«  Tillbaka

Medlemmar i IWFL i Hyde Park i London 1912.
Hanna Sheehy-Skeffington syns i mitten. Foto: Christina Broom.

Irish Women's Franchise League bildades i Dublin i november 1908. Bland initiativtagarna fanns Hanna Sheehy-Skeffington och Margaret Cousins. De hade tidigare varit med i det laglydiga och mer konservativa IWSLGA, Irish Women's Suffrage and Local Government Association, men var trötta på att det inte hände något.

  IWFL var en organisation för kvinnors rösträtt, men bara på samma villkor som för män då, det vill säga för dem med tillräcklig inkomst. Den var inte heller endast för kvinnor, utan öppen även för män. Både Hannas och Margarets män hörde till de aktiva.

  De valde påskliljan till IWFL:s symbol och därför blev gul den färg som för dem stod för kvinnors rösträtt.

  Det var inte självklart att kräva rösträtt för kvinnor i Irland då. Många ansåg att det var fel att ställa krav på rösträtt för kvinnor av den brittiska staten, eftersom irländska kvinnor inte borde vilja ha någonting av fienden – rösträtt för kcinnor skulle komma automatiskt med det fria Irland. Men Hanna Sheehy-Skeffington svarade att irländska män var starkt patriarkala och knappast skulle ge bort makt när de fick den, om inte kvinnor krävde det. Därför, skrev hon, var det dags att kvinnor för första gången kämpade för något för sin egen skull.

IWFL-medlemmar nyss utsläppta från fängelset. Hanna längst till höger.

Precis som WSPU, Women's Social and Political Union, i Storbritannien använde IWFL olagliga metoder i kampen, som fönsterkrossning och stenkastning. IWFL brände också upp brevlådor, stoppade ner glassplitter i dem och hällde syra på gräsmattorna på golfklubbar. Och precis som i Storbritannien sattes de i fängelse, där de hungerstrejkade och tvångsmatades. Många av kvinnorna i IWFL drabbades av vad som kallades "The Cat and Mouse act", men hette Prisoner's Temporary Discharge of Ill Health Act, vilket alltså betydde att fångarna frigavs tillfälligt när de var så sjuka att de riskerade att dö, men de sattes i fängelse igen så fort de mådde lite bättre. Hanna Sheehy-Skeffington hörde till dem som utsattes för den.

Till vänster: smycke som medlemmar fick när de släpptes från fängelset. Ingraverat står: From Prison to Citizenship (Från fängelse till medborgarskap).

  Marjorie Hasler var en medlem som endast 26 år gammal dog 1913 i vad som antagligen var sviter efter tvångsmatningen. Hon blev därmed den irländska rösträttsrörelsens martyr.

  Men IWFL jobbade också på klassiskt folkrörelsevis med att ge ut broschyrer, ordna konferenser och demonstrera. De åkte på turné runt om Irland, organiserade möten där de föreläste och de höll tal från lastbilsflak.

Margaret (Meg) Connery från IWFL försökte få partiledarna för konservativa
Tories respektive Unionists att ta emot flygblad om kvinnors rösträtt
sekunderna innan hon greps av polis.

1912 startade IWFL sin tidning The Irish Citizen, som blev ett debattforum för alla olika små lokala rösträttsgrupper i Irland. Rösträttsrörelsen var delvis väldigt uppdelad i många små lokala grupper där.

  När första världskriget bröt ut fortsatte IWFL sitt arbete, de stödde inte de brittiska krigsinsatserna.

I den upprörda stämning som rådde i samband med upproret Éirí Amach na Cásca (Påskupproret) i april 1916 greps Francis Sheeny-Skeffington en kväll när han var på väg hem från ett möte, och tillsammans med två lika oskyldiga journalister sköts han ihjäl nästa morgon av brittiska armén, som sedan försökte mörka hela historien.

  Påskupproret och mordet på Francis Sheeny-Skeffington fick till följd att rörelsen för ett fritt Irland fick ännu mera stöd bland folk. Det påverkade förstås också IWFL och deras tidning att bli ännu hårdare i att driva att Irland skulle bli en självständig republik.

När Storbritannien 1918 beslöt att införa rösträtt för tillräckligt rika kvinnor, las IWFL ner.

  Rösträtt för alla kvinnor i Irland infördes 1922, då Irland blivit självständigt.