Nummer 3/2012

Vad ska hända med kvinnojourerna?

Länsstyrelsen i Stockholm ordnade häromveckan flera seminarier om hur de nya riktlinjerna i socialtjänstlagen ska tolkas vid skyddat boende för misshandlade kvinnor. Eller som det hette på myndighetssvenska: Socialnämndens och ideella organisationers ansvar vid utförande av insatser enligt SoL inom området våld i nära relation. Jag var med på ett av deras seminarier.

  De flesta politiker i publiken satt tysta, men representanterna från kvinnojourerna hade desto fler frågor. Oron visade sig vara stor kring vad följderna ska bli för kvinnojourerna när kommunerna nu ska tillämpa Socialstyrelsens nya råd för hur samarbetet med jourerna ska fungera.

Ideell organisation eller socialtjänst?

Grunden är att kommunerna har skyldighet att se till att misshandlade kvinnor inom kommunen får hjälp. När det gäller skyddat boende beställer socialtjänsten i 8 fall av 10 den hjälpen av ortens kvinnojour. Detta är inte något som ansvariga politiker vill ändra på, däremot vill de ändra på villkoren. Enligt Socialstyrelsens nya råd ska den delen av kvinnojourernas arbete som beställs av kommunen räknas som socialtjänstarbete. Det innebär att kvinnojourernas arbete delas upp i två – sådant som socialtjänsten beställt och resten av jourens arbete, där både förebyggande insatser och opinionsbildningsarbete ingår.

  En sådan uppdelning riskerar att påverka både ekonomin, den ideella organisationens självständighet och vardagsjobbet i jouren. Det kan till exempel komma att betyda att två kvinnor som bor på jouren med sina barn ska behandlas helt olika. För den som har kommit via socialtjänsten ska jourkvinnorna dokumentera enligt socialtjänstens regler (och överlämna dokumentationen till kommunen när kvinnan flyttar), för den andra kvinnan sker dokumentationen enligt kvinnojourens egna rutiner. För den ena kvinnan får jouren betalt enligt lagen om offentlig upphandling (LOU), för den andra får jouren kanske inte någon ersättning alls. För den enas barn har jourkvinnorna anmälningsplikt enligt socialtjänstlagen, men inte för den andras.

Många frågor, men få svar

En av de frågor som ställdes gällde hur det ekonomiska stödet till kvinnojourerna ska se ut i framtiden. När fokus sätts på det som kommunerna enligt lagen måste göra – det vill säga hjälpa utsatta kvinnor med skyddat boende – finns risken att det endast är det arbetet kommunerna kommer att stödja framöver. Vad händer då på sikt, om fokus försvinner från det förebyggande arbetet, och allt annat stödarbete? Kommer kommunpolitikerna förstå att det är nödvändigt att ge ekonomiskt stöd till jourerna utöver den konkreta beställningen av utförd socialtjänst, eller kommer utvecklingen att gå bakåt?

  Den kostnad kommunen har för skyddat boende på en kvinnojour är betydligt lägre än andra boenden, eftersom arbetet i så stor utsträckning görs ideellt. Vad händer om kvinnojourerna försöker få betalt utifrån vad det faktiskt kostar? Enligt lagen om offentlig upphandling ska kommunen ge jobbet åt den som kan utföra det billigast, vad händer om det kommer en skyddat boendets "Carema" som gör det billigare?

  Och vad händer med de kvinnor som kommer direkt till kvinnojourerna – för att de inte vill vända sig till socialtjänsten, eftersom de vill kunna få vara anonyma? Vad händer med en kvinna som måste placeras på en annan jour, i en annan kommun, på grund av risken för att mannen ska döda henne, om boendet blir kommunala upphandlingar?

  Sådana frågor fick publiken inga svar på. Trots att den nya tolkningen redan har börjat gälla, var det mycket som inte var klart än. Det viktigaste skälet som Länsstyrelsens föreläsare angav till det nya – att få långsiktighet i arbetet – fanns inte heller, eftersom kvinnojourerna varje år måste söka ekonomiskt stöd utan att veta om någon annan ska få "uppdraget" istället.

  I svensk grundlag slås organisationsfriheten fast. Den innebär också att samhället inte kan kräva full insyn i de ideella organisationerna. Genom Socialstyrelsens nya råd hamnar kvinnojourerna i en mellanställning, där deras grundlagsfästa självständighet krockar med socialtjänstlagens tillämpning vid skyddat boende. Så varför driver myndigheterna detta? Varför ser inte kommunerna till att skapa egna skyddade boenden, så att kvinnojourerna kan fortsätta med sitt övriga så viktiga stödjande, förebyggande och opinionsbildande arbete?

En fråga om pengar

– Det är klart att det handlar om pengar, säger en av Länsstyrelsens representanter när vi står och pratar efter seminariets slut. Att kvinnojourerna sköter skyddat boende är billigare.

Gerda Christenson

Olika uppfattning
bland kvinnojourerna

Många kvinnojourer i landet har uttryckt oro för hur deras arbete kommer att påverkas när kommunerna ska tillämpa Socialstyrelsens nya råd för socialtjänst "inom området våld i nära relation". Jag kontaktade därför de bägge riksorganisationerna för landets kvinno- och tjejjourer för att höra deras uppfattning.

