klass gör också att det är stor skillnad på när folk jobbar. Alltså när under dygnet, och vardag eller helg.

  Endast 4 av 10 arbetarklasskvinnor som jobbar heltid
arbetar enbart dagtid på vardagar och ännu färre, 3 av 10, deltidsarbetande arbetarklasskvinnor gör det. Bland medelklasskvinnor är det dubbelt så många som jobbar enbart dagtid på vardagar: 8 av 10 heltidsanställda och 7 av 10 deltidsanställda.

Deltid på olika villkor

Nästan hälften av alla arbetarkvinnor jobbar deltid, mot en knapp fjärdedel bland medelklasskvinnor. Förutom den skillnaden är också skälen delvis olika till varför kvinnor jobbar deltid i arbetar- respektive medelklassen.

  Arbetarkvinnor jobbar ofta deltid för att arbetet är organiserat så att det bara finns deltidsjobb.

  Det är detta faktum som brukar göra att klassokunniga, privilegierade medelklasskvinnor, typ som i ledningen för Sveriges kvinnolobby, i jämställdhetens namn drar till med den enkla "lösningen" att alla jobb ska bli heltidsjobb, punkt. Men då glömmer de övriga skäl till att kvinnor jobbar deltid. Det finns exempelvis en kombination av två skäl som 1 av 4 av både arbetar- och medelklasskvinnor uppger till varför de jobbar deltid: att arbetet är alltför fysiskt eller psykiskt krävande för att de skulle orka jobba heltid, samtidigt som den egna hälsan är för dålig för att klara att jobba heltid.

Allt sämre arbetsmiljö

Inom de privatiserade serviceyrkena har rationaliseringar och nya styrningsmodeller inte bara lett till slimmade arbetsorganisationer med mer arbete per enskild och med allt ökande tidspress. Det har också lett till att arbetet i sig blivit mer detaljstyrt, upprepat och övervakat.

  Bland tjänstemannakvinnor har 6 av 10 möjlighet att bestämma när olika arbets-
uppgifter ska göras, mot hälften så många bland arbetarkvinnor. Bland arbetarkvinnor är det dessutom bara drygt 1 av 10 som kan ta en kort paus om hon behöver under arbetsdagen.

  Över 7 av 10 medelklasskvinnor har möjlighet att påverka sina arbetstider via flextider eller liknande, mot endast drygt 3 av 10 bland arbetarkvinnor.

  LO konstaterar att det som utmärker arbetarkvinno-
yrken i Sverige idag är att det oftast är jobb med höga krav och lite inflytande.

Sjuk av jobbet

Eftersom det är just inom branscher där kvinnor jobbar som arbetsmiljön har försämrats mest på arbets-marknaden under de senaste 20-30 åren är det inte konstigt att just allt fler kvinnor blir sjuka. Och eftersom arbetsmiljön har försämrats mest i arbetarkvinnoyrkena är det inte heller konstigt att just arbetarkvinnor blir sjukast.

  Samtidigt jobbar kvinnor jämfört med män inom yrken där de möter de människor som far mest illa av politikernas nedskärningar av offentlig sektor, vilket gör att de jobben också är mest känslomässigt krävande.

  Det vanligaste besväret bland både arbetar- och
medelklasskvinnor är att vara helt uttröttad i kroppen efter jobbet varje vecka. Det uppger nästan 7 av 10 arbetarkvinnor och nästan varannan medelklasskvinna.

  Nästan hälften av medelklasskvinnorna uppger också att de har ont i nacken eller ryggen efter jobbet varje vecka. Bland arbetarkvinnor uppger nästan hälften att de har ont i nacken, ryggen, axlar, armar, höfter, ben, knän och fötter. Mer än var tredje uppger också att hon har ont i handleder och händer. Varje vecka.

Klassperspektiv, snälla!

Det är det här som gör mig mest arg på de privilegierade medelklasskvinnor som kräver rätt till heltid utan att samtidigt kräva arbetstidsförkortning eller ens skärpta arbetsmiljökrav.

  Fackförbundet Kommunal konstaterade redan för flera år sedan att trots att nästan 6 av 10 av deras medlemmar i kvinnodominerade yrken jobbat deltid, orkar många inte jobba ända fram till pensionen eftersom arbetena är för tunga och pressande. 2. Det är till och med så, att arbetarkvinnor direkt jobbar ihjäl sig, alltså dör i förtid. Tidigare levde kvinnor i genomsnitt mycket längre än män, men sedan 1980 har den skillnaden mellan kvinnors och mäns livslängd minskat till hälften. 3. Fortfarande till för några år sedan steg ändå den beräknade medellivslängden för både män och kvinnor, men inte längre. För rika fortsätter den visserligen öka, men för arbetarkvinnor har den utvecklingen inte bara avstannat, utan till och med vänt. 4.

