«  En av världens på sin tid mest kända journalister

Caroline Rémy föddes i Paris den 27 april 1855. Pappan var polis och familjen var respektabel medelklass. Caroline, eller Line som hon kallades hemma, var enda barnet och hon kom inte särskilt bra överens med föräldrarna. Mormorn var den som stod henne närmast, och som Caroline beskrivit som vänlig och omtänksam.

  När Line var 8 år sattes hon på internatskola, därefter gick hon i skola i Paris, under år som hon har beskrivit som trista och enformiga. Hon läste geografi, aritmetik, sömnad, latin och klassisk fransk litteratur.

  Hon var tonåring under belägringen av Paris och Pariskommunen 1871, då hon hjälpte till att ta hand om sårade. Allt hon såg då fick henne att för alltid avsky krig och våld.

  För att komma hemifrån gifte sig Caroline, 17 år gammal, med en man som hennes pappa valt, och som i princip våldtog henne på bröllopsnatten. Nio månader senare föddes sonen Louis-Georges-Auguste. Caroline lämnade barnet till mannen och flyttade hem till föräldrarna igen. Skilsmässa var inte tillåten.

Så följde flera år av att Caroline försörjde sig genom broderi, pianolektioner och lite skådespelande. 1878 träffade hon Adrien Guebhard, son till en välbärgad dam som hon arbetade hos. De inledde en relation, och året därpå födde Caroline i hemlighet sin andra son, Roland. Först 1885, när lagen ändrades så att hon fick möjlighet att skiljas från sin första man, gifte hon om sig med Guebhard.

Caroline Rémy målad av Auguste Renoir.

Klicka HÄR för att se en till målning.

1879, när Caroline hade åkt till Bryssel för att föda barnet, blev hon vän med en radikal journalist som hon träffat där, socialisten Jules Vallès. Det var han som fick in henne både på journalistiken och anarkismen, och när Vallès året därpå kunde komma tillbaka till Paris blev Caroline hans redaktionsassistent. Hon och Adrien Guebhard (som stod för ekonomin) hjälpte Vallès att starta den socialistiska dagstidningen Le Cri du Peuple (Folkets rop) 1883. Det var där Caroline började signera artiklar som "Séverine".

  Men Vallès var sjuklig och dog redan efter två år med tidningen. Han lämnade över både den och en ofullbordad roman till Séverine.

Varken tidningen eller äktenskapet höll. Några år senare lämnade Séverine, som hon då kallades, både tidningen och Guebhard, som fick hand om sonen Roland. Séverine började skriva för flera större tidningar, både sådana som stod åt höger och åt vänster, och hon blev mer och mer känd som en ovanligt skicklig skribent. Hon skrev om exploatering av barn, om övergrepp mot kvinnor, för rätt till abort, mot förtryck av ursprungsbefolkningar och mot all slags förtryck över huvud taget, inklusive mot djurplågeri och djurförsök.

Séverine målad av Louis Weldon Hawkins cirka 1895

  Hon skrev också en bok om den lilla hunden Sac à Touts äventyr runt om i Frankrike, inklusive mötet med en vivisektör (den som utför ingrepp på levande djur i djurförsök).

Klicka på boken om du vill se en bild av Séverine och hennes hund.

Séverine har beskrivits som "en vulkan av energi och vilja". Hon sågs som en attraktiv kvinna, och hon beskrev sig själv som en dekorativ docka, men det hindrade henne inte från att alltid göra som hon ville. Och hon lyckades som journalist i en extremt mansdominerad värld.

  1890 blev Séverine den första kvinnan som reporter som gick ner i en gruva, där hon rapporterade om en explosion som dödat 150 gruvarbetare, och där det någon dag senare blev ytterligare en explosion. Hon lyckades att som icke-katolik få en exklusiv intervju med påven, och hon gick "under cover" à la Nellie Bly när hon förklädd till arbetare rapporterade om de förfärliga förhållanden på ett sockerbruk som ledde till strejk.

  Séverine ansågs som en av de främsta franska journalisterna för sin tid. Samtidigt motarbetades hon, och till och med mordhotades, av dem som inte gillade det hon skrev. Men hon tjänade allt mer pengar – ett uppslagsverk anger att hon tjänade fem gånger mer än en fransk parlamentsledamot. Hon hyrde en fin lägenhet, försörjde sin mor och köpte herrgården Les Trois Marches i Pierrefonds.

När hennes nära vän Marguerite Durand startade sin feministiska dagstidning La Fronde 1897 tvekade Séverine först att komma med, men hon kunde trots allt inte låta bli. På La Fronde blev hon djupt engagerad i att avslöja Dreyfusaffären, som skakade Frankrike då.

  Men i början av 1900-talet dalade Séverines popularitet som journalist lite. Hon skrev en pjäs, och hon började föreläsa; först om Dreyfusaffären, sedan om allt fler ämnen: djurförsök, fattigdom, fred, kvinnor som författare, och feminism. Hennes föreläsningar efterfrågades inte bara i Frankrike utan också allt oftare i Belgien och Schweiz.

  Men feminist hade hon inte blivit på riktigt, sägs det, förrän när Marguerite Durand arrangerade sin kvinnokongress under världsutställningen i Paris år 1900. Först då började Séverine också förespråka rösträtt för kvinnor, som anarkist hade hon tidigare tyckt att rösträtt var oväsentligt.

"Jag kräver att få rösta" står det rakt över solfjädern.

  1912 gick Séverine, Marguerite Durand, Hubertine Auclert och ett 20-tal andra feminister till deputeradekammaren och krävde rösträtt för kvinnor.

Det var Séverine som tog initiativet till en massdemonstration för rösträtt för
kvinnor den 5 juli 1914. Kvinnorna marscherade till en staty av Condorcet,
en revolutionär från franska revolutionen, där de la ner blommor.

Kampen för fred var en annan viktig del av feminismen för Séverine. Hon var inspirerad av Bertha von Suttners fredsarbete och djupt engagerad i fredskampen. När första världskriget brutit ut var dessutom var bägge hennes söner vid fronten. Samtidigt ledde hennes starka röst mot kriget till att hon inte längre fick skriva för flera tidningar.

  Efter kriget satte Séverine sitt hopp till Sovjetunionen. Hon gick med i socialistpartiet, och när det splittrades gick hon med i den mer kommunistiska delen. Men hon blev snart utesluten igen, eftersom hon vägrade underordna sig Moskvas olika order om vad de i socialistiska partier fick eller inte fick göra.

  Istället arbetade hon mot den växande europeiska fascismen. Sitt sista tal höll hon 1927 vid Cirque de Paris då hon protesterade mot avrättningarna av anarkisterna Sacco och Vanzetti i USA. Då hade hon annars bosatt sig på herrgården i Pierrefonds.

  Hon blev allt mer sjuk. Séverine – Caroline Rémy – dog av kronisk njursvikt den 24 april 1929, bara några dagar innan hon skulle fylla 74 år.

I Paris finns en park uppkallad efter Séverine.

Flera av bilderna kommer från Ville de Paris/Bibliothèque Marguerite Durand.