Redan innan lagen antagits hade den brittiska staten och världens största porrprofitör – Mindgeek – inlett sina kontakter om hur ålderskontroller skulle kunna genomföras.

Porrfilter & ålderskontroll:
Exemplet Storbritannien

Porrfilter har sedan några år tillbaka varit det främsta kravet i porrkampen för flera kvinnoorganisationer i Sverige. Men vad innebär det egentligen?
Gerda Christenson har undersökt hur det fungerar i porrfilterförespråkarnas föregångsland Storbritannien, och blivit förskräckt.

Det säger nog något om den tid vi lever i, att ett så ogenomtänkt krav som allmänt porrfilter har kunnat bli det främsta krav som flera kvinnoorganisationer i Sverige driver i kampen mot porr idag.

  Och jag måste erkänna, att trots att jag hela tiden varit allmänt avogt inställd – dels för att jag tycker att det leder porrkampen fel, och dels för att jag ju vet att det rent tekniskt inte kan fungera – har inte jag heller riktigt fattat hur långt detta feltänk kan gå.

  Det insåg jag först när jag började ta reda på hur det fungerar i Storbritannien, det land som porrfilterförespråkare i exempelvis Sveriges kvinnolobby och Unizon alltid hänvisar till.

Brasklapp

Det jag pratar om då är inte i första hand porrfilter på en enskild skola eller ett företag. Porrfilter är alltid en form av signalpolitik, alltså sådant som inte är en lösning på något, men som signalerar en uppfattning. Porrfilter kan ju inte fungera rent tekniskt.

  Men det kan ändå vara rätt med porrfilter på exempelvis skolor eller arbetsplatser, som en markering att här accepterar vi inte porr.

  Problemen uppstår när folk börjar tro att signalpolitik kan lösa något, och därför vill överföra den till större saker.

  Som nu i Storbritannien.

Hur filtrerar porrfilter?

Jag är inte särskilt kunnig om internetteknik, så för att alla sådana som jag ska förstå tar jag kort om det grundläggande först – hoppa över den biten om du vill! Alltså, det finns två metoder för filtrering: vitlistning eller svartlistning.

Vitlistning är i praktiken nästan omöjligt, i alla fall när vi pratar om hela internet. Det finns hur många miljarder sidor som helst på internet och det kommer ständigt nya, varje minut. Om någon skulle vitlista, alltså kolla varje sida innan den godkändes, skulle folk inte ha tillgång till internet i egentlig mening, alternativt skulle det kräva väldigt, väldigt, väldigt många anställda för att sitta och kolla sidor hela dagarna och släppa fram.

  Det svåra med svartlistning å andra sidan, särskilt svartlistning enligt innehåll, är att risken finns att det blir för mycket eller för lite som blockeras.

  I Storbritannien beslöt konservativa politiker 2012 att internetföretagen som levererar internetuppkopplingar till folk skulle införa porrfilter.

  Företagen använde svartlistning. Ingen annan än företagen själva vet riktigt hur de genomförde den – de behövde inte redovisa vad de blockerat.

Blockeringsproblem nr 1:

Det som ändå framgår om vad som blockerades är att internetföretagen utgick från någon form av innehållsblockering, där olika handlingar i porren definierades, som fisting med mera. Men där fanns även female ejaculation med (men manlig utlösning fick visas!), alltså en rent puritanskt grundad blockering. Knappast något feminister skulle tycka var viktigast att förbjuda.

  Så frågan är: Vem ska få avgöra vad som ska blockeras i ett land? Är det verkligen okej att privata vinstdrivande företag ska kunna bestämma om vad folk får se?

Blockeringsproblem nr 2:

Internetföretagens blockeringar enligt innehåll spärrade för mycket. Exempelvis spärrades Childline (en motsvarighet till Bris), NSPCC (en annan hjälporganisation för barn), sexualundervisningssidor, stödsidor för våldtagna och misshandlade, självmordspreventionssidor, bibliotek med flera.

  Det fungerade så illa att några organisationer erbjöd internetföretagen en vitlista med adresser till sidor som de absolut inte borde spärra.

Opt in - opt out

När porrfiltret erbjöds till folk var det enligt ett system de kallade opt in/opt out. Opt står för optional, alltså valfri. Opt in betyder att kunden fick välja till att ett porrfilter lades in i internetuppkopplingen. Det funkade inte, eftersom så väldigt få visade sig be om porrfilter.

  Då gick de över till opt out, alltså att internetföretagen levererade internetuppkopplingar med porrfilter, och så fick folk välja bort porrfiltret om de ville. Resultat: 7 av 10 valde bort det.


  Storbritannien insåg alltså ganska snart att porrfilter inte på något sätt var en metod som kunde hindra unga från att se porr. Däremot ställde det till det på olika sätt.

I rutan här nedanför ser du några av de problem och frågor som uppstod i och med internetföretagens porrfilter.

  När det efter några år stod klart att porrfiltren inte fungerade som stopp för barn från att se porr, började de konservativa politikerna i Storbritannien istället prata om ålderskontroller.

  Här i Sverige berättade inte Sveriges kvinnolobby, Unizon och de andra porrfilterförespråkarna att porrfiltren i Storbritannien inte hade fungerat, att det faktiskt var ett misslyckande. De började en dag bara prata om ålderskontroller istället. Därför förstod inte jag, och säkert många andra med mig inte heller, att det som de nu drev var ett helt annat system.

Ålderskontroller

Försöket med porrfilter var en överenskommelse mellan brittiska staten och internetuppkopplingsföretagen. Efter att det misslyckats (även om det formellt finns kvar) gjorde de brittiska politikerna alltså ett försök med lagstiftning genom Digital Economy Act 2017 – en övergripande lag om internetfrågor, som även innehåller en paragraf om porr: att porrföretagen ska kolla att den som ska surfa in på en porrsida på nätet måste vara över 18 år:

  Vid en ytlig tanke kanske det låter möjligt att genomföra, men så fort en kollar vad det egentligen innebär inser en snabbt att de lagstiftat utan att fatta vad de gjort.

  Det första vi kan fråga oss är ju: hur definierar de "pornografi"?

Upphetsande?

Jo, det definierar de direkt i lagtexten: "Material som det utifrån materialets beskaffenhet är rimligt att anta att det är producerat endast eller huvudsakligen i syfte att väcka sexuell upphetsning."

  Det skulle inte jag som feminist kalla en lag mot pornografi, jag skulle kalla det en lag mot sexuella skildringar – för är det verkligen alltid fel att skildra sex på ett sätt som är tänkt ska väcka upphetsning?

  Som feminist är jag emot porr för att porr skadar kvinnor. Porr är en sexualisering av mäns makt och kvinnors underordning i ett patriarkat. Porren gör kvinnoförtrycket "sexigt". Jag är inte emot alla sexuella skildringar.

  Nästa frågetecken är de två första orden i lagtexten: "Den som". Den syftar alltså på porrindustrin. De ska kontrollera att den som vill besöka deras porrsida har fyllt 18 år.

  Men är det verkligen okej att staten "outsoursar" kontrollen av en lag till: porrindustrin?! Det blir en slags "statlig kontroll via entreprenad" som riskerar att luckra upp förståelsen för vad demokrati faktiskt är, och innebär.

  Och när det nu är porrindustrin som ska kontrollera, hur ska de göra det?

Porrprofitörerna

Ja, det där "hur" är haken, som de fortfarande diskuterar.* Redan innan lagen antagits har brittiska staten och världens största porrprofitör, Mindgeek, inlett sina kontakter om hur ålderskontroller skulle kunna genomföras. Alltså det företag som äger de flesta söksidorna för porr på nätet – Pornhub, Redtub, YouPorn, Brazzer etc – plus produktionen, och distributionen, och betalwebben, gratisstreamingen och nätannonstjänsterna etc – Mindgeek styr i praktiken 90 procent av hela marknaden för porr på internet. Och nu samverkar de med brittiska staten om skydd mot porr!?

  Mindgeek skrattar förstås hela vägen till banken. De har skapat en ålderskontroll-app (AgeID) som de också kan tjäna pengar på. Mer pengar åt porrprofitörerna, som på köpet förvandlas från halvkriminella skurkar till rumsrena affärsmän som samverkar med brittiska staten.

  Och brittiska staten har inga problem med förlita sig på just den porrindustri som varje dag utsätter kvinnor för sexuellt våld och sedan sprider den kvinnohatspropaganda som de skapat – alltså just de företag som både profiterar på och uppmuntrar till sexualiserat våld mot kvinnor och barn.

