Foto: CC/Daveblog/Flickr.com  

Gerda Christenson har läst LO-rapporten "Tid, makt och pengar – Sveriges jämställdhetsbarometer 2018" och funderar över vad kvinnors olika utveckling på arbetsmarknaden egentligen kommer få för betydelse för kvinnorörelsen.

Om inte vi, vem?

Genom att visa på fasta heltidsjobb för olika grupper, blir det tydligt att arbetarkvinnor skiljer sig från både arbetarmän och tjänstemän av bägge kön. För att kunna ställa krav som är bra för arbetarkvinnor gäller det att kolla på hur just dessa arbetsvillkor ser ut.

  Samtidigt har skillnaderna inte bara ökat mellan arbetarkvinnor och alla andra – skillnaderna inom gruppen arbetarkvinnor har också ökat. De fasta heltidstjänsterna har faktiskt ökat bland arbetarkvinnor under de här 20 åren, från 36 procent 1997 till 41 procent 2017. På samma gång har de fasta tjänsterna på deltid minskat. Istället har de tidsbegränsade anställningarna ökat.

Tidsbegränsning = klassfråga

De tidsbegränsade anställningarna har ökat för alla grupper, men de är fortfarande vanligare bland arbetarklassen än bland tjänstemännen, oavsett kön. Men det är stor skillnad på tidsbegränsade jobb. En del är projektjobb på heltid under flera år, andra är så kallade behovsanställningar – "ring-och-spring-jobb" – där du är anställd per timme.

  Behovsanställningar är den anställningsform som har ökat mest under de senaste 20 åren.

  Varför är det inte mer diskussion om det?

  2017 hade 58 procent av de tidsbegränsat anställda arbetarkvinnorna just behovsanställningar.

  Och så har vi det där med att jobba deltid.

Den luriga deltiden

LO skriver att det finns en utbredd föreställning om att
arbetarkvinnor väljer att jobba deltid för att det gör det enklare att kombinera arbete och familj. Rapporten konstaterar: "Det är helt klart en felaktig uppfattning."

  Arbetarkvinnor går inte ner till deltid när de får barn, utan startar ofta på deltid, vilket sen är svårt att ändra.

  En stor anledning till att arbetarkvinnor jobbar deltid är att det är svårt att få heltidsjobb i arbetarkvinnoyrken. Därför tänker många att det viktiga är att kräva rätt till heltid för alla. Men så enkelt är det inte.

  En orsak till att jobba deltid – som nästan enbart arbetarkvinnor uppger – är att arbetet är för fysiskt och/eller psykiskt krävande för att en ska orka arbeta heltid.

  Kravet på rätt till heltid – utan några tilläggskrav – är helt enkelt mer av ett krav för medelklasskvinnor.

  Den som vill kräva arbetarkvinnors rätt måste åtminstone kräva att arbetet i så fall först måste organiseras om, så att alla orkar jobba heltid. Men det logiska är självklart att kräva 6 timmars arbetsdag (eller mindre!).

Jobb utanför kontorstid

Ytterligare ett skäl till att en arbetstidsförkortning är helt nödvändig för arbetarkvinnor är vad LO-rapporten kallar "arbetstidsförläggning". Alltså när du jobbar.

  63 procent av alla arbetarkvinnor jobbade en del eller hela arbetstiden utanför kontorstid 2017.

  Bland kvinnorna i tjänstemannayrken ser det helt motsatt ut. Där uppger 70 procent att de enbart jobbar dagtid på vardagar.

  På det ska läggas att arbetarkvinnor är den grupp som i allra störst utsträckning arbetar med delade turer, i skift, på helger och på kvällstid.

Sammanfattning av läget

Arbetarkvinnors villkor på dagens arbetsmarknad:

 endast 4 av 10 har fasta heltidsjobb,

 antalet fasta deltidstjänster har minskat,

 6 av 10 av dem som inte har fast jobb har
    "ring och spring"-jobb,

 många jobbar deltid för att jobbet är för tufft
    fysiskt och/eller psykiskt för att orka jobba heltid,

 drygt 7 av 10 kan inte bestämma när olika
    arbetsuppgifter ska göras,

 det är den grupp som har minst möjlighet att
    påverka arbetstakten,

 mer än 6 av 10 jobbar del av eller hela
    arbetstiden utanför kontorstid,

 det är den grupp som oftast har delade turer,
    jobbar skift, på helger och på kvällstid,

 7 av 10 är helt uttröttade i kroppen efter jobbet
    och lider av värk,

 det är den grupp som har sämst hälsa,

 det är den grupp som är mest utsatta för våld,
    eller hot om våld, på jobbet.

Vilka kvinnor syns?

Att läsa rapporter som denna får mig att se ännu tydligare att kvinnor nuförtiden har väldigt olika villkor på arbetsmarknaden, och att de olika villkoren har ökat under senare år.

  Hur påverkar allt det här kvinnorörelsen? Ja, där är det skrämmande att se, att det inte finns någon kvinnorörelse för arbetarkvinnor längre i Sverige, jag skulle tro att Kvinnofronten är det närmaste en kommer. Eftersom medelklassen är de som syns i tidningar och på tv, och politiker från alla partier nästan alltid är medelklass, så finns det inte många som ser världen ur arbetarkvinnors perspektiv.

  Jag tycker ju inte precis att LO är en organisation som är särskilt radikal där heller, men faktum är att de verkar ha börjat få upp ögonen för hur det här med klass spelar roll för jämställdhetspolitiken.

Jämställdhetspolitik

I rapporten är LO kritiska till den svenska jämställdhets-
politiken. De skriver:

  "Under 1990-talet fick nyliberala logiker med fokus på individer, valfrihet och marknadens 'frigörande kraft' stort genomslag inom jämställdhetspolitiken. Det gjorde att frågor om ekonomisk fördelning och social rättvisa föll undan. Politiken kom att rikta sig till en resursstark medelklass snarare än till LO-kollektivet...

... Det är ett stort problem att vår tids jämställdhet-spolitiska strategier i så hög grad har kommit att utgöras av individuella lösningar på strukturellt formade mönster, eftersom dessa når ett mindre antal kvinnor (och män) med förhållandevis goda ekonomiska villkor."

Faktisk månadslön

En följd av att LO funderar över att jämställdhets-politiken blir så fel, är att de inte nöjer sig med att redovisa löneskillnader omräknat till heltid, vilket är det vanliga sättet.

  Istället redovisar de faktisk månadslön. De har alltså räknat om lönestatistiken efter olika arbetstid. Före skatt. (Se diagrammet här nedanför.)

  Av utvecklingen de senaste åren kan en se att löneskillnaderna mellan kvinnor och män har minskat. Det gäller mellan kvinnor och män både i arbetaryrken och i tjänstemannarken (även om minskningen tydligen avstannat under de senaste tio åren).

  Däremot ökar skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän. 1997 hade arbetarmän högre faktisk lön än kvinnor i tjänstesektorn. Idag är det tvärtom. Det innebär också att idag har kvinnor i tjänstesektorn 70 procent högre faktisk lön än arbetarkvinnor.

  I och med att både den nuvarande regeringens och borgarregeringars politik är och har varit att ta från de fattiga och ge till de rika, lär dessa skillnader bara bli större och större.

I och med att klasskillnaderna ökar för varje år ökar också skillnaderna i livsvillkor mellan olika kvinnor.

Men hur mycket av dagens jämställdhetspolitik utgår från de kvinnor som har sämst villkor?

Vilka krav ska vi ha?

LO-rapporten avslutas med konkreta krav, och jag noterar att de lagt till en mening till kravet på heltid: "Heltidsarbetet måste utformas på ett hållbart sätt för individ och arbetsorganisation."

  De kräver att det blir färre tidsbegränsade anställningar, bättre arbetsmiljö, mer folk inom vård och omsorg, barnomsorg på obekväm arbetstid, att föräldralediga och arbetslösa ska ha rätt till barnomsorg. Vidare kräver de tillgång till äldreomsorg, så att kvinnor inte tvingas gå ner i arbetstid för att vårda anhöriga.

  Det är många bra krav (jag bortser från individualiserad föräldraförsäkring). Men det är ju ingenting i förhållande till hur arbetsmarknaden ser ut!

  Det är ju fullständigt sanslöst att så många inte ens har fast jobb!? Med allt vad det innebär av att inte kunna stå på ett lägenhetskontrakt, inte kunna planera semester, inte ha betald sjukledighet och allt vad det är. Hur kan vi över huvud taget acceptera en sådan arbetsmarknad?

Om inte vi, vem?

Det handlar väl som vanligt om en normaliserings-process. Hela samhället har blivit totalt individualiserat = vi fått lära oss att vi får skylla oss själva om vi har det taskigt.

  Problemet är att ingenting kommer att förändras till det bättre om inte några protesterar och ser till att skapa förändring. Och då menar jag alltså att protestera på riktigt, inte bara uttrycka lite mesiga krav, som LO.

  "Om inte vi, vem? Om inte nu, när?"

Gerda Christenson

LO-rapporten:
Sveriges jämställdhetsbarometer 2018 – Tid, makt och pengar

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten