Patriarkatets
historieskrivning om kampen för kvinnors rösträtt
är inte vår. Därför måste varje generation
feminister upptäcka våra förmödrar på
nytt. Om det skrev Gerda Christenson när rösträtten
firade 90 år.
Patriarkatets historia,
och vår...
Idag är det 90 år sen våra förmödrar
lyckades driva igenom rösträtt för kvinnor i Sverige.
När vi läser det, ser nog de flesta framför oss hur
tanter i långa kjolar marscherar med plakat och banderoller
med krav på rösträtt. Så har vi fått
lära oss, att på den tiden var feminism lika med rösträttskamp.
Nu däremot, är feminismen så mycket mer...
Jag kommer fortfarande ihåg när jag första
gången fattade att det där var en falsk bild. Det var
när jag upptäckte vad feministerna gjorde direkt efter
rösträttens genomförande, med medborgarskolan
på Fogelstad och tidningen Tidevarvet.
Typiskt nog blev jag inte mest förbannad på patriarkatet,
som lurat mig, utan på mig själv, för att jag inte
hade tänkt efter. Skulle jag, om jag varit med då, ha
jobbat med att driva igenom nåt sånt som rösträtt
för att sen bara nöja mig med det? Knappast. Så
varför skulle de, varav en del hade levt med rösträttskampen
så länge – i årtionden, plötsligt ha
lagt ned, och ägnat sig åt nåt annat? Och om jag
kan se sambanden mellan olika former av kvinnoförtryck, varför
skulle inte de?
Lika lön för lika arbete
I själva verket kämpade de på samma sätt som
vi, mot allt kvinnoförtryck.
I tidningen Dagny 1911 står
en rapport från Stockholms stadsfullmäktige, där
de diskuterade lön efter kön, och semester. Stockholms
stad hade infört ”lika lön
för lika arbete med samma kompetens”, men i praktiken
hade alla män ansetts ha högre kompentens än alla
kvinnor, vilket också ledde till att männen fick dubbelt
så lång semester. De två enda kvinnorna i stadsfullmäktige
(Gertrud Månsson, socialdemokrat,
och Valfrid Palmgren för högern)
drev att det blev orättvist att männen dessutom fick dubbelt
så lång semester, bara för att staden hade frångått
principen om lika lön. Dagny skrev:
”Hvad kunna kvinnorna
lära sig af voteringen i Stockholms stadsfullmäktige om
semesterfrågan? Jo, att intet parti är att lita på.
Utom ofvanstående högertalare talade hr Tengdahl (socialdemokrat)
och hr Sam. Fries (höger) emot, och vid voteringen gingo män
af alla färger emot oss.”
Det var precis hundra år sen. Både Gertrud
Månsson och Valfrid Palmgren var även aktivister i kvinnorörelsen.
Våra förmödrar tjatade alltså om kvinnolöner
på samma sätt som vi.
Gertrud Månsson och Valfrid Palmgren,
de första kvinnorna
i Stockholms stadsfullmäktige.
Sexualitet
Även prostitution var en stor fråga på den tiden.
Prostitutionen var legaliserad. Reglementeringssystemet
gick ut på att polisen registrerade alla kvinnor som de tyckte
såg ut som ”fallna”. Den som var registrerad måste
sen gå på kontroll flera gånger i veckan, för
att se om hon var smittad med könssjukdom. Det var också
reglerat vad hon fick ha på sig, hur och när hon fick
vistas utomhus med mera. Männen däremot behövde inte
kollas. Redan då drev våra feministiska förmödrar
samma sak som (vi) feminister gjort i vår tid när den
svenska sexköpslagen antogs: att det tvärtom är männen/prostitutionsförövarna
som bär ansvaret för att prostitutionen finns kvar.
Det var svårare för feminister att ställa
krav då, eftersom många av dem inte ens var myndiga.
Var du gift var det mannen som bestämde över dig. (Därför
fanns det män som faktiskt drev att gifta män skulle få
dubbel rösträtt, men utan att ogifta kvinnor skulle få
nån!) Ändå var feministerna så modiga att
de redan under 1880-talet pratade offentligt, och skrev, om kvinnors
sexualitet och kön. Karolina Widerström,
som blev den första kvinnan som utbildade sig till läkare
i Sverige, skrev 1889 en uppsats med namnet De
qvinnliga könsorganen, deras funktioner och deras vanligaste
sjukdomar, där hon också publicerade bilder av
könsorgan. Hon föreläste i slutet av 1800-talet för
bland annat tonårstjejer om ”sexualhygien”, vilket
då betydde anatomi, mens, graviditet/förlossning, och
hur du bäst kan skydda dig mot könsjukdomar och graviditet.
Hon skrev också boken Kvinnohygien,
som kom ut första gången 1899. (Den trycktes i nya upplagor
ända in på 1930-talet.) Och hon stred samtidigt för
rösträtt, bland annat som ordförande i LKPR
– Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt.
I riksdagen var sömmerskan Agda
Östlund en av de fem första kvinnorna som valdes
in 1921. Hon var också engagerad mot kvinnomisshandel och
mot att kvinnor på den tiden dömdes till straff om de
för-sökte göra abort. Hon tog upp abortfrågan
i riksdagen. Och några år tidigare skrev
Eva Andén i tidningen Morgonbris
att en abort under de tre första månaderna av en graviditet
borde vara kvinnans sak att avgöra, eftersom det då handlar
om ”ett befruktat ägg” som kan ses som ”ett
ingrepp på hennes egen kropp”.
Även om lagen har ändrats sen dess tycks diskussionen
och argumenten vara desamma.
Karolina Widerström, Agda Östlund
och Eva Andén.
Det där är bara några exempel på
att våra förmödrar inte inbillade sig att allt skulle
lösa sig om de fick rösträtt till parlamentet. De
jobbade för rösträtten samtidigt som de jobbade för
kvinnors rätt till utbildning och jobb (kvinnor tvingades oftast
sluta sitt jobb om de gifte sig), för likalön oavsett
kön, för att alla kvinnor skulle vara myndiga, för
kvinnors medborgarskap, för rätt till skilsmässa,
för stöd till ensamma mödrar, mot kvinnomisshandel
och prostitution, mot straff för abort, och de krävde
att sexualupplysning skulle ingå i skolundervisningen –
för att bara nämna några exempel på allt de
gjorde.
Precis som idag var alla feminister självklart
inte överens om allt, men helhetssynen i den feministiska rörelsen
fanns då, precis som den gjort hela tiden sen dess –
inklusive medvetenheten om att andra maktstrukturer, som till exempel
klass, påverkar och samverkar med kvinnoförtrycket.
Jag får dessutom intrycket att just förra
sekelskiftets feminister samarbetade mer än vi gör idag,
och de var definitivt mer medvetna om nödvändigheten av
att organisera sig.
De är vårt sammanhang
I patriarkatet är kvinnors historia ointressant. Får
den alls vara med i den manliga historieskrivningen framställs
det kvinnor gjort oftast som nåt marginellt, som en lösryckt
och snuttifierad bisak. Men jag tror, att om vi tillåter förminskandet
av våra förmödrars feministiska kamp, så förminskar
vi indirekt också vår egen.
Så jag tror att vi behöver se dem.
För om vi ser och bär dem med oss, kan vi också
se oss själva i ett klarare sammanhang; vår roll nu,
vår bakgrund och framtid. Därför måste nog,
hur dystert det än kan låta, varje generation feminister
upptäcka våra förmödrar på nytt.
Gerda Christenson
|
