Nummer 2/2013

Heltid – rättighet eller tvångströja?

Kvinnors "rätt" till heltidsarbete framställs ofta som en central jämställdhetsfråga. Frågan är dock om heltids- arbete med 40 timmar per vecka som norm verkligen är nyckeln till (feministisk) frigörelse?

  Vänsterorienterade arbetskritiker har länge ifrågasatt "rätten" till heltid. Tesen i sociologen Roland Paulsens bok "Arbets- samhället – hur arbetet överlevde teknologin" är som titeln antyder att vi har skapat ett samhälle där arbetet blivit ett självändamål snarare än något vi gör för att överleva. För trots att den teknologiska utvecklingen gör att allt färre arbets- timmar behövs, så arbetar vi allt mer.

  Detta är en bitter insikt, som Paulsen uttrycker det. Inte minst eftersom det ivriga "jobbskapande" som samtliga politiska partier tävlar om att vara bäst i tjänar kapitalismens syften. I kapitalismen skapas nämligen överproduktionskriser då vi konsumerar för lite och människor måste avskedas. Det är därför människor måste sättas i arbete – så att de kan fortsätta konsumera. Därmed räddas kapitalismen hela tiden genom det ständiga ”jobbskapandet”.

  Att vi skapat ett samhälle där arbetet blivit ett självändamål är också en bitter insikt för alla heltidsarbetande som kämpar för att hinna med andra delar av livet. De flesta jag känner pratar om tidsbrist oavsett position på arbetsmarknaden, även om man förmodligen hittar de mest ofria i bemannings- företagens sms-sfär. De flesta jag känner pratar också om känslan av att aldrig riktigt räcka till mellan jobbet, familjen och den övriga fritiden.

Kritik mot arbetssamhället

Då Nina Björk för några år sedan skrev en krönika i DN om att hon fick ont i magen av att behöva lämna sina små barn på dagis långa dagar så möttes hon av stor kritik och skepsis från många feminister. Man tolkade krönikan som en kritik av dagisreformen, som ju inneburit mycket för kvinnors möjlighet att arbeta och kunna försörja sig själva.

  Det man missade tror jag var att Björks kritik inte riktades mot kvinnors möjlighet till egen försörjning, utan mot arbets- samhället. Björk ifrågasatte, precis som Paulsen, tanken om heltidsarbete som norm och medel för kvinnors frigörelse. Paulsen citerar i relation till detta Frankfurtteoretikern Herbert Marcuse: "kvinnorörelsen är revolutionär, när den inte enbart kräver en lika stor del av förtrycket".

  Den anarkistiska feministen Emma Goldman utvecklar detta något: "Sex miljoner kvinnliga lönearbetare; sex miljoner som delar männens rätt till att bli exploaterade, att bli rånade, att gå i strejk, och även till att svälta… Emancipationen är i sanningen fullbordad."

Arbetstidsförkortning

Istället för att kräva att få arbeta mer, och på så vis låta arbetsgivarna och kapitalägarna äga ännu mer av vår tid och våra liv, borde vi kräva att få arbeta mindre. Det är dags för vänstern att på allvar börja driva frågan om arbetstids- förkortning. För nyckeln till vår frigörelse ligger inte i att även kvinnor tvingas lägga mer tid på lönearbete och fastna i den karriärhets som tidigare varit förbehållen män. Det enda vi uppnår med detta är att kvinnor eftersträvar de destruktiva (maskulinitets)normer som innebär att sätta konkurrens och karriär framför solidaritet och relationer.

  Nyckeln till frigörelse ligger snarare i att alla, kvinnor såväl som män, blir mindre beroende av lönearbete 40 timmar per vecka för sin försörjning och får mer tid att verkligen leva än till att arbeta och konsumera.

Josefin Kjellberg

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen ETC.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten