För en tid sen var
jag på en informationsdag som Länsstyrelsen i Stockholm
ordnade om kvinnojourernas framtid. Det var mycket tankeväckande.
För ju mer föreläsarna pratade, desto mer tänkte
jag att de, som nu ska lära kommunerna om kvinnojoursarbete,
de förstår inte alls, eller vill inte förstå,
vad kvinnojourer är.
De pratade mycket om vikten av kvalitetssäkring.
Men deras "kvalitetssäkring" handlade om sånt
som att kvinnojourerna nu ska "lära sig" att skriva
journaler på samma sätt som socialtjänsten gör.
Är det kvalitetssäkring
– och i så fall för vem? Forskning visar att av
alla som möter misshandlade kvinnor har socialtjänsten
fått absolut sämst betyg av kvinnorna. Genom åren.
Kvinnojourerna har däremot fått högst betyg. Varje
gång. Så exakt vad är
det som kvinnojourerna behöver lära sig av socialtjänsten?
Eller, frågan kan ställas annorlunda: När
vi är utsatta för mäns sexualiserade våld,
varför är det kvinnojourerna vi rankar högst?
Några skulle säkert svara att det är
för att jourerna tror på det som kvinnor berättar.
Men det tror inte jag. Visst är det livsviktigt att bli trodd,
men det finns anställda på myndigheter som tror på
vad du berättar också. Det som skiljer kvinnojourerna
från myndigheter av alla slag är nåt helt annat.
Jag tror det är synen på offer.
Idag breder ett nyliberalt offertänkande ut sig
i samhället. Det passar alldeles utmärkt in i myndigheternas
inställning om hjälpare och hjälpsökande som
helt olika, antingen eller, vi och dom. Det börjar snackas
om offerkofta, offerroll och offertyp. Som om det inte alls handlade
om förtryck, utan om enskilda kvinnors privata problem. Ja,
till och med som om själva misshandeln egentligen inte fanns,
annat än som nåt hos kvinnan. Hon.
Men, som min dotter brukar uttrycka det: att
vara offer är ingen personlig
egenskap.
Kvinnojoursrörelsen växte fram för att
kvinnor började berätta för varandra om vad vi utsätts
för av män. Det personliga blev politiskt, i verklig mening.
Ens egen utsatthet blev en del i förståelsen av vad det
är att vara kvinna i ett samhälle som utgår från
män.
Det är skillnaden.
I jourrörelsen har jag hittills fått chansen att mötas
av systrar som inte förminskar mig ännu mer än han
redan gjort, utan som ser hela mig. Som inte sjukdomsförklarar
mig, utan ser vad jag är utsatt för i det sammanhang där
det hör hemma: i en värld som bygger på mäns
överordning. Jourkvinnor förstår, för att vi
själva känner igen oss, att alla kan vara både svaga
och starka på samma gång, att motsatsen till offer inte
är överlevare. Förutsatt att vi inte hör till
dem som faktiskt dödas, är vi alla offer och överlevare
på samma gång – och motsatsen till offret är:
förövaren.
Medan myndigheterna bekräftar min utsatthet, bekräftar
kvinnojourerna både min utsatthet
och min styrka. Jag är inte sjuk, jag är inte värdelös,
jag är inte ensam. Min utsatthet sätts i perspektiv, och
det ger kraft. Att resa sig UR förtrycket
är en sak, att resa sig MOT det är en annan.
Förutom att den insikten betyder feministisk kamp,
betyder den ofta också hela skillnaden för den som är
utsatt. För det är när jag ser våra gemensamma
erfarenheter, när jag ser kvinnoförtrycket,
som jag verkligen kan förstå, på djupet, att det
faktiskt inte är mig det är fel på, utan världen.
All den medvetenheten, gemenskapen och styrkan som jourerna
på så sätt kan ge mig får jag inte någon
annanstans, hur välvilliga myndigheternas representanter än
är, hur välutbildade de än är, eller hur mycket
de än kvalitetssäkrar sitt journalskrivande.
Gerda Christenson
Artikeln
har tidigare varit publicerad i Roks tidning Kvinnotryck. |
