Det absurda valet
– heltid eller hälsa
 Jag brukar inte rekommendera mina anställda
att jobba heltid.”
Jag hade inte ens fyllt 25 år. Jag hade haft en
eller ett par dagars sjukfrånvaro under hela min då
inte jättelånga, men ändå fleråriga
yrkeskarriär. Jag hade känt ryggen protestera vid ett
par omöjliga lyft av kroppar förlamade av sjukdom och
ålderdom. Jag hade haft svårt att sova ett par gånger
för att adrenalinet fortfarande pumpade, när jag kom hem
efter avslutat kvällspass och ställde klockan på
05.30 för att jobba morgon dagen efter. Men jag hade nog aldrig
tänkt att jobbet skulle kunna göra mig sjuk.
Min nya chef berättade på medarbetarsamtalet
att hon trodde att en åttioprocentig tjänst var vad jag
skulle klara av, utan att gå sönder. Det fysiska tempot
och den psykiska utmaningen sliter, sa hon.
Jag såg mitt lönekuvert framför mig.
Jag såg pensionen. Jag tänkte att min chef var galen
och att jag minsann skulle klara av att jobba heltid. Jag var en
stark person.
Men det är klart att det är bra om du kan.
Sommaren ser ju tajt ut.
Flera år senare såg jag fackförbundet
Kommunals kampanj. De lät en personlig tränare följa
undersköterskor som jobbade dag och natt, i hemtjänsten
och på äldreboendet. Påklädning i säng,
förflyttning från rullstol till toalett, bäddning
av säng efter säng och lyften från golvet när
någon fallit omvandlades till ett sexton minuter långt
träningspass för att visa hur tufft det är för
kroppen att jobba i vården.
Kommunals kampanj ställde motfrågan jag hade
behövt ställa min chef. Ska inte kvinnor i välfärdsyrken
ha en arbetsmiljö som gör det möjligt att både
jobba heltid och behålla hälsan? Eller ska kvinnor behöva
välja mellan heltidslön eller en kropp som håller
en yrkeskarriär och gärna några år därefter?
Jag ställde inte de frågorna. Jag tänkte i stället
att min kropp var stark. Att jag var en stark person. Och att jag
minsann skulle klara av det. Att jag inte tänkte låta
min lön eller min pension sänkas med en femtedel för
att en chef påstod att det där jobbet var för tufft.
Den ingången i ett samtal om arbetsmiljö
är absurd. Att den första verklighetsbeskrivningen som
ges är att det är omöjligt orka med en heltidstjänst
och lägga över ansvaret på mig. Och att vi samtidigt,
om vi orkar, belönas med imponerade beskrivningar av vår
insats, för att vi förmår att pressa kroppen och
tiden och själen i den där omänskliga arbetsmiljön.
Själva tanken om att det är mitt egna individuella
ansvar att orka med och därför själv behöva
välja mellan att ta en ekonomisk smäll eller en mer fysisk
sådan, längre fram, splittrar mig. Och inte bara mig.
Splittrar oss. Den ställer undersköterskor mot undersköterskor.
Sjuksköterskor mot sjuksköterskor. Barnmorskor mot barnmorskor.
De som orkar, och de som inte gör det. De som jobbar heltid
och täcker upp. De som blir sjukskrivna och därmed vet
om att de orsakar luckor på en redan underbemannad arbetsplats.
De som går ned i tid och aldrig kommer kunna leva på
sin pension.
Jag minns att jag svarade att jag var en sådan
som orkade.
Jag önskade att jag skulle sagt att det var ledningens
jobb att se till att vi fick utrymme att orka.
Torun Carrfors
|
