(Remissvar)

Betänkandet SOU 1997:29
Barnpornografifrågan. Innehavskriminalisering m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Kritik mot utredningens arbete

Folkaktionens syn

Kommentarer till de olika avsnitten

Noter

Sammanfattning
Folkaktionen mot Pornografi (FmP) vill poängtera att det har varit mycket svårt att besvara ett betänkande som genomgående visar en så bristande sakkunskap som Barnpornografiutredningens gör. Det innehåller dessutom en stor mängd direkta sakfel och sådana svepande formulerade uppgifter att de ger ett förvanskat intryck av både historien och företeelsen barnpornografi idag (se avsnittet "Om utredningen").

     Vi anser att utredningsförslaget inte tillnärmelsevis räcker till för att på ett effektivt sätt bekämpa barnpornografi i Sverige. Eftersom utredningen grundat sig på en felaktig studie i hur barnpornografi sprids och används i Sverige idag, har utredningsledamöterna inte fått möjlighet att göra en korrekt bedömning av lämpliga åtgärder.

     Utredningen har tvärt emot vad direktiven uppmanade den till, inte utrett "på vilket sätt och med vilka medel" barnpornografi bäst kan bekämpas, utan begränsat sig till otillräckliga lagtekniska lösningar utifrån bristande kunskaper om företeelsen som sådan.

     FmP anser att utredningen borde föreslagit betydligt starkare åtgärder – lagstiftningsmässiga likväl som andra – för bekämpande av barnpornografi. Till exempel kunde man föreslagit att en organisation av typ Våldskildringsrådet skulle inrättas. Inom en sådan kunde medel anslås till initierande av forskning om pornografi och dess konsekvenser samt hur pornografin normaliserats i Sverige. Där kunde också samarbete med folkrörelseorganisationer (som FmP, barnrättsorganisationer, kvinnojourer, stödgrupper för utsatta barn med flera) startas och stöd till sådana organisationers projekt kring barnpornografi utdelas. Inom ramarna för denna kunde också bedrivas utbildning av berörda yrkesgrupper samt myndigheter.

Om utredningen

Sakfel och felaktig grundanalys
• Utredningen grundar sin analys av barnpornografi framför allt på en av utredningens sekreterare, hovrättsassessorn Joel Brorsson gjord undersökning av "den barnpornografi som i vårt land anträffats i samband med brottsutredningar" [1.]. Redan detta är en begränsning. Olika brott har olika stora mörkertal. Sexuella övergrepp mot barn har bland de högsta mörkertalen ett brott kan ha, och eftersom barnpornografi på så många sätt hör ihop med sexuella övergrepp mot barn borde det i det fallet följaktligen vara särskilt svårt att dra slutsatser enbart ur brottsundersökningsmaterial. Ändå har utredningen näst intill helt begränsat sig till det.

     Det är dessutom så att polisen före 1990-talet nästan aldrig bedrivit spaningsarbete vad gäller barnpornografi. De fåtaliga brottsundersökningar som gjorts tidigare har utgått från anmälningar från allmänheten, vilket begränsat antalet utredda fall till ett fåtal.

     Vidare är det så, att eftersom den nuvarande barnpornografilagen inte har någon åldersgräns, har anmälda fall med flickor från 13 år och uppåt ofta inte bedömts vara barnpornografi. Därmed finns de inte med i Barnpornografiutredningens undersökning, som även på detta sätt ger en missvisande bild av barnpornografin som företeelse och dess utbredning i Sverige.

• Angående vår nutidshistoria kring barnpornografi påstår utredningen i betänkandet att "När pornografin avskaffades år 1972 [2.] gjordes inga undantag för dess grövre former. Barnpornografi som företeelse uppmärksammades inte i förarbetena (SOU 1969:38, prop. 1970:125)." [3.]. Detta är grovt missvisande. I själva verket inte bara "uppmärksammade" utredningen Yttrandefrihetens gränser (SOU 1969:38) barnpornografin, den till och med föreslog att barnpornografi skulle förbjudas. Man föreslog nämligen att pornografi i allmänhet skulle avkriminaliseras, men att en yttersta gräns för yttrandefriheten ändå borde sättas. Den gränsen föreslog man skulle gå vid framställningar "som uppenbart måste anses förkastliga", och 1969 års betänkande förtydligade att detta bland annat skulle gälla pornografi som är "beskrivningar av sexuella övergrepp mot barn" [4.]. De refererade därmed till det som de flesta idag skulle kalla barnpornografi. Vidare tillstyrkte 27 av 37 remissinstanser att en sådan yttersta gräns skulle införas, vilket inte alls nämns i Barnpornografiutredningens betänkande. Däremot fanns något förslag till sådan yttersta gräns inte med när den dåtida propositionen lades fram. [5.]

     Genom den felaktiga historieskrivningen döljer Barnpornografiutredningen i sitt betänkande det faktum att barnpornografi diskuterats återkommande i Sverige under snart 30 års tid – och samtidigt döljs det faktum att en folklig opinion försökt driva fram ett (heltäckande) förbud mot barnpornografi under nästan lika lång tid.

• Återkommande i betänkandet påstås att någon tryckt barnpornografi inte längre sprids i Sverige. Detta grundar man framför allt på att det inte "anträffats" någon sådan enligt den undersökning utredningens sekreterare Joel Brorsson gjort [6.]. Men den "anträffade" pornografin är i själva verket det material som hittills i Sverige dömts som varande barnpornografi [7.], och därmed uppstår ett moment 22. Om barnpornografi endast är det som dömts som barnpornografi – då är ju den enda slutsatsen att lagen är tillräcklig, eftersom all barnpornografi dömts. Men den nuvarande lagstiftning avser med barn endast de "vilkas könsmognadsprocess inte är avslutad". Och kraven på skärpning av lagen – inte minst kravet på införande av en 18-års gräns – har ju väckts ur medvetenheten om att all förekommande barnpornografi inte hittills kunnat dömas som barnpornografi enligt svensk lag.

     När utredningen valt att använda det hittills dömda materialet som grund för en analys av förekomst och spridning, måste man ifrågasätta syftet. Utredningen har också valt att underlåta att studera svenska förhållanden utanför detta dömda material, genom att inte granska exempelvis så kallade "herrtidningar", som sprids i matvaruaffärer och kiosker. Deras bildmaterial består oftast till största delen av internationellt bildbyråmaterial, men dessa varvas under vissa perioder med fotoreportage med bilder av mycket unga, svenska [8.] flickor, i flera fall flickor under 18 år. Detta har utredningen valt att helt blunda för.

• Barnpornografiutredningen har inte studerat eller analyserat porrindustrin, vare sig den svenska eller internationella porrindustrin. Trots det påstår betänkandet bestämt att "Pornografibranschen har sedan länge upphört med att framställa barnpornografi." [9.]. Detta är grovt felaktigt. Den kommersiella pornografi som i Sverige sprids i matvaruaffärer, kiosker, videobutiker och på bensinstationer använder till och med det faktum att materialet innehåller barnpornografi som försäljningsargument, både på videofilmers baksidestexter [10.], i tidningarnas postordermaterial och i allmän marknadsföring [11.]. Betänkandet går så långt i sin verklighetsförvanskning att man till och med uttalar att "Enligt vår mening kan det inte befaras att barnpornografi på nytt kommer att börja framställas i tryckt skrift." [12.].

     Verkligheten är att den kommersiella porrindustrin hela tiden har försökt kringgå lagstiftningen, både vad gäller den svenska lagen mot barnpornografi och mot sexuellt våld eller tvång. Ett sådant exempel är även anspelningspornografi, vilken av Barnpornografiutredningens betänkande också avfärdas utan analys (se avsnitt 7.4). Det är alltså mycket troligt att porrindustrin också nu hittar nya vägar att sprida sitt material, varvid tryckta skrifter självklart inte kan uteslutas.

Om utredningens val av kunskapsinsamling
• Utredningen har på ett närmast skandalartat sätt undvikit att ta del av den både erfarenhetsmässiga och teoretiska kunskap som finns inom barnrättsorganisationer, kvinnoorganisationer och andra ideella föreningar som under åtskilliga år arbetat mot barnpornografi. Tillsättandet av en referensgrupp bestående av personer från sådana organisationer föreslogs av åtminstone en ledamot, men utredningsmajoriteten motsatte sig ett sådant förslag. Utredningen har i kontakterna med inte minst barnrättsorganisationerna varit påfallande ovilliga att ta del av dessas kunskap.

     Istället har utredningen valt att inhämta sin kunskap från kontroversiella män som läkaren Tomas Eriksson, vars analyser blivit minst sagt hårt kritiserade på många håll [13.], och begärt in ett till betänkandet bilagt utlåtande från docenten i sociologi Peter L. Martens.

     Att Peter Martens utlåtande får stå oemotsagt i betänkandet är upprörande. Det är tendentiöst skrivet, med uppgifter som att "I den allmänna debatten om sexuella övergrepp mot barn får man ibland intrycket att alla vuxna män är potentiella förövare." [14.]. Martens grundar sin analys på en föråldrad sexologisk teori som använder begrepp som "onormala" avvikelser – parafilier – och i vilken man klumpar ihop homosexuella (d.v.s. även lesbiska kvinnor) med manliga "pedofiler" [15.], medan incestförövare beskrivs som varande mer lika "normala" vuxna [16.]. I en diskussion om gränsdragningen mellan så kallade "pedofiler" och "normala" vuxna skriver Martens: "Ungdomar, som är i slutet av puberteten och som fysiskt sett är nästan fullt utvecklade, torde vara sexuellt attraktiva för vilken 'normal' vuxen person av motsatt kön som helst." [17.] Detta är ett oerhört uttalande, på flera sätt. För att förstå vad sexuella övergrepp mot barn innebär och göra en analys av företeelsen krävs att man ser till kön – både hos förövare och offer. Sannolikheten att vuxna kvinnor instämmer i att de skulle bli sexuellt upphetsade av att titta på "nästan" könsmogna pojkar i 13-15-årsåldern är minimal. De flesta vuxna kvinnor ser inte barn som presumtiva sexualpartners, vare sig de är lesbiska eller heterosexuella. Däremot kanske Peter Martens talar för fler än sig själv om man istället för vuxna och ungdomar talar om vuxna män och knappt könsmogna flickor. Gemensamt för många kulturer, och sedan långt tillbaka, är att sexuell tillgång till unga flickor är en symbol för manlig makt, både ekonomisk och social. [18.]

     Det är med andra ord inte första gången vi möts av uttalanden som Peter Martens. Men FmP anser att det är särskilt anmärkningsvärt när de skrivs i en statlig utredning som ska föreställa vara till för att försvara barnens rättigheter.

• Samma ovilja att ta emot kunskap från dem som har erfarenhet av att arbeta mot barnpornografi som Barnpornografiutredningen demonstrerat, visas av Justitiedepartementet i remissförfarandet. Folkaktionen mot Pornografi är inte utsedd till remissinstans, trots att vi brukar vara det i frågor som rör sexuella övergrepp i allmänhet och pornografi i synnerhet. FmP har arbetat mot barnpornografi sedan starten 1985. Vi har bland annat också genom åren uppvaktat varje ny justitieminister med krav på innehavsförbud. Flera av de organisationer och andra som utmärkt sig för engagemang mot barnpornografi och krav på innehavsförbud, och som besitter stor kunskap i ämnet, så som ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige), Föreningen SCI (Stödcentrum mot incest) och Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet har ställts utanför remissförfarandet. Det vill säga de organisationer och andra som kunnat förväntas ha mest kritik mot utredningen.

     Att på detta sätt utestänga de mest erfarna, och samtidigt de mest kritiska, rösterna är ett hot mot hela den demokratiska grundtanken med det svenska remissförfarandet.

Konsekvent förringande av företeelsen barnpornografi
• Som vi påpekat har utredningen inte alls undersökt svensk porrindustri, men uttalar i betänkandet upprepade gånger och mycket bestämt att kommersiell barnpornografi inte existerar i Sverige. Anspelningspornografin analyseras inte heller, men avfärdas gång på gång i både huvudtext och noter. All icke-undersökt barnpornografi avfärdas alltså som icke-existerande.

     Dessutom förtigs helt den kommersiella porrindustrins funktion som kontaktförmedlare mellan en del av de män som under de senaste åren avslöjats i så kallade "barpornografihärvor" i Sverige. Männen har ju bland annat fått kontakt med varandra genom annonser i så kallade "herrtidningar". Detta – liksom övriga – samband och samspel mellan den kommersiella porrindustrin och enskilda mäns spridande av egna dokumentationer av sexuella övergrepp mot barn har utredningen valt att över huvud taget inte ta upp.

• De konstaterade fall av barnpornografi som svenska barn utsatts för trollas bort genom att den undersökning utredningssekreteraren Joel Brorsson gjort definierar barnpornografi som varande endast det som dömts som barnpornografibrott. Utredningen påstår således i betänkandet att i endast "två av fallen har filmer gjorts i Sverige" och att "de skildrar sammanlagt fyra barn" [19.]. I en fotnot (!) förklaras sedan varför endast fyra av de tio utsatta barn som dokumenterats i en tidigare svensk undersökning ska anses ha varit utsatta för barnpornografibrott; när de andra fotograferades vid övergreppen var det inte att räkna som barnpornografi utan som "en del av upphovsmannens sexualbrott" [20.]. På liknande sätt avfärdas även andra exempel på att barn faktiskt utsätts genom barnpornografi.

• Syftet med mäns dokumentation av pornografiska skildringar av barn osynliggörs gång på gång. I en diskussion om "s.k. nudist- och poseringsbilder" [21.] skriver utredningen att dessa skildringar ibland kan "anses pornografiska" för att de "fokuserar på barns nakna underliv", men konstaterar därpå att det är en attitydsfråga: "Materialet är ofta likvärdigt med sedvanliga familjefilmer.". De värderingar som genomsyrar dessa skrivningar är mycket oroväckande. Ett samhälle där gränsen mellan "sedvanliga familjefilmer" och pornografiska skildringar av barn suddas ut, normaliserar både en allmän sexualisering av barn och sexuella övergrepp mot barn. Hur kan formuleringar som dessa tillåtas i en statlig utredning med syfte att öka skyddet för barn?

• Utredningen vrider gång på gång fakta för att kunna bagatellisera barnpornografi respektive konsekvenserna av sexuella övergrepp mot barn. Exempelvis påstås i betänkandet att "De flesta som innehar barnpornografiskt material har inte gjort sig skyldiga till egna sexualbrott mot barn." [22.] Hur vet man det? Fakta är att övergrepp inte kunnat konstateras/bevisas i de flesta fall, men den reella förekomsten är helt okänd. Utredningen uttalar likaså bestämt apropå ett fall där en man "utför ytliga sexualhandlingar" på två sovande (eventuellt drogade) småflickor att "Barnen har alltså i dessa fall inte upplevt mannens sexualhandlingar." [23.]. Men varje gång barnen började röra sig stoppades filmen. Vem kan uttala sig om vad som hände däremellan? Forskning kring narkos visar också att en sövd människa ofta eller eventuellt alltid fortfarande märker vad den utsätts för. Det är dessutom så att det att låtsas sova är en ganska vanlig överlevnadsstrategi bland barn som utsätts för sexuella övergrepp. Denna information hade utredningen kunnat få om man haft en referensgrupp med organisationer som FmP, barnrättsorganisationer, kvinnojourerna, Stödcentrum mot incest eller andra som arbetar med incestöverlevare. Istället har utredningen valt att ständigt förringa övergreppen.

Förövarens perspektiv – inte barnens
• I betänkandet skriver utredningen apropå åldersgränser:

Med en sådan skrivning visar utredningen att man antagit förövarnas perspektiv, inte barnens. Det finns ju självklart något i den pornografiska skildringen av ett fullt könsutvecklat barn som gör att de flesta människor i Sverige anser befattningen med den skildringen bör vara straffbar. Det är nämligen ett barn. Och den typ av förövare som brukar kallas pedofiler kanske inte vill ha den porren. Men var det verkligen bara en viss typ av förövares inställning som skulle vara utgångspunkt för utredningen? Vart tog barnets rätt vägen?

     Utredningen har inte utgått från barns behov. De allra flesta sexuella övergrepp mot barn utförs mot flickor mellan cirka 8 och 12 år av deras fäder, styvfäder, farfäder, morbröder, bröder och andra närstående män. Det vill säga de män som inte brukar kallas pedofiler, utan incestförövare. Det är just den stora majoritetens typ av sexuella övergrepp som den kommersiella porrindustrin förhärligar och uppmuntrar till i barnpornografi och anspelningspornografi (se nedan, vårt svar till avsnitt 7.4). Men den kommersiella barnpornografin har utredningen inte befattat sig med.

Utredningen har misslyckats
Genom att utredningen på ovanstående sätt ständigt bagatelliserar både förekomsten av barnpornografi och de negativa konsekvenser övergrepp mot barn får, att utredningen inte gjort någon analys av syftet med barnpornografi, samt att den inte velat ta emot kunskap av de organisationer som arbetar med barn och vuxna som utsatts för mäns sexuella våld, anser vi att den visat sig inkompetent att lägga ett seriöst förslag om förbättrad barnpornografilagstiftning i Sverige. Och det som gör detta så allvarligt är att de som får betala priset för utredningens inkompetens än en gång är barnen.

FmP:s grundsyn angående barnpornografi

Eftersom barnpornografiutredningens betänkande dels baseras på en missvisande undersökning och dels innehåller så många sakfel samt att utredningen i flera fall avstått från att göra någon egentlig analys av olika företeelser har dess grundsyn blivit helt felaktig. Det gör det mycket svårt att besvara betänkandet. FmP har därför valt att innan vi svarar på betänkandets olika avsnitt förklara vår från Barnpornografiutredningens betänkande vitt skilda grundsyn.

Kort historik
När pornografin diskuterades i slutet av 1960-talet var det framför allt ur ett perspektiv av massmedial samhällspåverkan. Lagstiftningen handlade om "sårande av tukt och sedlighet" och utgick alltså från följderna av konsumtion av pornografi. De flesta människor insåg då inte vad pornografiframställning fick för konsekvenser för de kvinnor och barn som fanns på pornografins bilder. Under 1970-talet ökade medvetenheten om att pornografiframställning innebar övergrepp mot de barn och kvinnor som fanns med på bilderna. Opinionens krav på lagstiftning mot framför allt barn-, djur- och våldspornografi byggde i första hand på en önskan att skydda de utsatta vid pornografiframställning.

     Under slutet av 1970- och början av 1980-talen växte kvinnojoursrörelsen i Sverige. Kvinnors delande av erfarenheter av sexuella övergrepp ledde till en ökande medvetenhet om hur både barnpornografi och pornografi i allmänhet användes i samband med sexuella övergrepp. Det vill säga att förövare använde pornografi som inspiration till övergrepp, för att initiera övergrepp, för att bryta ner offrens försvar, för att legitimera sin "rätt" att begå övergrepp och för att dokumentera sina egna övergrepp. (Samt att sprida dokumentationerna vidare så att de i sin tur kunde inspirera till nya övergrepp och så vidare.) Medvetenheten ökade också om att fortsatt spridning av de dokumenterade övergreppen innebar en ytterligare kränkning av det enskilda offret.

     Denna kunskap om pornografi i allmänhet och barnpornografi i synnerhet växte och spreds bland många olika grupper i samhället; förutom kvinnoorganisationerna och stödgruppsorga-nisationerna också bland barnrättsorganisationer, poliser, bland vissa socialarbetare, jurister, ungdomsmottagningspersonal, skolsköterskor och andra som yrkesmässigt möter utsatta kvinnor och barn. Men bland de flesta av dessa koncentrerades den växande medvetenheten till konsekvenserna för det enskilda offret. Samhällsperspektivet från 1960-talet tappades alltmer bort.

Våldets normaliseringsprocess
Kvinnorörelsen, liksom organisationer som FmP, har dock kunnat koppla ihop den växande medvetenheten om pornografins konsekvenser för det enskilda barnet/den enskilda kvinnan med samhällsperspektivet från 1960-talet. Kvinnojoursrörelsen har tillsammans med kvinnoforskare analyserat kvinnomisshandel och konstaterat att misshandeln omfattar en "normaliseringsprocess" [25.]. Det innebär att en av orsakerna till att en enskild kvinnomisshandel kan fortsätta år ut och år in är att bägge parter anpassar sig till misshandelsförhållandet. Det gradvis ökande våldet blir successivt till något "normalt" och vardagligt. Förövare och offer har olika strategier för att normalisera misshandeln. Kunskapen om normaliseringsprocessen visar på glidningen mellan så kallade normala förhållanden och misshandelsförhållanden. Därmed kan man också se det könskulturella perspektivet, det vill säga hur samhällets syn på kvinnor och män påverkar den enskildes situation, och samverkar med de enskilda personerna i normaliseringsprocessen. Våra krav vad gäller lagstiftningen tar därför upp både konsekvenserna för den enskilda individen och pornografins påverkan på ett samhälleligt plan.

Porrens normaliseringsprocess
Pornografin har ju också en normaliseringsprocess – d.v.s. den masspridda pornografins påverkan på både den enskilda individen och samhällets syn på kvinnor, män, barn och sexuella övergrepp. Sverige är ett tydligt exempel på hur den allmänna synen förändrats under de år pornografi näst intill helt utan restriktioner kunnat spridas i vårt land.

     I pornografin framställs sexuella övergrepp mot kvinnor och barn som sexuellt upphetsande och önskvärda. Sexualitet och våld kopplas samman. Dessa skildringar av kvinnor och barn som sexuella handelsvaror sprids i massupplaga via matvaruaffärer, kiosker, bensinstationer, video och TV m.m. Och pornografin flyttar gränser både för vårt sexuella handlingsmönster och vår syn på sexualitet – och på sexuella övergrepp. Genom pornografin görs mäns sexuella våld mot kvinnor och barn till något "normalt", något sexuellt upphetsande, och därmed leder pornografin till en avtrubbning inför sexuellt våld. Ju mer utbredd pornografin blir, desto mer påverkar den. Och den påverkar samhällssynen som helhet – inte bara de män som begår övergrepp. Detta kan vi se i bland annat rättstillämpningen. I Sverige idag kan en man få ett lindrigare straff för en våldtäkt mot ett minderårigt barn med motiveringar som att en flicka i tidiga tonåren försökt "verka erfarnare" än hon var. Eller med motiveringen att två 9-åriga flickor uppträtt "förföriskt". Eller att en 8-årig flicka inte gjort "tillräckligt" motstånd. Hon – barnet – förväntas ta ansvar för sitt beteende. Av honom – den vuxne – kräver samhället inte samma ansvarsfulla beteende. Man kan fråga sig varför vuxna män accepterar att bli omyndigförklarande i just detta sammanhang, men inte annars. Och varifrån kommer nämndemännens resonemang, att vuxna män förväntas tro att en liten flicka skulle "vilja" ha samlag med dem om hon inte gör "tillräckligt" motstånd?

     Insikten om pornografins normaliseringsprocess gör det lättare att förstå varför varken den nuvarande barnpornografilagen eller lagen mot sexuellt våld eller tvång egentligen har använts. Ett tydligt exempel på hur pornografin flyttat gränser är att pornografiska filmer och tidningar med "fist-fucking"– d.v.s. knytnävsövergrepp – inte kunnat dömas enligt lagen mot sexuellt våld eller tvång.

     Den amerikanska professorn i juridik Catharine A. MacKinnon skriver:

Gränsförskjutningar för sexualmönstren
Under de senaste åren har det också visat sig att framför allt ungdomars sexualbeteenden förändrats i Sverige. Sveriges gynekologförbund gör just nu en stor undersökning [27.] på grund av att gynekologer larmat om att unga flickor får fysiska skador av vad gynekologförbundet kallar "ungdomars alltmer avancerade sexliv", men vad som faktiskt är ett allt ökande sexuellt våld mot unga flickor. Fysiska skador och sjukdomar på grund av till exempel analsex och knytnävsövergrepp möter ungdomsmottagningspersonal, som också har informerat om hur unga flickor utsatts för sexuellt våld eller tvång, och till och med att övergrepp fotograferats. I pornografin har under de senaste åren "gangbang" – det vill säga gängvåldtäkt – skildrats som något positivt, eftersträvansvärt och extra upphetsande för pojkar och män. På ungdomsmottagningarna rapporteras nu om ett ökat antal gängvåldtäkter mot tonårsflickor. Pornografins skildringar omsätts i praktiken.

     (Mot bakgrund av hur unga pojkar utsätter unga flickor för detta pornografiinspirerade sexuella våld blir det fullständigt absurt att läsa betänkandets beskrivning av att när "ungdomar filmar sitt gemensamma sexualliv" ska deras innehav av dessa filmer självklart vara straffritt [28.]. Ingen analys görs av vem som filmar vad – och varför.)

All pornografi har samma grund
En förståelse av barnpornografi måste innehålla en analys av all pornografi – oavsett om man sedan lägger ett lagförslag som bara ska gälla just barnpornografi. Barnpornografi är ju ingen isolerad företeelse. Till exempel vet vi från undersökningar i andra länder att kvinnor som utnyttjas i prostitution ofta varit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Detsamma gäller förstås pornografin, som ju är samma sak; att män köper sig tillgång till kvinnors kroppar att använda sexuellt. Ett utsatt barn har samma bakgrund när hon är 13 år och utnyttjas i porrindustrin, som när hon fyllt 18 år och fortfarande utnyttjas. Även om man väljer att stifta en lag specifikt mot barnpornografi, får det inte innebära att vi missförstår vad unga flickor och kvinnor utsätts för efter att de fyllt 18 år.

     Barnpornografi hör ihop med all annan pornografi och med samhällets syn på män, kvinnor, barn och sexualitet. Därför anser FmP att en lag mot all befattning med barnpornografi måste kompletteras med andra samhälleliga åtgärder för att motverka orsakerna till att företeelsen existerar.

Barnpornografi som brott
Yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna ska försäkra individerna rätt att yttra sig och att sprida sina yttranden. Men undantag görs i grundlagarna vad gäller flera olika företeelser. Barnpornografi hör självklart till det som inte ska grundlagsskyddas. Därmed måste barnpornografi självfallet lyftas ut ur både TF och YGL.

     Framställning av barnpornografi är oftast en del i ett sexuellt övergrepp. Därmed hör framställningen närmast till Brottsbalkens kapitel innehållande sexualbrott. För det enskilda barnet är spridningen, överlåtandet etc. av de konkreta dokumentationerna av övergreppen en förlängning av övergreppen och därmed kan det tyckas självklart att all befattning med barnpornografi skulle höra till sexualbrotten. Men barnpornografin har som påtalats även andra funktioner. I grunden handlar pornografi om förtryck – och om kvinnors och barns bristande mänskliga rättigheter. Förutsättningen för pornografin är en könens över- och underordning, och pornografi är därmed i sig motsatsen till demokrati, och till samhällets strävan efter jämställdhet.

     För att inte osynliggöra pornografin som samhällsföreteelse borde kanske förbudet falla under ett annat kapitel i Brottsbalken. FmP tar inte ställning var i Brottsbalken ett förbud mot all hantering av barnpornografi skulle placeras, men vill påpeka vikten av att lagstiftaren ser till barnpornografins alla funktioner.

Kommentarer till betänkandets olika avsnitt:

Avsnitt 6.1 Allmänna utgångspunkter

Utredningsförslaget
I betänkandet betonas vikten av att en lagstiftning ska utformas så att opinionsbildning mot barnpornografi ska kunna drivas.

• Alltför vittgående begränsningar av förbudet mot innehav
Självklart anser också FmP att lagtexten bör innehålla ett försvarlighetsrekvisit. De nuvarande svenska lagarna mot pornografi innehåller också sådana formuleringar. Problemet med utredningsförslaget är att det lämnar alltför många luckor i lagen; tryckt barnpornografi, barnpornografi med ursprungsuppgifter med mera föreslås inte innehavsförbjudas. FmP menar att lagstiftningen bör skärpas vad gäller all form av barnpornografi.

Avsnitt 6.2 Aktiv befattning med barnpornografi bör förbjudas

Utredningsförslaget
Utredningen föreslår att ordet "sprida" i lagtexten ska ändras till "överlåta, upplåta eller förevisa" barnpornografi. Man föreslår vidare att innehav och efterfrågan av barnpornografi ska förbjudas – med endast under förutsättning att barnet på bilden är "inblandat i en handling av sexuell innebörd" och om bilden är "av verklighetstrogen karaktär". Man föreslår också att det i lagtexten uttryckligen ska stå att med barn avses någon som är "under 18 år" eller "vars pubertetsutveckling inte är fullbordad".

• Samtlig befattning bör vara kriminaliserad
FmP instämmer i att den nuvarande skrivningen innehåller alltför stora begränsningar, t.ex. att spridning mellan enstaka personer inte är kriminaliserad. Men vi anser att det i lagtexten ska stå "efterfråga, inneha, överlåta, upplåta, förevisa, sprida eller i övrigt befatta sig med" barnpornografi. Vidare anser vi att det uttryckligen ska stå att med barnpornografi avses sexuella skildringar av den som är under 18 år, den som kan antas vara under 18 år och den som framställs som om den är under 18 år. Genom att i lagtexten räkna upp de förbjudna handlingarna på detta sätt, och samtidigt definiera barn utifrån syftet med dessa pornografiska skildringar skiljer man inte mellan skildringar av verklighetstrogen karaktär och t.ex. anspelningspornografi. Endast då kan man komma åt barnpornografins alla funktioner, inklusive anstiftan och uppvigling till sexualbrott. (Se vidare nedan, avsnitt 7.4)

     Vi instämmer för övrigt i att också införsel och utförsel till och från Sverige självklart ska vara kriminaliserade gärningar.

Avsnitt 6.3 En särskilt straffskala för grova brott

Utredningsförslaget
I betänkandet skriver utredningen att filmer med barnpornografi i många fall kan anses mer straffvärda än filmer med våldspornografi respektive videovåldsfilmer. Detta p.g.a. att de två senare innehåller spelade skildringar av aktiviteter vuxna frivilligt inlåtit sig i.

• Våldspornografi innehåller inte "spelade" skildringar
Till skillnad från vad som vanligen avses med uttrycket videovåldsfilmer, innehåller våldspornografi mycket ofta reella våldsskildringar, och inte sällan skildringar av reellt våld mot barn. Som exempel kan nämnas kommersiella porrvideofilmer där unga flickor utsätts för bl.a. piss-, bajs- och analporr, s.k. "bondage" (sexuellt tvång och utnyttjande samtidigt som offren är mer eller mindre brutalt fastbundna), s.k. fist-fucking (knytnävsövergrepp) och djurporr. Videovåldsfilmer (där våldet ofta är spelat) och våldspornografi är därmed huvudsakligen helt skilda företeelser.

     FmP instämmer dock i att en särskilt straffskala för grova brott bör införas. Detta ska gälla i de fall utredningen tar upp, d.v.s. där gärningen bedrivits i stor omfattning, pågått under lång tid och avsett många upptagningar etc. samt inneburit grova skador.

Utredningsförslaget
Straffskalan föreslås vara fängelse mellan lägst 6 månader och högst fyra år.

• Barnpornografibrott bör alltid leda till fängelsestraff
FmP anser att barnpornografibrott är ett mycket allvarligt brott. För att detta ska framgå vid jämförelse av straffskalan vid andra grova brott bör vid barnpornografibrott alltid dömas till fängelsestraff.

     Vid barnpornografibrott bör således straffskalan ändras, från lägst böter och högst fängelse i två år, till fängelse i lägst 6 månader och högst två år. Vid grovt barnpornografibrott bör straffskalan vara fängelse i lägst två och högst sex år.

Avsnitt 6.4 Även oaktsamma handlingar bör bestraffas i yrkesmässig verksamhet

Utredningsförslaget
Utredningen föreslår att den som i yrkesmässig verksamhet sprider barnpornografi ska kunna straffas även om han påstår att det skett av oaktsamhet.

• FmP stöder utredningsförslaget, med undantag för straffsatsen
FmP instämmer i detta och menar, liksom utredningen, att straffskalan för oaktsamhet ska vara densamma som vid uppsåtlig gärning. Men vi anser alltså att all befattning ska straffas med lägst fängelse i 6 månader.

Avsnitt 6.5 Även innehav av barnpornografi bör bestraffas

Utredningsförslaget
Utredningen grundar sig på en felaktig studie av företeelsen och har därför koncentrerat sitt förslag till icke-kommersiell barnpornografi. Förbudet som föreslås skulle därför endast gälla en viss sorts barnpornografi.

• All form av befattning med all form av barnpornografi bör kriminaliseras
FmP menar att ett innehavsförbud måste gälla all form av barnpornografi, även den som innehåller ursprungsuppgifter och barnpornografi i tryckt skrift. Vi vill dessutom att förbudet ska gälla all pornografi som uppmuntrar till sexuella övergrepp mot barn. För några år sedan beslagtog svensk polis en tryckt skrift som innehöll reklam för hembränning – den ansågs uppvigla till brott. Detsamma borde gälla reklam för sexuella övergrepp mot barn.

Avsnitt 6.8 En särskild preskriptionsregel även för sexuellt ofredande

Utredningsförslaget
I betänkandet föreslås en utökad preskriptionstid för sexuellt ofredande – om offret är under 15 år och är barn till förövaren eller står under dennes vård eller tillsyn.

• Allt sexuellt ofredande av barn bör få utökad preskriptionstid
FmP stöder förslaget till utökad preskriptionstid av de skäl utredningen framhåller, men vi menar att den utökade preskriptionstiden inte kan kopplas till offrets relation till förövaren. Även om offret inte stått under förövarens "fostran, vård eller tillsyn" får ett sexuella ofredande allvarliga följder för det utsatta barnet. Det kan exempelvis vara ett enstaka övergrepp i form av pornografisk fotografering av vad utredningen kallar "poseringskaraktär", av en förövare barnet tillfälligtvis träffat och följt med. Vi föreslår därför att lagändringen ska gälla all form av sexuellt ofredande.

     För övrigt anser FmP att även lagen mot sexuellt ofredande av barn självklart ska anpassas till rekommendationen i FN:s barnkonvention, d.v.s. att med barn ska avses den som är under 18 år.

Avsnitt 7.1 Det nuvarande barnbegreppet

Utredningsförslaget
Utredningen föreslår att den nuvarande lagens definition av barn såsom varande den vars könsmognad inte är avslutad ska kompletteras med en 18-års gräns, i enlighet med kraven i FN:s barnkonvention.

• FmP vill kriminalisera hela företeelsen barnpornografi
FmP anser att den norska definitionen av barnpornografi bäst täcker företeelsen, men att Sverige till skillnad från Norge bör ha en 18-års gräns. FmP anser alltså att Sverige bör ha en skrivning som täcker barnpornografiska skildringar av både den som är under 18 år, den som kan antas vara under 18 år och den som framställs som om den vore under 18 år. Vårt ställningstagande grundar sig i att denna skrivning är den enda som också kriminaliserar anspelningspornografin (se nedan, avsnitt 7.4). Med hänsyn till hur barnpornografi och anspelningspornografi används vid sexuella övergrepp mot barn är det viktigt att kriminalisera all form av barnpornografi, d.v.s. både verklighetstrogen och fiktiv.

Avsnitt 7.4 Anspelningpornografi

Utredningsförslaget
I betänkandets avsnitt 7.4 beskrivs anspelningspornografi som bestående av pornografi som "otvetydigt skildrar vuxna och inte barn". Detta återkommer utredningen till vid ett flertal andra tillfällen i betänkandet. Anspelningspornografi bedöms därmed inte ha med barnpornografi att göra.

• Anspelningspornografi används av förövare mot barn
Om utredningen analyserat företeelsen anspelningspornografi, skulle man sett både att den till en del består av barnpornografi och att den har samband med sexuella övergrepp mot barn. Anspelningspornografi är pornografi där flickor och unga kvinnor "gjorts yngre" genom att bildmässigt skildras med rakade sköten och tofsar i håret, nallebjörnar, ballonger, slickepinnar och skolflicksattribut. Tidningar och filmer har namn som anknyter till barn, som "Lolita", "Teenage Girls", "Babe", "Sweet Little" och liknande. I tidningarna och filmerna skildras hur män njuter av att utnyttja småflickor. Förutom att flickorna bildmässigt framställs som barn berättar tidningarnas texter att flickorna på bilderna är barn, och i filmerna byggs dialogen och intrigen upp utifrån det. [29.]

     Det är helt felaktigt att detta skulle handla om "otvetydigt vuxna och inte barn". En mycket liten del av anspelningspornografin består av filmer/bilder där en uppenbart vuxen kvinna t.ex. kläs ut till baby och placeras i en jättelik spjälsäng där hon för en jättenapp ut och in genom slidan medan hon ropar på pappa, som sedan kommer och utnyttjar henne. Det allra mesta av anspelningspornografin består av filmer/bilder med flickor och unga kvinnor mellan cirka 13 och 20 år. [30.] I anspelningsporren utnyttjas alltså framför allt flickor som faktiskt är barn, samt unga kvinnor på gränsen till barn.

     I betänkandet avfärdas också det faktum att tidningarnas/filmernas titlar anspelar på barn med motiveringen att titlarna bara valts "i syfte att skänka spänning åt materialet" [31.]. Men vem förväntas tycka att det skänker "spänning" att onanera till skildringar av incest – annat än incestförövare? Utredningen frågar varken vem som konsumerar anspelningspornografi eller i vilket syfte. Och framför allt diskuteras inte denna pornografis eventuella konsekvenser för barn.

     Barnpornografi har fler funktioner än att det enskilda barnet utsätts vid framställningen och att barnets integritet kränks varje gång bilderna visas. Barnpornografi, och anspelningspornografi, konsumeras av män som blir kåta av sexuella övergrepp mot barn. Den används av förövare för att legitimera övergreppen för sig själva och den används mot barn för att bryta ner deras motstånd, vilket de flesta organisationer som arbetar med utsatta barn kan vittna om. Självklart tar också barnen skada av att utsättas för detta. När utredningen i betänkandet skriver att barn "som ser en sådan film kan rimligen inte antas identifiera sig med dessa personer" och att de utsatta barnen därför inte bör "kunna anses kränkta av denna typ av pornografi på samma sätt som barnpornografi" [32.] visar man att man inte alls har någon kunskap om barnpsykologi och därför inte förstått konsekvenserna för barnen. Att barn identifierar den vuxne som spelar barn som faktiskt just i den stunden varande barn, kan ses även t. ex. i TV:s barnprogram som "Björnes Magasin", där Björnes vänner spelas av vuxna som agerar som barn. Att som utredningen påstå att anspelningspornografin endast "kan såra den allmänna anständighetskänslan" visar att man inte insett hur sexuella övergrepp mot barn hör samman med barnpornografi och anspelningspornografi. Det är när myndigheterna i andra länder sett dessa samband, som man valt att lagstifta mot anspelningspornografin inom barnpornografilagstiftningen, så som t.ex. i Norge.

     Barnpornografi och anspelningspornografi fungerar således både som legitimering av och inspiration till sexuella övergrepp mot barn, som en del i initierandet av det sexuella övergreppet och som en del av själva övergreppet. Som en del i pornografins normaliseringsprocess (se ovan) fungerar anspelningspornografin också så att den legitimerar en ökande sexualisering av allt yngre flickor. Enligt en undersökning av baksidestexter till pornografisk videofilm som säljs och/eller hyrs ut i vanliga videobutiker runt hela Sverige, innehåller hela 74% av baksidestexterna anspelningar på unga flickor [33.]. Detta har utredningen valt att inte ta upp. Trots att man inte undersökt anspelningspornografin upprepar utredningen i betänkandet, gång på gång, i både huvudtext och i noter, att anspelningspornografi inte har något som helst med barn att göra. Genom att avfärda anspelningspornografin som utredningen gjort demonstrerar man en total okunskap om företeelsen som sådan – liksom en märklig ovilja att se både syfte och konsekvenser.

     FmP menar att anspelningspornografi ska kriminaliseras i enlighet med vad som angivits ovan under avsnitt 6.2 och 7.1.

Avsnitt 9.2.4 Undantagsregler

Utredningsförslaget
I betänkandet förklaras att både TF och YGL innehåller undantagsregler för grundlagarna. T.ex. gäller utan hinder av grundlagarna det som stadgas i vanlig lag om förbud mot marknadsföring av alkohol och tobak.

• Barnpornografi ska självklart undantas från TF och YGL
Det är närmast ofattbart att någon kan anse att undantagsregler inte ska gälla för en så allvarlig företeelse som barnpornografi, när det uppenbarligen går bra att undanta andra negativa företeelser utan något allvarligare hot mot yttrande- och tryckfriheten. FmP menar att även barnpornografi självklart ska undantas från TF och YGL.

Avsnitt 9.2.5 Den faktiska tryck- och yttrandefriheten

Utredningsförslaget
I betänkandet beskrivs hur konfiskering redan idag kan ske utan begränsning av TF eller YGL. Utredningen föreslår att konfiskeringsrätten ska utvidgas till att gälla även den barnpornografi som påträffas i annat sammanhang än vid brottsundersökning. Konfiskeringsrätten gäller dock endast barnpornografi "av verklighetstrogen karaktär".

• All barnpornografi bör kunna konfiskeras
FmP anser att all pornografi som skildrar barn eller uppmuntrar till sexuella övergrepp mot barn, även anspelningspornografi, ska kunna konfiskeras.

Avsnitt 14.3 Polisen

Utredningsförslaget
I betänkandet föreslås inga särskilda åtgärder för polisutbildning [34.], omorganisering av polisarbete eller dylikt.

• Polisen har en avgörande roll vid barnpornografibrott
Tillsynen av "missbruk av tryck- och yttrandefriheten" åligger idag JK. Om man lyfter ut barnpornografi ur både TF och YGL underlättas polisens arbete mot barnpornografi. Samtidigt ställer det högre krav på polisens både kunskaper och arbetsmetoder inom detta område.

     FmP anser att polisen är oerhört viktig för avslöjandet av barnpornografibrott. Erfarenheter från andra länder visar att de poliser som vet var de ska söka efter barnpornografi hittar mer barnpornografi vid husrannsakan än andra poliser. Dessa dokumentationer kan då också fungera som bevismaterial vid misstänkta sexuella övergrepp mot barn. I andra länder har det också visat sig att då innehav av barnpornografi är förbjudet, har majoriteten av undersökningar av misstänkta fall av sexuella övergrepp mot barn härrört ur beslagtaget innehav av barnpornografi. Bl.a. angav en tysk polis vid Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn, som hölls i Stockholm sommaren 1996, att 80% av deras undersökningar av sådana misstänkta fall härrörde ur beslagtaget innehav. För det enskilda barnet kan det innebära att övergreppen kanske kan stoppas på ett betydligt tidigare stadie än annars.

     Vikten av polisens arbete blir också tydlig när man ser till den franska polisens stora beslag av barnpornografi under det senaste året. Utan en massiv polisinsats hade de många franska män som greps vid beslagen inte kunnat avslöjas. Endast om polisen får både kunskap samt centrala och lokala resurser att arbeta mot barnpornografi kan ett effektivt bekämpande av barnpornografi grundas.

     Vi anser därför även att utredningsförslagets skrivning om vikten av att utbilda nya poliser om barnpornografi inte räcker. Det är också viktigt att satsa på vidareutbildning av polis i allmänhet och poliser som arbetar med fall av sexuella övergrepp mot barn i synnerhet. En sådan utbildning skulle kunna ske inom en särskilt institution, se punkten nedan: "Förslag till övriga åtgärder". Där skulle också tullpersonal m.fl. kunna få utbildning.

Utredningsförslaget om internationellt polissamarbete
I betänkandet framförs uppfattningen att internationellt polisarbete framför allt bör ske i form av bilateralt polissamarbete. [35.]

• Barnpornografi måste bekämpas globalt
FmP anser att då barnpornografi är ett globalt problem måste det också bekämpas globalt. Vi menar därför att det är särskilt viktigt att utveckla t.ex. Interpols arbete i frågan. Självklart ska också bilateralt polissamarbete ske i enskilda fall, men endast genom ett brett internationellt samarbete och utbytande av information och erfarenheter kan man få ett effektivt arbete mot barnpornografi.

Förslag till övriga åtgärder

Utredningsförslaget
När utredningen i betänkandet redovisar internationella konventioner m.m., tar man bl.a. upp FN:s konvention om barns rättigheter. Man påpekar då att konventionens artikel 34 (om barns rätt att slippa utnyttjas i barnpornografi m.m.) inte kräver att "dess ändamål skall uppfyllas med straffrättslig lagstiftning" [36.]. Trots detta påpekande har utredningen valt att inte föreslå andra åtgärder för att motverka barnpornografi.

• De som utsatts för sexuella övergrepp måste få stöd och rehabilitering
Förutom en skärpning av lagen mot barnpornografi är det många andra åtgärder som krävs för att barnpornografi ska kunna motarbetas och dess konsekvenser ska kunna mildras. Samhället bör kunna erbjuda möjlighet till rehabilitering för barn, ungdomar och vuxna som utsatts för sexuella övergrepp. Nedskärningarna av psykolog- och kuratorstjänster på skolorna är i det sammanhanget oroväckande. Istället bör skolorna ges ökade anslag. Enskilda kvinnor och barn bör kunna få ekonomiskt stöd till olika terapiformer.

• Stöd till organisationer som arbetar med utsatta kvinnor och barn
Det är också oerhört viktigt med ökat stöd till organisationer som ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige), stödgrupper mot incest och andra som arbetar direkt med de kvinnor och barn som utsatts för mäns sexuella våld.

• FmP föreslår att en statlig organisation inrättas
Förutom dessa åtgärder krävs att samhället tar ett centralt ansvar för arbetet mot barnpornografi. När riksdagen efter utredning av våldskildringar i videofilm beslöt att inte införa någon lag om förhandsgranskning av videogram, införde man istället en rad andra åtgärder. Till dem hörde införandet av s.k. "video-kontrollörer" och inrättandet av en statlig organisation – Våldsskildringsrådet – med uppgift att "följa och ha kontakt med videomarknaden, ta initiativ till och fördela medel till utbildning och information samt stödja frivilliga krafter i kamp mot skadliga våldsskildringar" [37.] och dessutom att uppmuntra forskning m.m. FmP anser att en motsvarande statlig organisation för att motverka pornografi skulle behövas.

     Förutom utbildning av polis, tull och domstolar kunde en sådan organisation erbjuda utbildning åt andra yrkesgrupper (socialarbetare, skolsköterskor och övrig skolpersonal, barnomsorgspersonal, läkare, personal vid ungdomsmottagningar samt inom mödra- och barnahälsovård m.fl.) som möter barn som utsatts för sexuella övergrepp. Ett samarbete med folkrörelseorganisationer skulle kunna inrättas (organisationer som FmP, barnrättsorganisationer, ROKS – Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, andra kvinnoorganisationer, stödgrupper för utsatta barn m.fl.) och medel avsättas för att ge dem möjlighet att dokumentera sina erfarenheter och utveckla sitt arbete.

     Forskning om pornografi och dess konsekvenser kunde initieras. Då forskare i andra länder undersökt pornografi ur många olika aspekter, kunde denna forskning sammanställas och organisationen kunde framställa informationsmaterial för att sprida kunskap kring sådan internationell forskning. En fortlöpande kontroll av den kommersiella pornografimarknaden kunde utföras. Stöd till undersökningar kring kommersiell pornografi kunde utgå.

     Självklart är det nödvändigt att den utbildning en sådan organisation skulle tillhandahålla måste bygga på erfarenheterna från de grupper som har mest kunskap om barnpornografi, såsom FmP, kvinnojoursrörelsen och andra kvinnoorganisationer, barnrättsorganisationer m.fl. Även här är redovisningen av internationella forskningsresultat av stor vikt.

     En sådan organisation kunde då garantera att barnpornografi inte än en gång försvinner från debatten, för att återuppstå några år senare – men med förlust av tidigare samlad erfarenhet och kunskap. Därmed skulle man kunna få en ovärderlig kontinuitet i arbetet mot barnpornografi.

FmP:s arbetsgrupp
Folkaktionen mot Pornografis remissvar har sammanställts av en arbetsgrupp bestående av Gun Berggren, Gerda Christenson, Christina Nilsson och Amin Wikman.

Stockholm den 3 juli 1997

Noter:

1. SOU 1997:29, sidan 17.   UPP IGEN
2. SOU 1997:29, sidan 69. Vi antar att det felaktiga årtalet är ett skrivfel.   UPP IGEN
3. SOU 1997:29, sidan 69.   UPP IGEN
4. SOU 1969:38,"Yttrandefrihetens gränser", sidan 66.   UPP IGEN
5. Hjördis Levin; "Testiklarnas herravälde. Sexualmoralens historia". Natur och Kultur 1989, sidan 299.   UPP IGEN
6. SOU 1997:29, sidan 21 m.fl.   UPP IGEN
7. SOU 1997:29, sidan 113 m.fl.   UPP IGEN
8. Av bakgrundsmiljö m.m. kan man se att bilderna fotograferats i Sverige.   UPP IGEN
9. SOU 1997:29, sidan 21 m.fl.   UPP IGEN
10. "Kommersiell barnpornografi – tystad kunskap & osynliggjort förtryck". Broschyr från Folkaktionen mot Pornografi, 1996, sidan 5.   UPP IGEN
11. I en reklamfolder från företaget Maxs (Maxs Hot Video, Box 30018, 104 25 Stockholm) våren/sommaren 1997 gör man reklam t.ex. för filmer med den amerikanska skådespelerskan Traci Lords. Spridningen av filmerna har dömts som barnpornografibrott i USA och detta – tillsammans med det faktum att Barnpornografiutredningens betänkande är under remissförfarande i Sverige – använder porrindustrin i marknadsföringen, med texter som: "Tracis debutscen! Totalförbud i USA! Skynda innan förbudet även når Sverige! Bli inte efterklok!!!".   UPP IGEN
12. SOU 1997:29, sidan 21.   UPP IGEN
13. Tomas Eriksson bjöds in som sakkunnig till ett möte med utredningens ledamöter. Hans arbete med kemisk "kastrering" av sexualförövare har ifrågasatts inte minst på Skogomeanstalten, där han arbetat med detta. Hans massmedialt framförda åsikter om brottslighet som fysiskt arvsanlag har debatterats. Att han dessutom ett flertal gånger skrivit debattartiklar om "oskyldigt dömda" män och om barn som icke-trovärdiga vittnen, gör honom inte mindre kontroversiell som expert åt en statlig utredning som ska ge förslag till ökat rättsskydd för barn.   UPP IGEN
14. SOU 1997:29, sidan 341.   UPP IGEN
15. SOU 1997:29, sidan 351.   UPP IGEN
16. SOU 1997:29, sidan 355.   UPP IGEN
17. SOU 1997:29, sidan 356.   UPP IGEN
18. Se exempelvis den engelska doktorn i sociologi och forskaren vid The Child and Woman Abuse Studies Unit (CAWSU) vid University of North London, Liz Kelly: "Weasel Words: Paedophiles and the Cycle of Abuse", i Trouble & Strife nr. 33/1996.   UPP IGEN
19. SOU 1997:29, sidan 17.   UPP IGEN
20. SOU 1997:29, sidan 114.   UPP IGEN
21. SOU 1997:29, sidan 155.   UPP IGEN
22. SOU 1997:29, sidan 113.   UPP IGEN
23. SOU 1997:29, sidan 133.   UPP IGEN
24. SOU 1997:29, sidan 172.   UPP IGEN
25. Professor i sociologi med särskild inriktning våld mot kvinnor, vid Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, Eva Lundgren: "Våldets normaliseringsprocess – två parter – två strategier". Broschyr från ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourerna i Sverige), 1991.   UPP IGEN
26. Den amerikanska professorn i juridik Catharine A. MacKinnon: "Pornografi och jämställdhet" i boken "Pornografi – verklighet eller fantasi?", ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige), sidan 60, 1991.   UPP IGEN
27. Expressen 97.02.22, i artikelserien "Porren i flickrummet".   UPP IGEN
28. SOU 1997:29, sidan 155.   UPP IGEN
29. "Kommersiell barnpornografi – tystad kunskap & osynliggjort förtryck". Broschyr från Folkaktionen mot Pornografi, 1996, sidan 12.   UPP IGEN
30. Tidningen "Kvinnotryck" nr 2/97, ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige), sidan 17.   UPP IGEN
31. SOU 1997:29, sidan 115.   UPP IGEN
32. SOU 1997:29, sidan 175.   UPP IGEN
33. "Kommersiell barnpornografi – tystad kunskap & osynliggjort förtryck". Broschyr från Folkaktionen mot Pornografi, 1996, sidan 13. Broschyren redovisar bland annat en undersökning (gjord av FmP:s medlemmar Gerda Christenson & Christina Nilsson) av baksidestexter till pornografisk videofilm som säljs eller hyrs ut i vanliga videobutiker runt hela landet. Baksidestexterna är styrmedlet för att få filmerna sålda respektive uthyrda. Och styrmedlet är ofta alltså att det är normalt, naturligt och t.o.m. eftersträvansvärt att vuxna män tänder på unga flickor.   UPP IGEN
34. Polishögskolan hade förut Monica Dahlström-Lannes (tidigare polis och bl.a. författare till boken "Mot dessa våra minsta. Sexuella övergrepp mot barn.") som lärare i ämnet sexuella övergrepp mot barn. Men man beslöt att dra in på denna utbildning och Monica Dahlström-Lannes förordnande gick ut, trots starka protester från många håll – både allmänhet, barnrättsorganisationer, kvinnorörelsen och enskilda politiker. Om man nu återinför en liknande utbildning på Polishögskolan innebär det ingen större satsning i ämnet – bara en återgång till tidigare.  UPP IGEN
35. SOU 1997:29, sidan 259 och 271.  UPP IGEN
36. SOU 1997:29, sidan 97.  UPP IGEN
37. Prop. 1989/90:70, "Våldskildringar i rörliga bilder", sidan 39.  UPP IGEN