Nummer 4/2014

Naima Wifstrand i den ena spegeln, och Eva Henning & Mimi Nelson i den andra, i filmen Törst av Ingmar Bergman, 1949.

Representation och normer

I Medlemskrönikan i detta nummer skriver Ellinor Romin om att det inte håller att säga att "Det är ju bara film", eftersom filmer påverkar våra värderingar.

"Det är ju bara filmer!" blir ofta svaret när en lyfter fram frågan om representation av minoriteter i film. "Film är inte på riktigt, allt är påhittat, och alla vet att det är påhittat!" Många väljer att inte se medias inflytande på vår egen och vår omgivnings världsbild. Det är dock sant att det som syns i media sällan är på riktigt. Varför är det då viktigt?

För nästan 100 år sedan hade en film vid namn "Vingarne" premiär. Den handlar om konstnären Claude Zoret som adopterar den unge, men vuxne, Eugene Mikael. När Mikael inleder ett förhållande med en kvinna, Lucia, blir Zoret förkrossad och ber Lucia att få Mikael tillbaka. "Vingarne" har i modern tid klassats som den första svenska filmen om homo-sexuell romantik. Att Eugene och Mikael skulle ha haft ett homosexuellt förhållande är dessvärre aldrig bekräftat i filmen, men hur folk valt att se den har ändå gett den dess stämpel. (Att både regissören till filmen, samt författaren till boken som filmen baserats på, var homosexuella, kan också ha haft viss betydelse.)

I modern kultur möter man ofta vad som i feministiska kretsar kallas för Queer Baiting 1., vilket är när två fiktiva personer tycks ha en romans, men deras förhållande framför kamerorna aldrig framställs som mer än platoniskt (icke-erotiskt). I modern tid hade alltså inte en film som "Vingarne" fått den stämpel som homo-film som den fått idag; den hade stämplats som Queer Baiting. Trots detta är filmen viktig. Varför? För att den var först. Representation i film handlar om att inte vara ensam i ett samhälle som tycks vara emot en. Queer Baiting är måhända inte "på riktigt", men det som inte finns går fortfarandeatt se. Det som saknas är själva bekräftelsen.

I Jonas Gardells bok "Torka aldrig tårar utan handskar" finns en scen där huvudpersonen Rasmus letar efter sin sexuella läggning i böcker om sex. Han hittar ordet "homosexualitet" under rubriken "Perversioner", bredvid ord som Pedofili eller Incest. Detta spelar ingen roll; han ser lättat på ordet, som bekräftar att han finns. Representation handlar om bekräftelsen av sin egen existens; det handlar om att se att någon annan går igenom samma sak som en själv.

Det skulle dröja nästan 50 år efter "Vingarne" innan en ny film som behandlade ämnet homosexualitet dök upp på den svenska filmmarknaden, då i form av Ingmar Bergmans "Törst" (1949). I denna film gestaltas en lesbisk kvinna, som närmast framställs som pervers och ondskefull då hon försöker förföra sin gamla klasskamrat.

Demoniseringen av homosexualiteten har varit påtaglig även genom amerikansk filmhistoria. I dokumentären "The Celluloid Closet" (1995) ges flera exempel på homosexuella personer i filmer som framställs som onda. I de flesta fall dör de i slutet av filmen en ond, bråd död. Även senare, när film gav en aningen mer sympatisk bild av homosexualitet, dog den homosexuella människan ofta i slutet, inte sällan av självmord. Ett tydligt exempel är "The Children’s Hour" (1961), där den homosexuella kvinnan förtvivlat gråter och skäms över sin sexuella läggning till den grad att hon (spoilers) tar livet av sig.

Bara ett år efter "Törst" kom Hasse Ekmans film "Flicka och hyacinter" (1950). Även här var homosexualiteten ifråga enbart anad. Vi följer en person som försöker pussla ihop en död kvinnas liv. Först i slutscenen avslöjas det att kvinnans partner "Alex" i själva verket hette "Alexandra". Den heterosexuella biopubliken förvirrades; få kunde förstå vad slutet egentligen betydde. Homosexualitet var ingenting som omtalades med glädje, då endast 5 år hade gått sedan det lagliggjorts.

I P3:s radioprogram "Kitty, Manne och Relationsmyterna" fick vi i somras följa Kitty och Manne, och deras debatter kring diverse relationsmyter (till exempel "Kan kvinnor och män vara bara vänner?", "Är blod tjockare än vatten?", "Rostar aldrig gammal kärlek?", etc). I nästan samtliga avsnitt lyfter både Kitty och Manne fram exempel från filmer som bekräftar deras sakfråga. Klipp från "När Harry mötte Sally" används exempelvis för att bevisa att kvinnor och män inte kan vara bara vänner. Om detta går att göra i Sveriges radio utan att det ifrågasätts, varför säger människor att det "bara är filmer"? Representation lär oss om vår tillvaro, hur påhittat det vi ser än är.

Efter "Flicka och Hyacinter" dröjde det nästan ytterligare 50 år innan "Fucking Åmål" (1998) dök upp i biosalongerna. Sedan dess har det dykt upp en hel del svenska filmer med homosexualitet i fokus: "Patrick 1,5", "Kyss mig", och "Fyra år till" är bara ett fåtal exempel. Filmatiseringen av Jonas Gardells bok "Torka aldrig tårar utan handskar" var dessutom en stor succé, och fick Jonas Gardell nominerad till Årets Homo samt en egen sektion på Stockholms Prideparad 2013.

Frågan är dock, hur många filmer BORDE finnas innan samhället kan klassas som jämställt? I Sverige har ingen undersökning gjorts för att visa hur stor del av befolkningen som är homo- eller bisexuell, men i andra länder har man kommit fram till att cirka 5 - 10 % av befolkningen är homo- eller bisexuella. Med den statistiken borde var tionde, eller var tjugonde, människa vi ser på TV och film vara homo- eller bisexuell. Det krävs dock ingen expert för att se att så inte är fallet. På samma sätt som heteronormen blomstrar, är cissexuella män överrepresenterade, och vita syns betydligt oftare än rasifierade personer gör.

  Representation av minoriteter är viktigt eftersom filmer upprätthåller våra samhällsnormer. Är det konstigt att vi, i en värld där nästan alla filmer handlar om män, antar att någonting av okänt kön är en "han"? Är det konstigt att unga (framförallt flickor) ser sig i spegeln och tror att de är överviktiga, när vi nästan bara ser underviktiga personer i media? Är det konstigt att flickor statistiskt sett är tystare än pojkar, när filmer så ofta gör narr av flickan som "pratar för mycket"?

  Varför är representation viktigt?

Alltsedan början av 1900-talet lever vi i en värld som blir mer och mer omgiven av film och TV. Filmer och TV-serier (även de med påhittade handlingar) lär oss, från en tidig ålder, hur världen ser ut, hur vi bör bete oss, vad som finns och vad som är accepterat av vår omgivning, beteende- och utseende- mässigt. Normer upprätthålls av all media, och representation är viktig för att trotsa dem. Av den anledningen tänker jag kontra ovanstående fråga med en motfråga: Kommer någonting bli normaliserat innan vi regelbundet ser det på film och TV?

Ellinor Romin