Identitetspolitik
– vad är det egentligen?

Nyhetsbrevets Moa Lindholm har funderat kring begreppet identitetspolitik och läst vad andra skriver om vad som egentligen menas med begreppet.

Ett uttryck som blivit vanligare i de senaste årens politiska debatt är uttrycket "identitetspolitik". Jag brukar själv använda detta ibland, men har den senaste tiden funderat allt mer på vad uttrycket egentligen syftar på. Allt som oftast verkar det nämligen användas av diverse konservativa personer i det högerpolitiska spektrumet för att svepande klanka ner på alla former av feminism, antirasism och hbtq-politik.

  Samtidigt, skulle jag säga, finns en legitim kritik mot vissa delar av dessa rörelser, men som kommer från ett helt annat håll. Så, jag bestämde mig för att undersöka vad som egentligen menas med uttrycket identitetspolitik och hur en kan förstå olika former av identitetspolitik.

Definition

Den klassiska definitionen av "identitetspolitik" är ungefär att det är en "erkännandets politik". Här skulle kanske hbtq-rörelsen vara det tydligaste exemplet, alltså att man till exempel kräver att få leva öppet som homosexuell, och erkännas för detta, på samma villkor som heterosexuella.

  Denna erkännandets politik anses vara en del av vad som karaktäriserar de så kallade Nya sociala rörelserna, där så vitt skilda rörelser såsom miljörörelsen, hbtq-rörelsen och kvinnorörelsen klumpas ihop. Dessa rörelser särskiljs från äldre rörelser som främst organiserade sig kring klass.

  Denna uppdelning är ju grovt förenklad (och på många sätt felaktig, skulle jag säga!), så för att hitta mer komplexa sätt att kategorisera sociala rörelser och definiera identitetspolitik så letade jag upp Mary Bernsteins text Identity Politics.

  Identitetspolitik, skriver Bernstein, började användas ungefär från 1980-talet för att beskriva de sociala rörelser som uppkommit under 1900-talets senare del. Sedan dess, fortsätter hon, har termen använts för att beskriva en enormt bred skara fenomen relaterade till politisk organisering. Eftersom alla som använder uttrycket verkar mena väldigt olika saker, skriver hon, blir det enormt svårt att definiera. Bernstein närmar sig därför begreppet genom att bland annat diskutera relationen mellan politik och identitet samt ringa in några kategorier av kritik mot identitetspolitiken.

Kollektiva identiteter

En av Bernsteins viktigaste poänger är, till att börja med, att alla rörelser måste forma någon form av kollektiv identitet. Alltså; en måste gå tillsammans till exempel som arbetare, miljöengagerade eller kvinnor eller något annat för att alls kunna driva en politisk rörelse. Identitet är alltså viktigt för alla rörelser.

  Och det säger ju sig självt; om vi inte identifierar oss med varandra i en viss grupp och ser att vi har liknande intressen, vare sig vi organiserar oss som arbetare eller kvinnor, så kommer vi inte att komma långt.

  Några av forskarna som Bernstein lyfter i sin text gör en åtskillnad mellan två sorters identitetspolitik, som jag tror innebär en viktig nyckel. Den ena sorten syftar på att med utgångspunkt i sin position (exempelvis "kvinna") kräva förändringar i institutioner och strukturer. Den andra handlar framför allt om individens rätt att uttrycka sig och definiera sig såsom individen själv vill. Även om båda delar behövs i någon mån, så är det mest en alltför stark betoning på det sistnämnda som jag personligen syftar på när jag använder ordet identitetspolitik. Framför allt när betoningen hamnar på att kräva individuellt erkännande för individens sätt att vara, och där betoningen hamnar på individens valfrihet, istället för att skapa förändring på ett strukturellt plan.

  Den kritik som lyfts mot identitetspolitiken kan, som vi ska se senare i texten, skiljas åt med hjälp av just dessa två kategorier.

  Men först ska jag sammanfatta några huvuddrag i olika kritiska röster mot identitetspolitik. Kategorierna jag utgår ifrån är väldigt generaliserade, men jag använder dem för tydlighetens skull.

Liberalernas kritik

Jag tänkte börja i den kritik mot identitetspolitik som ofta kommer från diverse liberala och högerorienterade personer. Om en googlar på "identitetspolitik" så dyker bland annat ett antal debattexter av statsvetaren Bo Rothstein upp, där han upprört argumenterar för att identitetspolitiken undergräver tilliten till välfärdsstaten.

  Han menar att en grundläggande princip för att demokratin ska fungera är att alla medborgare behandlas likadant och att det därför är odemokratiskt att någon grupp kräver "särbehandling". Företrädare för denna typ av kritik mot identitetspolitiken verkar alltså utgå från att det inte finns något nämnvärt förtryck mot exempelvis kvinnor eller rasifierade som behöver kompenseras med särskilda åtgärder.

  Som feminist måste jag ju då hävda viss skepsis mot att åtgärder som syftar till att alla ska kunna delta på samma villkor verkligen leder till demokratins kollaps. Kanske är det naivt av mig, men jag trodde att vi hade konstaterat att jämlikhet inte nödvändigtvis betyder att alla ska behandlas exakt likadant, utan handlar om att alla ska ha samma förutsättningar.

  En person med synfel ska alltså inte förväntas kunna läsa utan glasögon bara för att en person utan synfel kan det. Så när jag träffar på denna typ av kritik kommer jag osökt att tänka på talesättet att för den som är van vid sina privilegier känns jämlikhet som diskriminering.

Queerteoretikernas kritik

En annan form av kritik mot identitetspolitiken kommer från queerteoretiker och postmodernister.

  Deras kritik verkar rikta sig emot den feminism som brukar klumpas ihop som andra-vågen-feminism. Alltså den som introducerade uttrycket "det personliga är politiskt" och därmed lyfte ut det våld och det förtryck kvinnor utsattes för inom familjen ut på den politiska arenan.

  Queerteoretikerna menar dock att det är kontraproduktivt att ta utgångspunkt i den kollektiva identiteten "kvinna", eftersom detta bara bekräftar just de positioner som rörelsen försöker undkomma. Att exempelvis skapa särskilt skydd i lagen för kvinnor befäster bara idén om att kvinnor behöver skyd-
das, enligt detta resonemang.

  Queerteoretiker och postmodernister, skriver Bernstein, brukar istället mena att själva kategorierna är vad som är förtryckande och att vi därför inte ska använda oss av dessa kategorier.

  Även om det är mycket i denna typ av resonemang jag inte håller med om pekar de dock på en intressant kärnfråga; nämligen svårigheten i att organisera sig utifrån en identitet som definieras av ett förtryck.

Marxisternas kritik

Den tredje kategorin av kritik, som jag menar är mest intressant, kommer bland annat från marxistiskt håll. Under den här typen av kritik, skriver Bernstein, så ligger antagandet att klassförtrycket är det huvudsakliga förtrycket som allt annat förtryck vilar på, och att detta går skilja från förtryck som inte har strikt ekonomisk grund. Identitetspolitiken ägnar sig, enligt dessa kritiker, för mycket åt sociala och kulturella aspekter av förtryck och missar det riktiga förtrycket; klass.

  Detta synsätt har vissa brister. Att se alla former av organisering som inte handlar om klass som identitetspolitik riskerar att förminska förtryck baserat i exempelvis kön och rasifiering. (I mitt huvud hör jag här valfri socialistisk farbror som muttrar om att en inte ska tjata för mycket om kön, för då splittrar vi ju arbetarklassen!).

  Dessutom är, som Bernstein också skriver, uppdelningen i ekonomiska vs. kulturella frågor rätt omöjlig att göra i praktiken. Socioekonomiskt förtryck och frågor som rör representation, kommunikation och normer hänger ju samman och förstärker varandra. Samtidigt så finns vissa poänger i denna kategori av kritik. Att ägna sig i alltför hög utsträckning åt symbolfrågor medan man bortser från frågor som rör fördelningspolitisk rättvisa riskerar att bli en elitistisk form av politik som bara är relevant för socioekonomiskt starka grupper.

Sammanfattning av kritikerna

Vad vi kan urskilja, återigen, är alltså att det finns väldigt olika tolkningar av vad identitetspolitik är. En kategori (liberalerna och queerteoretikerna) verkar rikta sig mot all form av organisering utifrån en viss samhällsposition, alltså exempelvis mot klassisk feministisk organisering inom kvinnorörelsen. Den andra (marxisternas) verkar handla om en kritik mot det som jag nämnde i början, nämligen alltför stort fokus på symboliska frågor och på exempelvis erkännande av individens livsstil.

  Jag skulle utifrån detta vilja mena att för att verkligen förstå vad identitetspolitik är och avgöra när den är bra respektive dålig, så behöver vi göra ytterligare en uppdelning. Nämligen en mellan rörelser som organiserar sig utifrån en kollektiv identitet och rörelser som främst fokuserar på individen. Denna skiljelinje handlar, i mina ögon, i grunden om frågan: Var kommer frågan om identitet in? Är den ett mål eller ett medel?

Identitet som medel

I min feministiska drömvärld så har kategorin "kvinna" tappat social betydelse.

  Här verkar jag åtminstone i viss mån dela mål med exem-pelvis queerteorin. En viktig skiljelinje är dock hur vi ska nå en sådan situation. Medan queerteorikerna/postmodernisterna framförallt verkar mena att vi genom att sudda ut kategorierna och genom att inte organisera oss utifrån en viss samhällsposition (exempelvis som kvinnor) så ska exempelvis kön bli socialt irrelevant.

  Min syn är ju då att vi inte kommer att krossa någon maktstruktur genom att helt enkelt låtsas som att den inte finns och låta bli att organisera förtryckta grupper. Tvärtom är medlet att stärka den kollektiva identiteten som kvinnor, så att (som man försökte göra med "det personliga är politiskt") varje kvinna inte lever helt ensam och tror att hennes problem bara är en privat olycka. Därför måste vi hela tiden synliggöra kön, så att så många kvinnor som möjligt får syn på förtryckande strukturer och kan protestera mot dem.

  Här kan vi alltså prata kvinnorörelsen som en slags identitetspolitisk rörelse, men vad exempelvis Rothstein och queerteoretikerna missar är ju att den kollektiva identiteten i denna rörelse främst är ett medel, inte ett mål. Och denna form av identitetspolitik skulle jag säga är i grunden en progressiv kraft, där identitet visserligen används för att mobilisera – men med målet att identiteten ska bli socialt irrelevant för att den inte längre är kopplad till en förtryckande maktstruktur.

  Som vi var inne på tidigare; att organisera sig emot könsförtryck blir ju helt omöjligt om vi inte ställer krav som kvinnor.

Identitet som mål

Att istället se identitet som ett mål är där jag börjar få problem med identitetspolitiken. Detta fenomen hänger nära samman med att vi lever i ett alltmer individualiserat samhälle där det blivit allt viktigare att sticka ut, vara unik, jobba på sitt "personliga varumärke" och dylika obehagliga fenomen som nyliberalismen tvingar oss till: alltså att individen måste sätta en massa etiketter på sig själv för att inte försvinna i mängden.

  Jag kommer osökt att tänka på det jag försökte mig på i förra numret av nyhetsbrevet, nämligen att inte totalt irra bort mig i den enorma djungeln av olika prideflaggor… Att hitta en massa olika kategorier att tillhöra verkar i det här sammanhanget bli något viktigt i sig, alltså; ett mål i sig.

  Postmodernistisk feminism brukar (med rätta, skulle jag säga) kritiseras för sitt ställningstagande om att individens rätt att definiera sig själv är central i frigörelsen. Vad man i mina ögon missar med detta är främst två saker. Dels att man underskattar hur mycket olika strukturer faktiskt påverkar oss och därmed överskattar individens möjlighet till fria val. Dels blir detta individfokus djupt kontraproduktivt mot min idé om hur frigörelsen kommer ske, nämligen genom medvetandegörande om strukturer och kollektiv organisering utifrån detta. Vad som främst är förtryckande med exempelvis femininitet och maskulinitet är ju inte att individen inte kan välja vilken hen vill tillhöra, utan att den ena rollen är en konstruktion av överordning över den andra. Vad vi gör som individer är inte irrelevant, men en enskild individ kan omöjligt ställa sig utanför dessa strukturer och det är främst i den gemensamma organiseringen som större förändringar kan ske.

Individualismens fällor

Så, hur kan vi då knyta ihop säcken på allt detta? Jag tänkte avsluta i en diskussion om vad jag tror utgör gränsen för när identitetspolitiken övergår från en progressiv kraft som syftar till att skapa bred organisering, till en kontraproduktiv kraft som låser positionerna och gör det politiska samtalet omöjligt: nämligen när vi får för stort fokus på individen.

Faran med tolkningsföreträde

Den brittiska journalisten Julie Bindel sa en gång att en viktig skillnad mellan den identitetspolitik som hon känner från exempelvis andra-vågen-feminismen, och dagens identitetspolitik, är att den sistnämnda är identitetspolitik men utan politik.

  I den förstnämnda, menar Julie, fanns definitivt inslag av ett kontraproduktivt fokus på olika identitetspositioner, där hävdandet av exempelvis en arbetarklassidentitet avgjorde hela ens trovärdighet i klassfrågan. Alltså; vad man är blir viktigare än vad man gör.

  Tolkningsföreträde bör i grunden ses som ett rimligt koncept, som syftar till att uppvärdera den levda erfarenheten som kunskap, alltså till exempel att kvinnor kan anses ha en annan kunskap om könsförtryck – och att förtryckta grupper bör formulera och leda kampen för sin frigörelse. Det finns dock, som många säkert träffat på i diskussioner, risk för kontraproduktiva låsningar när tillhörighet till en viss identitet blir det mest avgörande för att anses ha rätt i sak. Detta blir synnerligen besvärligt när det tas ner på individnivå. Om identiteter blir viktigare än vad man faktiskt säger och gör kan den politiska förändringen upplevas som ett hopplöst projekt.

  En kritik som Bernstein lyfter, som delvis kan kopplas till liberalernas kritik, är just att identitetspolitiken riskerar att skapa en ständigt ökande mängd kategorier som hamnar allt längre ifrån varandra. Och om vi inte tror att exempelvis vita kvinnor kan bli bättre på att förstå vad rasism är och agera i systerskap med svarta systrar, eller om vi inte tror att även
medelklassfödda kan lära sig förstå klassförtryck, så kan vi ju ge upp att organisera en bred kvinnorörelse.

  Så; hävdandet av tolkningsföreträde på individnivå är nödvändigt i vissa fall, men det måste alltid kompletteras med bredare politiska samtal, bortom individuella identitetspositioner, så att målet inte skyms bakom identitetspolitikens låsningar.

Postmodernistisk identitet utan politik

Den andra formen av identitetspolitik som Bindel pratar om är den som tappat bort just detta; nämligen de gemensamma och visionära politiska målen. Här blir hävdandet av en viss identitet i högre grad ett mål i sig och framförallt är detta en identitetspolitik med individen i centrum.

  Jag vill hävda att detta i själva verket är rätt symptomatiskt för den tid vi lever i, präglad av nyliberalism och individualism.

  Den nuvarande tidsperioden klassas ibland som en postmodern epok, som brukar definieras som ett samhällstillstånd där tilltron till framtiden gått om intet, av en osammanhängande och oberäknelig social ordning där individens roller och identiteter är både föränderliga och många.

  Statsvetaren Wendy Brown skriver just om det postmoderna tillståndet som en viktig del i att förstå förändringar i den politiska organiseringen och synen på identitet de senaste decennierna – där identitetspolitiken nästan blivit en slags antipolitisk rörelse. Hon menar att vad vi kan se är just en identitetspolitik som tappat tilltron till att på allvar kunna förändra världen. Så egentligen kan utvecklingen av denna kontraproduktiva form av identitetspolitik ses som ett symptom på att den politiska kampen på ett djupgående sätt anpassats till det rådande samhällssystemets logik och den tid vi lever i.

Slutsatser

Som vi kan se så finns det enormt olika tolkningar av vad identitetspolitik faktiskt är samt vad som är bra respektive dåligt med det. Och kärnan i mitt problem med identitetspolitik tycks visserligen handla delvis om identitet, men under detta tycks andra problem faktiskt vara mer centrala; såsom den tilltagande individualismen.

  Så när vi vill kritisera denna utveckling, så kanske identitetspolitik faktiskt inte alltid är rätt ord? Detta inte minst då ordet används av alla möjliga olika personer som menar så vitt skilda saker.

  Vad händer om vi istället kritiserar nyliberalismen, individualiseringen och tron på att individen ensam kan göra sig av med ett förtryck? Och svarar på individualisering och fragmentisering med att säga att vi visst kan förstå varandra och att vi visst kan förändra världen?

  Om vi på detta vis tar avstamp i vår situation som kvinnor, som absolut inte behöver vara identisk för alla kvinnor för att vara gemensam, så tror jag att vi kan bygga upp en stark rörelse som har verkliga chanser att nå frigörelse.

Moa Lindholm

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten