«  Tillbaka

Lydia Wahlström stod helt klart till höger politiskt, men till skillnad från många andra i högern då var hon stenhård demokrat. Hon var motståndare till alla totalitära regimer utan hänsyn till om de räknades som höger eller vänster.

  Redan under 1920-talet började Lydia Wahlström därför reagera mot fascismens framväxt i Europa. Hon var mycket oroad över att Hitler skulle komma till makten i Tyskland och hon samarbetade med alla som ville göra motstånd mot nazismen, för henne spelade det ingen roll att de flesta av anti-nazisterna stod mer till vänster, medan hon själv var höger.

  Sommaren 1933 medverkade hon på Fogelstadkvinnornas möte på temat "Inför diktaturen. Var står kvinnorna?" och hösten samma år medverkade hon på flera kvinnoorganisationers gemensamma möte "Kvinnorna inför världskrisen". Hon var en av 300 undertecknare av "Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget" i tidningen Tidevarvet 1935.

Talarna vid kvinnorörelsens möte "Kvinnorna inför världskrisen" i oktober
1933. Sittande från vänster: Ingeborg Walin, Lydia Wahlström och Kerstin
Hesselgren. Stående: Signe Vessman, Elisabeth Tamm och Andrea Andreen.
Lydia Wahlström pratade om sin oro över utvecklingen i Tyskland.

Under spanska inbördeskriget engagerade sig Lydia i Svenska kvinnokommittén för Spaniens barn, som var en humanitär organisation som hjälpte utsatta barn, där exempelvis även socialdemokratiska fredskämpar som Signe Höjer och Maja Sandler var aktiva.

  Hon var också med i flera organisationer och nätverk mot fascism och nazism som bildades vid den tiden, som Stiftelsen Fredshögskolan och Tisdagsklubben.

  När den radikala Ture Nerman hösten 1939 startade den anti-nazistiska tidningen Trots allt! reagerade regeringen, som ville hålla sig väl med nazisterna. Tidningen gavs därför ofta så kallat transportförbud, vilket betydde att den inte fick säljas i kiosker eller butiker, och inte transporteras med post, tåg eller motorfordon i linjetrafik. Ture Nerman dömdes till fängelse för att ha kritiserat Hitler. Men tidningen fortsatte att komma ut tack vare att så många hjälpte till att sprida den. Lydia Wahlström hörde till dem som då stöttade tidningen och hon deltog med flera artiklar.

  Lydia Wahlström deltog också i en grupp från Tisdagsklubben som uppvaktade justitieministern med krav på att transportförbudet mot Trots allt! skulle upphävas. Transportförbudet användes dessutom mot flera andra tidningar som också kritiserade Hitler. Lydia Wahlström var mycket upprörd över att regeringen inte ville upphäva transportförbudet, som togs bort först 1944.

Tisdagsklubbens sista möte hölls i april 1945. Stående syns Tisdagsklubbens
grundare Amelie Posse. Lydia Wahlström sitter längst till höger, halvt
bakom blommorna. Foto: Kungliga biblioteket.

I det anti-nazistiska arbetet samarbetade Lydia även med Israel Holmgren, som hon känt sedan studietiden i Uppsala, då hon hade bott inneboende hos hans mamma Ann Margret Holmgren. Han dömdes till fängelse för att han skrivit en bok, Nazisthelvetet, som utkom 1942 och som berättade om de tyska koncentrationslägren. Lydia Wahlström deltog då i protesterna mot fängelsedomen.

  I antologin Varför svenska folket reagerar som gavs ut 1941 bidrog Lydia Wahlström med ett kapitel som analyserade nazismens livsrumsteori. Hon föreläste på en mängd möten och skrev massor av artiklar, böcker och broschyrer om och mot nazismen. Som kristen menade hon att antisemitismen krossar både demokrati och religion, och hon var djupt besviken på dåtida svenska prästers flathet inför vad nazisterna utsatte judarna för.

Ingrid Pärletun: Lydia Wahlström, Historiska Media 2018.