  Att i det läget påstå sig kämpa för "kvinnors" rättigheter, men driva en politik som gynnar medelklasskvinnor på arbetarklasskvinnors bekostnad, med krav helt utan klassperspektiv, är inte vad jag kallar feminism. Det borde vara självklart för både feminister och fackliga i allmänhet idag att ha sänkt normalarbetstid som första krav!

Sjuknärvaro

Samtidigt som både arbetsvillkoren och arbetsmiljön blivit allt sämre, har det blivit allt vanligare att folk går till jobbet fast de är sjuka. LO skriver att Arbetsmiljö- undersökningen 2017 visat att det gäller alla grupper, men att det är fler kvinnor än män som har sådan så kallad sjuknärvaro.

  1 av 4 bland både arbetar- och medelklasskvinnor uppgav att de gått till jobbet minst fyra gånger det senaste året trots att de varit sjuka.

  Det vanligaste skälet till att kvinnor gick till jobbet då var att de inte ville belasta sina arbetskamrater. Gemensamt för dem var att de jobbade inom slimmade verksamheter och hade stor lojalitet med de barn, äldre, patienter eller liknande som de jobbade med.

  Bland medelklasskvinnorna var det näst vanligaste skälet till sjuknärvaron att de tyckte om sitt jobb och att det var svårt att hitta ersättare inom deras specialitet.
Huvudskälet till att arbetarkvinnor jobbade fast de var sjuka var brist på tillräckligt många arbetskamrater och en för hög arbetsbelastning. Bland arbetarkvinnor uppgav dessutom 4 av 10 skälet att de inte hade råd att vara sjuka. LO konstaterar att ingen annan grupp hade det som något av de tre viktigaste skälen till sjuknärvaro.

  Nu börjar detta bli väl långt, men jag måste skriva något kort om löner också.

Ökande löneskillnader

LO använder sig numera av begreppet faktisk månadslön. När SCB (Statistiska centralbyrån) och liknande ska räkna ut löneskillnader mellan könen brukar de räkna om lönerna så att allt blir heltidslöner. Men då syns inte hur mycket mindre lön kvinnor faktiskt får ut varje månad.

  Löneskillnaderna syns även då lönerna är omräknade, men de blir tydligare när den faktiska månadslönen visas. Se jämförande tabell.

  I arbetaryrken är rörliga lönetillägg en större del av lönen än i tjänstemannayrken. Den genomsnittliga grundlönen för kvinnor i arbetaryrken år 2018 var (utan lönetillägg) 19 680 kronor i månaden. Men den genomsnittliga faktiska månadslönen för de som jobbade deltid var med lönetillägg ändå inte mer än
15 960 kronor.

  Det är med andra ord inte konstigt att så många kvinnor idag blir fattigpensionärer. Jag kan knappt fatta att det inte är mer protester mot hur arbetsmarknaden har utvecklats. Det borde vara något hela kvinnorörelsen reagerar på och agerar mot. Men samtidigt som klasskillnaderna även mellan kvinnor ökat allt mer i Sverige har tyvärr större delen av kvinnorörelsen blivit helt medelklassfokuserad.

Vad behöver göras?

LO-rapporten tar även upp ett kapitel om pensioner, men denna artikel är redan för lång, så jag hoppar över det. Jag avslutar istället med några ord om LO:s slutsatser. För det tragiska är att trots att LO försöker ha ett klass-
perspektiv, så misslyckas de.

  Rapporten är skriven av medelklass, för medelklass, med ett språk som utestänger många arbetarkvinnor. Men det värsta är att slutsatserna alltför ofta tyvärr utgår från typiskt medelklassperspektiv – med krav på heltid och "individualiserad föräldraförsäkring".

  LO-utredarna skriver om "facklig feminism" som de förklarar innehåller fyra delar:

  Och visst har de en del halvhjärtade "förslag", som att anställningstryggheten behöver stärkas, men deras förslag lever tyvärr inte upp till feminism på något område.

  Rapporten innehåller mycket viktig fakta. Men det jag känner allt starkare medan jag läser den är att vad som behövs är en verklig feministisk arbetsmarknads-politik.

  För den här skrämmande utvecklingen av ett ständigt allt ökat kvinnoförtryck på arbetsmarknaden bara måste brytas.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten