Barnens
bästa
har blivit det motsatta
Det är till tjejjourerna de ringer,
de barn som på grund av vårdnadsbeslut i domstol tvingas
umgås med våldsamma pappor. Det skriver My Vingren,
verksamhetsledare på Stockholms Tjejjour.
Jag pratade
med en tjej i dag. Hon ringde till tjejjouren där jag jobbar
och grät. Den här helgen måste hon träffa sin
pappa. Familjedomstolen har beslutat att hon ska spendera varannan
helg där. Pappan är tidigare är dömd för
misshandel inom familjen. Hon ringer till mig och säger att
hon har ont i magen.
Hon berättar försiktigt, lite i taget, vad som
händer under pappahelgerna. Hennes röst skär sig
när hon berättar om hur pappa rör sig när han
är full, om slagen, att hon blir våldtagen. Hon går
fortfarande i mellanstadiet. Jag får prata med hennes mamma
och hon gråter också. Jag skulle vilja säga till
dem att strunta i det, låta bli, inte åka dit. Jag skulle
vilja säga att vi lever i Sverige, vi har lagar här, lagar
som skyddar barn. Men det går inte. Jag skulle ljuga.
Eftersom alla tjejer som kontaktar oss är anonyma
kan vi inte göra något annat än att stötta
och uppmana dem till polis- och socialtjänstanmälningar.
Men vad händer när myndigheterna ändå sviker?
Vårdnadslagarna har förbättrats. På
pappret. Barnets bästa ska alltid vara i fokus under en vårdnadstvist.
Men det är inte alltid helt tydligt vad det innebär. Enligt
föräldrabalken har barn rätt till en nära och
god kontakt med båda sina föräldrar, men de har
också rätt att växa upp utan våld. När
ett barn blir utsatt för övergrepp och våld av sin
vårdnadshavare krockar de här två principerna.
Rätten ska ta särskild hänsyn
till föräldrars förmåga att samarbeta. Den
förälder som säger sig vara villig att samarbeta
kring barnet har alltså ett rejält övertag över
den förälder som är negativ till delad vårdnad
eller umgänge, även när det grundar sig i en oro
över att barnet kommer att utsättas för övergrepp.
Detta gör att allt fler mammor säger sig vara villiga
att låta sitt barn träffa förövare, av rädsla
för att förlora vårdnaden helt.
Domstolars och socialtjänstens rädsla
för att barn skadas av att inte ha kontakt med bägge sina
föräldrar, gör att det haglar av domstolsbeslut där
barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder
de inte känner sig trygga hos, som de inte vill träffa.
Jag får prata med tjejerna. Det är till oss de ringer,
chattar, mejlar. De berättar om övergrepp, om våldtäkter,
om fulla föräldrar, och de berättar om socialtjänsten
som inte lyssnar.
Det är vanligare än många tror att domstolar
ger våldsamma pappor vårdnad eller umgängesrätt.
2005 kom en rapport från Barnombudsmannen där vårdnadstvister
i domstol grans-kades. I 258 ärenden fanns uppgifter om fysiskt,
psykiskt och/eller sexuellt våld. I 49 procent av 169 slutgiltiga
domar dömdes det till gemensam vårdnad trots uppgifter
om våld mot den andra föräldern eller barnet.
Vi är så måna om pappors rätt
att vi glömmer bort barnen. Vi har polishämtning av gråtande
och skrikande barn för att pappan ska få sin del av umgänget.
Men om nu det bästa för alla barn verkligen är att
ha kontakt med båda sina biologiska föräldrar, varför
tvångshämtas aldrig frånvarande pappor för
barnets skull?
Papparättsrörelsen har jobbat
både målmedvetet och fokuserat. När jag googlar
vårdnadstvister dominerar de hela sökresultatet. I Wikipedias
artiklar om vårdnadsfrågor finns påhittade begrepp
om föräldrapåverkan och föräldraalienation.
De skapar hemsidor, hittar på ideella föreningar där
de utger sig för att vara socionomer som arbetar med familjerättsliga
frågor för att kunna sprida omtvistade begrepp som PAS,
på svenska föräldraalienation.
PAS, Parental Alienation Syndrome, är en teori
utan vetenskaplig förankring som i USA använts för
att ge incestanklagade och incestdömda pappor vårdnad
och umgängesrätt. Det är en omtvistad pseudovetenskaplig
teknik som ifrågasätter barns egna berättelser om
sexuella övergrepp.
De senaste decennierna har mäns
våld mot kvinnor fått allt starkare fäste på
den politiska dagordningen. I dag ses våldsamma män som
ett allvarligt samhälls-problem. Men vi vågar inte prata
om pappors våld.
Nåja. Inte svenska pappors våld i alla fall.
Svenska pappor går ut med tvätten, byter blöjor,
bakar surdegsbröd och tar halva ansvaret i äkta jämställdhetsanda,
eller hur? Svenska pappor tar inte strypgrepp, slår med knuten
näve och spottar i ansiktet. Svenska pappor kastar inte tomma
glasflaskor mot sin dotters huvud. Svenska pappor våldtar
inte sina döttrar.
Men i verkligheten? I verkligheten ringer
en liten tjej med en röst som skär sig för att hon
är rädd för att tillbringa hela helgen hos pappa.
Men hon vet att om hon inte åker måste mamman betala
en straffavgift. Den är anpassad efter hushållets inkomst
och det är meningen att det ska kännas. Hon vet att ifall
hon inte åker kan en polisbil komma och hämta henne.
Hon vet att ifall hon inte åker kan mamman förlora vårdnaden
på grund av "umgängessabotage" eller "samarbets-svårigheter".
Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor
heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka
andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa,
leva och växa upp med sina förövare?
Det blir fredag. Lördag. Söndag. Jag tänker
på henne hela helgen.
My Vingren
Artikeln
har tidigare publicerats i webbtidningen Feministiskt Perspektiv och i
Svenska Dagbladet. |
