«  Tillbaka

Rosa May Billinghurst föddes i London i England den 31 maj 1875. May, som hon kallades, var näst äldst av nio barn. Pappan var bankir, så familjen hade det mycket gott ställt. Redan som baby drabbades May av polio, och benen blev förlamade. Därför använde hon proteser och kryckor eller, om hon skulle ta sig fram någonstans längre, en specialanpassad "trehjuling".

  Mays syster Alice, som jobbade med socialt arbete, ordnade så att May kunde ideellt åt henne på Greenwich and Deptford Union Workhouse.

  Det var då May blev feminist: "Jag fann att de patriarkala lagarna om äktenskap, föräldraskap och skilsmässa på alla sätt försatte kvinnor i slaveri – och var lika skadliga för män genom att ge dem makt att vara tyranner". Hon blev övertygad om att kvinnor måste ha rösträtt, för att göra världen bättre.

1907 gick May Billinghurst med i WSPU, Women's Social and Political Union, och blev mycket aktiv i WSPU:s militanta aktioner. 1909 greps hon under en demonstration. Polisen tog ingen hänsyn till hennes funktionsnedsättning, utan vräkte ut henne ur trehjulingen och lyfte med våld in henne i en polisbil. Det skulle visa sig vara ett mönster.

   En annan gång attackerade polisen hennes trehjuling för att den hade en banderoll med texten Votes for Women. May dekorerade gärna sin trehjuling både med banderoller och band i WSPU:s färger: grönt, vitt och lila. 1910 greps hon när hon deltog i Black Friday-protesten, då polisen utsatte massor av rösträttskvinnor för både våld, sexuella trakasserier och övergrepp. Återigen välte polisen May ur trehjulingen och grep henne med våld. De punkterade däcken på trehjulingen och dumpade den och henne på en tvärgata. Under de närmaste åren arresterades May många gånger och både hon och hennes trehjuling utsattes upprepat för våld av polisen.

   Men May var djupt engagerad för kvinnors rösträtt – okuvlig, kallade andra henne – och hon tyckte att det var värt utsattheten, för att rörelsen också fick tydliga exempel på hur illa polisen agerade mot kvinnor som bara krävde sin rätt. Själv skrev hon om det hela: "Min mamma skulle hellre få mig hemförd som ett lik än som en fegis."

Rosa May Billinghurst som vanligt omgiven av suffragetter och poliser.

  1912 dömdes May Billinghurst för deltagande i fönsterkrossning till fängelse med hårt arbete. Hon hade gömt stenar i knät under en filt. 1913 dömdes hon till åtta månaders fängelse för att ha förstört en brevlåda och för att ha hållit appelltal på gatan. Då hungerstrejkade hon och tvångsmatades, men hon blev då så sjuk att hon släpptes efter två veckor.

Kvinnors rösträtt var det som May Billinghurst brann för. 1910 hade hon startat en lokalavdelning av WSPU i Greenwich. Hon stöttade Emmeline och Christabel Pankhurst i de splittringar som uppstod när många suffragetter gick ur WSPU. Men när WSPU i och med första världskriget la ner sitt arbete för rösträtten, gick May med i WFL, Women's Freedom League, också. Rösträtten var viktigast.

  Förutom de militanta aktionerna var May dessutom aktiv i det vardagliga arbetet med att ordna basarer, sälja material och ordna möten om kvinnors rösträtt.

När första världskriget tog slut införde Storbritannien rösträtt för kvinnor över 30 år och på vissa villkor. Då uppger flera källor att May Billinghurst slutade med sitt politiska arbete. Men det finns andra som anger att hon fortsatte vara politiskt aktiv i hela sitt liv. Tyvärr vet vi inte mycket mer om hennes arbete efter rösträttsrörelsen, annat än att hon var engagerad i rörelsens minnesorganisationer, som Suffragette Fellowship.

  Ett tag bodde May tillsammans med sin bror, som var konstnär, men senare flyttade hon till en egen egendom, Minikoi, i Sunbury utanför London. Hon tog körtkort under 1920-talet och skaffade sig en anpassad bil som hon körde runt i. 1933 adopterade May en dotter, Beth. 1939 flyttade de till Weybridge i Surrey.

  Rosa May Billinghurst dog av hjärtsjukdom den 29 juli 1953, 78 år gammal.

Suffragette Fellowships Memorial i Christchurch Gardens i London.