Övervakningssystem

Rent praktiskt ska ålderskontrollen gå till så att den, som alltså har statlig "rätt" att konsumera pornografi, ska använda en app för att bevisa sin ålder när den surfar in på en porrsida. Läs mer om app-arna i rutan här nedanför.

  Nästa steg är statens övervakning av att porrindustrin verkligen sköter ålderskontrollerna. British Board of Film Classification – en fristående organisation som närmast kan liknas vid den gamla svenska Biografbyrån, som satte åldersgräns på biograffilm – har fått i uppdrag att sköta ett uppföljnings- och kontrollsystem.

  Problemet är bara att när jag kollar på hur det fungerar blir alltihop bara ännu värre. Systemet är extremt byråkratiskt organiserat, helt tandlöst gentemot porrföretag som inte "sköter sig" – och det kostar massor, riktigt massor, av pengar.

  BBFC ska årligen rapportera till staten enligt väl utarbetade regler för hur kontrollen ska gå till:

Vad är realistiskt?

Kommer kontokortsföretagen och andra betaltjänster att lägga tid på att spärra sina betaltjänster för sidor som Storbritanniens BBFC ber dem vartefter BBFC hittar dem?

  Inte så troligt. Betaltjänsterna vill tjäna pengar och porrindustrin på nätet är en mycket stor inkomstkälla för dem. Dessutom skulle det innebära en hel del jobb för betaltjänsterna att hålla på att spärra och öppna enstaka sidor vartefter BBFC ber dem.

  Och framför allt: porrindustrin kan ju bara flytta sin sida till en ny webbadress på nätet när BBFC kommit så här långt, och så börjar allt från början igen!?

Enkelt att komma runt

Det som gör alltihop så fantastiskt sanslöst är att samtidigt som allt detta arbete ska utföras av BBFC och alla dessa pengar kastas ut av brittiska staten, så finns det ingenting enklare än att komma förbi ålderskontrollen.

  Porrföretagen ska ju bara stoppa unga från just Storbritannien, så hur ska de veta om den som surfar in på deras sida är från Storbritannien? Jo, de kollar IP-adressen. Endast den som har en brittisk IP-adress skickas vidare till en sida för ålderskontroll.

  Men det är hur lätt som helst att komma runt, antingen via VPN (virtual private network) eller särskilda sidor.

  Googla VPN så ser du hur lätt du erbjuds VPN-tjänster, så att du kan surfa anonymt. Vem tror att unga killar inte skulle känna till, eller kunna lista ut, det?

Resten då?

Dessutom gäller ålderskontrollen alltså bara betalsidor som har mer än en tredjedel porr i sitt material.

  Den gäller över huvud taget inte sociala medier.

  Frågan är var risken är störst att småkillar möter porr första gången – på avancerade betalporrsidor eller exempelvis på sociala medier?

  Jag tänker dessutom på porr-reklamen, som via länkar på sidor om typ Pokemon eller andra barnsidor lockar in småkillar till gratisporr.

  Porrindustrin skrattar nog högt åt den naivitet som brittiska staten visar. Porren finns överallt, och att införa ålderskontroll hindrar inte porrindustrin från att vända sig till småkillar. Skulle det någon gång visa sig vara så att flera uppväxande killar på något sätt skulle ha lyckats "missa" all pockande gratisporr, behöver porrindustrin bara locka in dem lite mer via sociala medier eller länkannonser, så får de småkillarna dit de vill, allt medan de som ska föreställa vara porrmotståndare slåss mot väderkvarnar.

Drömmen om en quick-fix

De som har lagstiftat om ålderskontroll har inte fattat något om datateknik, så rent tekniskt kan ålderskontrollsystemet inte fungera enligt vad lagen säger, och därför har åren gått utan att lagen kunnat börja gälla. Då och då har brittiska staten sagt att nu ska lagen börja gälla, men sedan har de skjutit upp det gång på gång.

  Däremot kan vi se att när de exempelvis våren 2019 meddelade att lagen skulle komma igång under sommaren, då tredubblades sökningarna från användare i Storbritannien efter VPN-tjänster via Google på bara några timmar.

  Ålderskontroll är med andra ord ett dyrt, omständigt och icke-fungerande sätt att sysselsätta folk i meningslösa arbeten, medan politikerna kan låtsas att detta är en lösning på något och därmed framstå som de gör något åt saken, samtidigt som de vaggar in föräldrar i falsk trygghet.

  Det finns så många skäl att vara emot allmänna porrfilter och ålderskontroll. Och jag är det av alla dessa skäl. Allmänna porrfilter och ålderskontroll är en enda bluff. Särskilt i den brittiska variant som Sveriges Kvinnolobby, Unizon och andra förespråkar.

  Men allra mest är jag emot allmänna porrfilter och ålderskontroll för att det är ett sådant svek mot flickor och kvinnor.

  Jag gjorde för några år sedan en ovetenskaplig undersökning i en av alla grupper jag är med i på Facebook. Jag frågade kvinnor hur de mött porr första gången. Svaren var bland annat genom storebror, storebrors kompis, äldre kille, pappa, en kompis pappa, morfar etc. Med andra ord huvudsakligen killar över 18 år och vuxna män. De killar och män som inte anses behöva något porrfilter, de är ju över 18 år!

  Vem bryr sig om alla dessa tjejers "porrfria barndom"?

Vem bryr sig om kvinnor?

Det värsta med idéerna om porrfilter och ålderskontroller är som jag ser det inte att de är luringar i största allmänhet. Det värsta är att de tar bort fokus från kvinnor och tjejer, från vad porren betyder för oss.

  De som driver krav på porrfilter och ålderskontroll menar väl, de vill skydda barn, företrädesvis små pojkar, som porrindustrin gör vad de kan för att på olika sätt på nätet locka till porrkonsumtion. Men jag tänker på Andrea Dworkin, som har skrivit så mycket klokt om pornografi. Hennes solidaritet var alltid med kvinnorna, särskilt de mest utsatta.

  Tjejer och kvinnor som utnyttjas i pornografiframställning utsätts ständigt och överallt i hela världen för sexualiserat våld, liksom tjejer och kvinnor som utsätts av alla män som konsumerat porr, och kravet på porrfilter och ålderskontroll normaliserar i praktiken det våldet genom att låtsas att en 18-årsgräns skulle förändra. Genom att ålderskontroller och porrfilter både normaliserar och statligt sanktionerar porrkonsumtion för alla killar från 18 år, och för vuxna män, är de ett enda stort svek mot tjejer och kvinnor, och därför blir de i praktiken: anti-feminism.

Feministisk analys

Som feminist kan jag inte acceptera att vi skulle satsa vår kraft på att skydda småpojkar från att bli "porrberoende" medan 18-åriga killar och vuxna män får statligt godkännande på att fortsätta utnyttja tjejer och kvinnor som ingenting, och porrindustrin i lugn och ro och utan protester kan fortsätta med sin business as usual.

  Pornografi är ett gammalt grekiskt ord. I dåtidens Grekland var hetaira en kvinna som fanns till hands sexuellt för de rika och mäktiga männen i samhället, medan porne var den lägsta, som vilken man som helst kunde utnyttja. Pornografi betydde alltså – precis som idag – att framställa kvinnor som värdelösa sexuella slavar.

  Andrea Dworkin har skrivit att förändringen av ordet pornografi sedan dess bara har skett för dess andra del: grafein. Idag finns enorma möjligheter att skapa och sprida skildringarna på alla tänkbara sätt. Ändå är det grafein som de flesta fokuserar på när de vill skapa förändring.

  En feministisk analys av porr däremot säger oss att det inte är genom att fokusera på tekniken som vi kan bekämpa porren. Vi måste se porrens roll i samhället, som upprätthållare av mäns makt och kvinnors underordning och propaganda för sexualiserat våld mot kvinnor.

  Porren säger oss något om kvinnors värde i vårt samhälle. För att än en gång citera Andrea Dworkin:

  "När din våldtäkt är underhållning, är din värdelöshet fullkomlig."

  Därför är det skildringen av kvinnor som sexuella slavar som vi som feminister måste utmana. Bara så kan vi verkligen bekämpa det kvinnoförtryck som porren är.

Gerda Christenson

Illustrationer:
Kvinnofronten – collage av bilder från Freepik.com, Fussimo.com, Pexels.com m.fl.

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten