Till strejken anslöt sig vartefter även lärare, byråkrater, pensionärer,
studenter och andra ungdomar.

Klimatförnekande,
maskulinitet och fyra frågor till valrörelsens coolaste tjej

Så står det skrivet på framsidan av de flygblad som ligger placerade utanför riksdagshuset, intill valrörelsens helt klart häftigaste person: Greta Thunberg. Varje skoldag fram till riksdagsvalet, mellan cirka 8.30 och 15.00, sitter hon på plats utanför riksdagshuset för att protestera mot att vuxenvärlden och politiker inte tar klimathotet på allvar. Under några dagar innan valet stödstrejkade jag med Greta och passade då på att ställa några frågor.

Hur fick du idén till protesten?

– Jag var med på ett möte med en grupp människor där det var en som sa något om att ungdomar kanske skulle kunna skolstrejka mer för att få vuxna att lyssna. Så då tänkte jag att jag skulle kunna använda den idén för att uppmärksamma klimatfrågan.

Det kan ju vara rätt skrämmande att göra en protest där en blir så pass synlig. Var det något särskilt som fick dig att få nog och känna att du måste göra detta?

– Det var i somras som jag kände att ingenting hände, ingen gör någonting. Så då får väl jag göra något!

Vad har du fått för reaktioner?

– Mest positiva.

Har du något du vill hälsa till de vuxna som kanske tänker på klimatet men som än så länge inte har börjat göra något i frågan?

– Läs på! Ta reda på fakta, då kommer man att förstå allvaret i situationen.

De dagar då jag är på plats är vi ungefär 15-20 personer som sitter och stödstrejkar med Greta, både barn, ungdomar, vuxna och äldre. Det är dock mängder av människor som kommer fram för att visa uppskattning för hennes initiativ, alltifrån riksdagsledamöter och journalister till vanliga människor, både barn och vuxna. Någon enstaka går förbi och ser lite skeptiskt på den brokiga skaran som sitter samlade på marken, men som Greta själv säger är de flesta reaktioner positiva.

  På nätet har dock reaktionerna varit mer blandade. Greta skriver en dag på sin Instagram:

”[...] Om vi inte agerar nu så finns det väldigt snart ingen framtid kvar för min eller några kommande generationer. Så dom kan fortsätta kalla mig förståndshandikappad, utvecklingsstörd, terrorist, barnsoldat, psykiskt sjuk och mediakåt horunge hur mycket dom vill. Klimatet är faktiskt det enda som betyder nånting. Fixar vi inte det nu så spelar inget annat nån roll”.

Kommentarsfältsgrobianer

Att människor som engagerar sig för natur och klimat, ja alla som engagerar sig politiskt för allas lika värde och en bättre värld, lätt blir utsatta för hån och hat är väl ingen nyhet. Men att det har gått så långt att vuxna människor kan sitta på nätet och kalla ett klimatengagerat barn för horunge – då har vi väl ändå passerat någon slags lågmärke för värdighet i det politiska samtalet. (Kanske har det till slut blivit dags att konfiskera internettillgången från de män som inte kan hantera ett kommentarsfält utan att förvandlas till grobianer?)

  Dessa reaktioner är dock, tyvärr, bara ett symtom på ett utbrett fenomen. Ett fenomen som alla som sett ett kommentarsfält till en artikel om miljö nog träffat på – i synnerhet om den är skriven av en kvinna. (Tips från coachen: undvik kommentarsfälten på kvinnliga miljöpartisters sidor om du vill ha kvar något hopp för mänskligheten.)

  Och även om jag förvånas över grovheten i vissa påhopp som Greta fått, så vet jag själv från mitt miljöengagemang hur lite som krävs för att reta gallfeber på helt orimligt många män. Män som gjort det till sin politiska gärning att, mitt på ett torg på ljusa dagen, gå fram till den där irriterande tonårsjäntan med sin namninsamlingsbricka och skrikit så att mina öron fladdrat. Det är tydligt att, när någon som är dubbelt så stor och trippelt så gammal som en själv, känner behovet av att gå till attack på det viset – att en har kommit åt en känslig punkt.

  Så vad handlar egentligen detta om? Vad är det med män som gör dem så rabiata av blotta tanken på en miljöåtgärd?

Hat och hot not kvinnor

I en artikel i tidskriften E&E News berättar några kvinnliga klimatforskare om sexismen de möter i sitt arbete. Sexismen handlar om allt från klimatförnekande män som ska förklara hur det ligger till, till förolämpningar riktade mot deras moderskap, utseende och intelligens, till dödshot och hot om sexuellt våld.

  En manlig klimatforskare som intervjuas berättar att även han får ta emot både personliga attacker på sin vetenskapliga kompetens och dödshot, men att han tydligt ser att de attacker hans kvinnliga kollegor får ta emot också färgas av misogyni*. Flera forskare beskriver hur attackerna den senaste tiden blivit allt grövre och kopplar ihop detta med de politiska strömningarna som fick Trump till makten. De menar att spänningarna kring politiska minoriteters rättigheter, exempelvis kvinnor och migranter, går hand i hand med spänningen kring klimatfrågan. Båda utgör nämligen ett hot mot Trump-anhängarnas ”Make America great again” – närmare bestämt mot deras bild av vad som gjorde Amerika så bra. Vad de blickar tillbaka mot är nämligen en tid då kvinnorna var fast vid spisen och männen fick vara familjeförsörjare i industrin – och en tid då utvinning av naturresurser skulle vara det som byggde upp den kapitalistiska ekonomin och som skulle möjliggöra den amerikanska drömmen.

Äldre mäktiga män

Martin Hultman och Jonas Anshelm är två forskare som tittat just på kopplingen mellan maskulinitet och klimatförnekande, bland annat i deras text ”A green fatwa? Climate change as threat to the masculinity of industrial modernity”. (= En grön fatwa**. Klimatförändringar som ett hot mot den industriella modernitetens maskulinitet).

  I studien har de bland annat tittat på de svenska klimatförnekare som varit synliga i media eller andra sammanhang. Nästan allihopa visade sig vara äldre män med höga poster inom näringsliv och akademi.

  Klimatförnekarna använder sig ofta av argument som har sin bas i att de är de enda som har genomskådat en stor bluff och att miljörörelsen och klimatforskarna drivs av en religiös övertygelse som klimatförnekarna är de enda att ifrågasätta. De använder sig också ofta av argument såsom att de är "folkets röst" och att de är annorlunda än "etablissemanget" – detta trots att de själva sitter på höga poster i samhället. Precis denna typ av argument kan den uppmärksamma kvinnofrontaren också känna igen från ett visst nationalistiskt parti – det enda klimatskeptiska partiet i riksdagen: SD.

Herre över naturen

Kort sagt så ställer sig klimatskeptikerna på tvären mot miljörörelsen och menar att om miljörörelsen får som den vill så kommer det bli massarbetslöshet, industrierna kommer att lägga ner och välfärden urholkas.

  Därmed ställer de upp en motsättning mellan välfärd och miljö, vilket har sin grund i industrialismens logik; alltså den som har satt män och kultur som motsatser till kvinnor och natur. Och som dessutom byggt in exploatering av både natur och alla andra människor än den vite mannen som en grundpelare i det ekonomiska systemet.

  Dessa resonemang hämtar forskarna bland annat från Carolyn Merchant, som skriver att omkring Upplysningen*** började det förändras hur människor såg på naturen, från något organiskt och levande, till något mekaniskt och dött. Ur en död och femininiserad natur kunde sen industrialismen gräva fram de naturresurser som använts för att bygga upp det samhällssystem vi har idag: och människan kunde bli herre över naturen.

  Miljörörelsen, fortsätter forskarna, utmanade under framför allt 1970- och 1980-talen starkt det här industriella sättet att se på naturen och försökte skapa en annan världsbild byggd på helt andra principer. Principer som i grunden utmanade mekanismerna i det industriella och kapitalistiska systemet.

Ekomodernism

Från 1990-talet har dock en ny form av miljösyn vuxit fram i miljörörelsen, något som Hultman och Anselm kallar för en ekomodern syn. I detta synsätt landar fokus på grön tillväxt, teknologi, marknadslösningar och konsumentval – istället för en djupare omställning av de ekonomiska spelreglerna. I samma veva, skriver forskarna, förändrades också den dominerande maskuliniteten från en industriell maskulinitet till en ekomodern. Den ekomoderna maskuliniteten visar omtanke för miljön och är lite sådär lagom mjuk, men lyfter ekonomisk tillväxt och teknologi som lösningen på klimatproblemen.

  Den här maskuliniteten, menar forskarna, erkänner klimatproblemen, men upprätthåller fortfarande de miljöförstörande grundstrukturerna. Även den ekomoderna synen är dock ett hot mot den industriella maskuliniteten som forskarna kopplar samman med klimatförnekarna, för den utmanar fortfarande vissa delar av det industriella tänkandet.

  Sammanfattningsvis menar Hultman och Anshelm att klimatförnekarna bör förstås på så sätt att de bygger sin identitet på en industriell världsbild och att klimat- och miljöfrågor på ett grundläggande vis utmanar deras maskulinitet.

Den sköra maskuliniteten

Och ja. En kunde väl egentligen ha anat att klimatförnekarnas aggressivitet mot alltifrån forskare och politiker till barn skulle ha något att göra med mänsklighetens kanske sköraste uppfinning: maskuliniteten. Och kanske är det inte så konstigt att de som kämpar för en verkligt radikal omställning av samhället, vare sig det handlar om feminism eller klimatomställning eller både och, möter motstånd från de som har något att förlora på förändringen. Att bedriva någon form av arbete för en radikal politisk förändring handlar trots allt om att ifrågasätta själva grundstrukturen i samhället.

  Nu återstår bara frågan om den bräckliga manligheten och dess vägran att se sig själv som en del av ett större sammanhang ska få köra hela mänskligheten in i avgrunden. Eller om vi på allvar ska börja bygga samhället utifrån att människan är en del av naturen och att vårt välmående inte står i motsättning med naturen – utan tvärtom är beroende av den. Och, istället för att låta konservativa män få inflytande, på allvar börja lyssna på alla de som gör som Greta och gör allt de kan för den enda planet vi har.

Moa Lindholm   

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten