« Tillbaka

Rhoda Garrett, kusin till Agnes, Elizabeth och Millicent Garrett, står och talar
på mötet 1872. Vid bordet med duk sitter Ernestine Rose och Lydia Becker.

I Manchester och London bildades 1865-1866 de lokala grupper för rösträtt för kvinnor som några år senare skulle gå samman i den första brittiska samlingsorganisationen för kravet. De som tog initiativet var bland andra Elizabeth Wolstenholme, Lydia Becker, Agnes Garrett och hennes syster Elizabeth Garrett.

  Parlamentarikern John Stuart Mill hade sagt till dem att om de kunde samla in 100 namn på kvinnor som krävde rösträtt så skulle han ta upp frågan i parlamentet. På kort tid skrev 1 500 kvinnor under en sådan namninsamling med krav på att kvinnor skulle få rösträtt på samma villkor som män hade då. Bland undertecknarna fanns även dåtidens stora kändisar, som Josephine Butler och Florence Nightingale.

  Kvinnorna lämnade namninsamlingen till John Stuart Mill och Henry Fawcett, som båda satt i parlamentet och förespråkade rösträtt för alla. Mill la ett förslag till parlamentet om kvinnors rösträtt, men det röstades ner. Däremot ledde diskussionerna om förslaget till att väldigt många kvinnor blev förbannade och började samordna sig.

  1867 gick grupperna i England, Skottland och Irland samman i NSWS, National Society för Women's Suffrage. Året därpå tillkom nya lokala grupper, och så fortsatte det.

   Bilden till höger: NSWS i Manchester.

Både kvinnor och män var medlemmar i NSWS. Exempelvis var John Stuat Mill med och bildade London-gruppen. Samtidigt drev Helen Taylor, Mills styvdotter, att endast kvinnor skulle få sitta i styrelsen för organisationen, och så blev det. Helen Taylor och Millicent Garrett Fawcett ingick i den första styrelsen.

  National Society for Women's Suffrage ägnade ett stort arbete åt lobbying för att påverka politikerna i parlamentet. 1872 startade de CCNSWS, Central Committee of the National Society for Women’s Suffrage, som helt fokuserade på sådant lobbyarbete mot parlamentet. NSWS ordnade annars också offentliga möten, och publicerade och spred texter som propagerade för kvinnors rösträtt. Bland annat tryckte de upp de olika tal som de mest kända medlemmarna höll under olika möten och konferenser. De fick stöd genom tidningen Women's Suffrage Journal, som startades 1870 av Lydia Becker och Jessie Boucherett, och som i praktiken fungerade som NSWS tidning.

Genom åren bildades nya lokala grupper för rösträtt för kvinnor runt om i Storbritannien, medan andra las ner. 1888 splittrades CCNSWS, och några startade varianten CNSWS, Central National Society for Women’s Suffrage. Konflikten då gällde om organisationen skulle fortsätta vara partipolitiskt oberoende eller stötta det liberala partiet. Andra konflikter rörde sig om ifall rösträtten skulle gälla gifta eller ogifta kvinnor, ytterligare andra gällde om de även skulle stödja Josephine Butlers kamp mot prostitution, eller enbart koncentrera sig på rösträtten. De splittrades och gick ihop i en sådan utsträckning att vi inte klarat att hålla reda på alla olika gruppers startande, ihopgående och nedläggningar.

  Men i oktober 1897 – trettio år efter att de första grupperna bildades – gick de flesta dåvarande grupperna slutligen ihop i samlingsorganisationen NUWSS, National Union of Women's Suffrage Societies.

Elizabeth Crawford: The Women's Suffrage Movement: A Reference Guide 1866-1928, Routledge 1999.

Millicent Garrett Fawcett: Women's Suffrage – A Short Story of a Great Movement, 1911.