Bild ur filmen.

Kära pappa...

Nyhetsbrevsredaktionens Annina Claesson analyserar en film som blivit en viral succé på sociala medier och spreds som "feministisk". Men hur feministisk är den egentligen?

 december förra året (2015) spreds den fem minuter långa filmen “Kära pappa" som en löpeld över sociala medier. Den är framtagen av den norska falangen av välgörenhetsorganisationen Care. I filmen talar en flicka till sin pappa om alla våldshandlingar och övergrepp som hon kommer att utsättas för, just för att hon föds som flicka.

  Hennes pappa må vilja skydda henne från allt ont i världen – han "låter inte ens mamma äta sushi" – men han kan och tänker inte ens på att skydda sin dotter från högstadie-korridorernas glåpord och tafsningar eller våldtäktsskämten från bekanta. Allt det som leder till att hon till slut blir utsatt för övergrepp, våldtäkt, misshandel och mordförsök.

  Den delen av budskapet är viktig men sällsynt i massmedia – att fastslå hur allt i ett patriarkat hänger ihop för att bilda en kvinnoförtryckande struktur, att de fjortonåriga pojkarnas rop i en skolkorridor har något att göra med våldtäktsstatistiken.

  Filmen centrerar sig kring mäns roll i att upprätthålla ett samhälle som normaliserar mäns våld mot kvinnor. Allra viktigast är kanske uppmaningen att inte skratta åt andra mäns våldtäktsskämt, något som studier har visat aktivt bidrar till att våldtäktsmän bildar en uppfattning om att våldtäkt är accepterat bland andra män.

Dock ger filmen en illasmakande eftersmak genom många ordval.

  "Låt inte mina bröder kalla flickor horor, eftersom de inte är det. För en dag kommer en annan pojke tro att det är sant".

  Med denna replik avslöjar filmen sin bristande feministiska analys, trots att den menar så väl. Pojkar ska inte kalla flickor horor, eftersom "de inte är det". Detta är typisk hora/madonna-logik. Finns det alltså flickor som "är" horor och därmed kan kallas för det? "Förtjänar" en flicka som "är" en hora att utsättas för våld?

Det är nästan som att filmen föreslår att allting är ett enormt missförstånd – att mäns acceptans och normalisering av andra mäns våld gör att "fel" flickor utsätts. Flickan i filmen har ju en magisterexamen, ett bra jobb, en fantastisk pojkvän (till en början), är "inte någon offertyp", och har en pappa som bryr sig.

  Under hela filmen tar hon avstånd från skällsorden – "hora, lesbisk, billig, offer" – som kastas efter henne, för att visa hur hon inte förtjänar övergreppen som män utsätter henne för. Filmen ignorerar att ett av patriarkatets mest effektiva bränslen är denna uppdelning av kvinnor och tjejer i fina flickor och smutsiga horor, i "starka kvinnor" och offer.

  Filmen är också helt uppbygd på den trötta repliken "skulle du vilja att det här hände din egen dotter, syster, mamma?". Det är som att män inte kan övertygas om att förtryck är fel för att kvinnor är fullvärdiga människor i sin egen rätt, utan bara i egenskap som någon mans mamma eller dotter. Filmen spelar fullt ut på en sentimental vädjan till män om att inte låta sina kvinnliga familjemedlemmar bli behandlade som "dåliga flickor". Det blir svårt att kalla den övertalningstaktiken feministisk.

Istället bör män upplysas om att deras uppdelning och kategorisering är artificiella förtrycksverktyg, om de så tar sig små eller stora uttryck. Det finns inga horor och inga madonnor. Oavsett hur "stark" eller "svag" en kvinna som fallit offer för våld är så förtjänar hon ändå att slippa utsättas för det.

  Kära pappa, låt inte mina systrar och bröder lära sig om mäns våld mot kvinnor från en klumpigt gjord viral reklamfilm.

Annina Claesson

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten