«  Den första tyska rösträttsorganisationen

Demonstration för rösträtt i Berlin 1912.

Deutscher Verband für Frauenstimmrecht (DVF) bildades i januari 1902 i Hamburg. Först hette föreningen Deutscher Verein für Frauenstimmrecht, men den bytte namn efter två år. Det var den första nationella paraplyorganisationen för rösträtt för kvinnor i Tyskland.

  Bakgrunden var att amerikanska kvinnor hade tagit initiativ till världens första internationella konferens för rösträtt för kvinnor 1902, där de bjöd in nationella rösträttsorganisationer från alla länder. Men i Tyskland var det fram till 1908 förbjudet för kvinnor att delta i politiska organisationer. För att komma runt det, och ändå kunna organisera sig, bildade kvinnor lokala, vad de sa var "icke-politiska", grupper – eller så bildade de grupper som jobbade tills de stoppades. Men eftersom det inte fanns någon nationell rösträttsorganisation i Tyskland kunde de inte skicka några delegater till den internationella konferensen.

  Men i Hamburg var föreningsrätten vid den tiden mer liberal, och därför bildades det nationella DVF där. Initiativtagarna var tretton feminister, bland andra Anita Augspurg, Lida Gustava Heymann, Minna Cauer, Käthe Schirmacher och Helene Stöcker.

1904 deltog DVF i den andra internationella konferensen om kvinnors rösträtt, som hölls i Berlin med amerikanska Susan B. Anthony som ordförande. Då bildades IWSA, International Woman Suffrage Alliance, och DVF anslöt sig dit.

Vid IWSA-kongressen i Berlin 1904. På bilden syns sittande: Anna Shaw och
Carrie Chapman Catt, samt stående från vänster: okänd kvinna, Minna Cauer,
Susan B. Anthony, Lida Gustava Heymann och Anita Augspurg.

  DVF publicerade material om kvinnors rösträtt, ordnade möten och föreläsningar, startade nya lokala grupper runt hela landet, och drev påtryckningar på de borgerliga partierna att börja driva krav på kvinnors rösträtt. (Socialdemokraterna drev redan krav på kvinnors rösträtt, sedan 1891.) Liksom i andra länder tryckte rösträttskvinnorna också upp vykort och liknande material som propagerade för kvinnors rösträtt.

Tidning

När DVF bildades tyckte de att Minna Cauers oberoende tidning Die Frauenbewegung kunde fungera som DVF:s tidning, men efter några år tyckte de att den var för radikal. Istället tog DVF initiativ till startandet av Zeitschrift für Frauenstimmrecht, som till en del var oberoende, med Anita Augspurg som redaktör.

  Från 1912 startade de istället en direkt organisationstidning, med det förkortade namnet Frauenstimmrecht, med Anita Augspurg fortsatt som redaktör. När hon avgick 1913 tog Adele Schreiber över som redaktör.

Från början krävde DVF det som ibland kallades universell rösträtt, alltså rösträtt för alla, oavsett kön, etnicitet, ekonomi eller något annat. Men mer konservativa kvinnor tog över allt mer, och ville dämpa kravet. Den diskussionen ledde till att flera lokala grupper valde att gå ur och bilda Deutsche Vereinigung für Frauenstimmrecht. 1911 ändrade DVF formellt sitt krav, så att de endast krävde rösträtt på samma villkor som för män i de flesta delstater, det vill säga mest för rika.

  Det fick även några av grundarna – som Anita Augspurg och Lida Gustava Heymann – att tillsammans med flera hundra enskilda medlemmar samt ett antal lokalföreningar gå ur DVF i protest. Istället bildade de 1913 ännu en rösträttsorganisation: DF, Deutscher Frauenstimmrechtsbund. Ny ordförande för DVF blev då Marie Stritt.

  Minna Cauer kommenterade utvecklingen i sin tidning, att därmed fanns så många organisationer i Tyskland att var och en kunde välja sig en rösträttsorganisation helt utifrån sin egen politiska position på vänster-mitten-höger-skalan.

  1914 inledde DVF ett samarbete med de två andra nationella organisationerna för att underlätta det gemensamma arbetet med IWSA. Men samarbetet höll inte.

NÄR första världskriget bröt ut 1914 minskade DVF:s arbete för kvinnors rösträtt. 1916 gick de ihop med Deutsche Vereinigung für Frauenstimmrecht och bildade DRF, Deutschen Reichsverband für Frauenstimmrecht. I samband med sammanslagningen till DRF bytte tidningen namn till Die Staatsbürgerin (Medborgarinnan).

Bilden till höger: Deutscher Verband für Frauenstimmrechts logotype.

  Men när den tyske kejsaren mitt under kriget deklarerade att det skulle komma en rösträttsreform – utan kvinnors rösträtt – fick de tyska kvinnorna nog. Både borgerliga och socialistiska organisationer gick 1917 samman i ett gemensamt krav på kvinnors rösträtt. De gjorde gemensamma skrivelser och demonstrerade över hela landet.

Den tyska revolutionen i november 1918 ledde till att Tyskland beslöt att införa rösträtt för kvinnor. I januari 1919 röstade tyska kvinnor för första gången, och hela 80 procent av kvinnorna deltog. 1919 las DRF ner.