  – Som riksorganisation förstår vi jourernas oro, säger Olga Persson, förbundssekreterare på Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR). Men det här kan man se på två sätt. Att det utvecklar samarbetet och därmed stödet för kvinnorna och barnen.

  Olga Persson berättar att SKR har drivit på den här utvecklingen, eftersom de anser att det att kvinnojourernas arbete ses som socialtjänstarbete är ett sätt för staten, kommunen och socialtjänsten att ta sitt ansvar. Hon berättar att kvinnojourerna inom SKR uppmanar alla kvinnor som kommer till dem att vända sig till socialtjänsten. Hon hänvisar till att barnen inte har någon rättssäkerhet, eftersom de inte är placerade.

  – Men det blir de väl inte med dessa regler heller?

  – Nej, men det vill SKR att Socialstyrelsen ska förtydliga ytterligare.

Olga Persson är förbundssekreterare för SKR.           Foto: Pressbild

Lagen går att komma runt

Olga Persson säger att kvinnojourerna idag i praktiken driver socialtjänstarbete, och menar att kommunerna nu måste inse hur viktigt jourernas arbete är.

  – Politikerna som driver detta måste se till att betala.

  Att kvinnojourernas arbete nu ska omfattas av lagen om offentlig upphandling tror hon inte innebär någon reell risk för att andra ska ta över, även om kommunerna skulle börja betala vad det faktiskt kostar.

  – Jag tror att det går att komma runt lagen om offentlig upphandling. Men det kräver modiga kommunpolitiker och duktiga jurister, som kan det här med upphandling.

  – Och det andra sättet att se det?

  – Att man tycker att det här är jobbigt. Och då får man välja att stå utanför.

  Hon berättar om en lokal kvinnojour i landet, som valde att låta bli att ansöka om att få hand om kommunens skyddade boende. Istället gick anbudet till en stiftelse, som skulle ha både verksamhet för män, barn och kvinnor, och dessutom missbruksvård. Men stiftelsen bildades aldrig, och kommunen har fortsatt att skicka kvinnor som behöver skyddat boende till jouren. Så kan det inte lösas nu, eftersom kvinnojourerna nu är tvungna anpassa sig till socialtjänstens rutiner om kommunen i fortsättningen ska beställa boende av dem, men det Olga Persson vill visa är att hon inte ser det som troligt att andra kommer att ta över.

Pådyvlas socialtjänstansvar

Angela Beausang, ordförande i Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige (ROKS) är betydligt mer oroad.

  – Jag oroar mig för vad som händer när man pådyvlar kvinnojourerna ett socialtjänstansvar. Risken är att man fyller upp jourerna med kvinnor som kommer från socialtjänsten, att det blir de som får hjälp, punkt.

  Bland kvinnojourerna inom ROKS finns ingen regel om att de ska försöka få alla kvinnor att kontakta socialtjänsten – tvärtom betonar Angela Beausang att kvinnor måste ha möjligheten att komma till kvinnojouren och vara anonym.

  – Hjärtat i vår rörelse är att kvinnor ska komma till kvinnojouren och få stöd och hjälp av andra kvinnor. Vi är inga behandlare, vi har inget socialt boende.

  Angela Beausang hänvisar till hur kvinnojourerna startade för att samhället inte såg mäns våld mot kvinnor, och att jourkvinnorna skyddade kvinnor som kom till jouren helt enkelt för att samhället inte såg misshandel som ett samhällsproblem, och att det därför inte fanns några andra alternativ. Hon betonar att grunden i kvinnojourernas arbete är så mycket mer.

  – Men om det inte ska ses som socialtjänst, hur ska man göra med skyddat boende då?

  – Det resonemanget, jag vet inte vad man tror att en misshandlad kvinna är egentligen!? Vi har akuta platser för de kvinnor som inte kan vara kvar hemma och inte har någon annanstans att ta vägen. Men varför inte börja ta bort brottslingen från brottsplatsen istället?

Angela Beausang är ordförande i ROKS.                  Foto: Pressbild

Världshälsoproblem

Angela Beausang betonar att FN deklarerat att mäns våld mot kvinnor är ett världshälsoproblem, att det handlar om en samhällelig syn på kvinnor och män. Sexuellt våld mot kvinnor finns överallt omkring oss; har vi inte varit själva varit utsatta för misshandel, våldtäkt eller andra övergrepp, så har vi vänner, släktingar eller arbetskamrater som har.

  – Det är inget som du kan sitta med en socialtjänst och klappa kvinnor på huvudet med.

  Hon tillägger att när kvinnojourerna ser att kvinnor har flera problem, som till exempel posttraumatiskt stressyndrom, försöker de slussa dem vidare till andra de kan få hjälp av. Men kvinnor behöver stöd med så mycket mer än akutboende. Ett exempel är vårdnadstvister, där våldet osynliggörs, berättar hon. Och det som är vanligast att tjejjouren får frågor om är våldtäkt och incest. Därför är hon oroad över utvecklingen.

  – Vi har startat kvinnojourerna för att jobba mot mäns våld mot kvinnor och inte för att göra kommunernas socialtjänstarbete.

Gerda Christenson

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten