«
Den mest kända ledaren för
den engelska suffragettrörelsen
Emmeline
Pankhurst är den mest kända ledaren för den engelska
suffragettrörelsen. Efter sin död har hon också
kallats "den konservativa revolutionären".
Emmeline
Goulden föddes den 15 juli 1858 i Moss Side utanför
Manchester i England. Båda föräldrarna var politiskt
engagerade, bland annat mot slavhandeln. De engagerade också
barnen i politiska aktiviteter.
Emmelines mamma – Sophia
Jane Craine – prenumererade på Women's
Suffrage Journal och båda föräldrarna förespråkade
rösträtt för kvinnor. Redaktören för Women's
Suffrage Journal, Lydia
Becker, blev Emmelines idol efter att hon som 14-åring
hade hört Becker föreläsa.
En tonårig Emmeline, 1870-tal.
När Emmeline var 20 år träffade hon
den mer än dubbelt så gamla advokaten och socialisten
Richard Pankhurst, som också
förespråkade rösträtt för kvinnor. Hon
ville leva med honom utan att gifta sig, men han drev igenom att
de skulle gifta sig – för att hon skulle bli accepterad
i samhället när hon drev politiska frågor.
De närmaste tio åren födde Emmeline
fem barn: Christabel,
Sylvia,
Francis, Adela
och Harry. Men Francis dog när
han bara var sex år. När Harry föddes ett år
senare döpte Emmeline honom därför till Harry Francis,
till broderns minne.
Adela,
Sylvia & Christabel.
Samtidigt
engagerade sig Emmeline i Women's Suffrage
Society, en lokalförening av NSWS,
National Society for Women's Suffrage.
I familjen Pankhursts hus samlades rösträttskvinnor och
socialister från många olika länder för möten.
Men 1888 splittrades NSWS. Emmeline Pankhurst fortsatte
i den del som kallade sig Parliament Street
Society. Men där var de inte överens när det
gällde gifta kvinnors rösträtt – några
ansåg att deras män kunde rösta för de gifta
kvinnorna, medan änkor och ogifta skulle ha rösträtt.
Det ledde till att Emmeline Pankhurst och hennes man året
därpå gick med Elizabeth
Wolstenholme och hennes man och startade Women's
Franchise League. Emmeline var också aktiv i Independent
Labour Party.
När flera rösträttsorganisationer 1897
gick samman i NUWSS,
National Union of Women's Suffrage Societies,
gick Emmeline med där.
1898 dog Richard och Emmeline lämnades
ensam med barnen och en mycket försämrad ekonomi. Hon
tog jobb med att registrera födslar och dödsfall i området,
vilket lärde henne mer om villkoren för de fattiga kvinnor
som hon mötte i arbetet.
Emmeline blev alltmer trött på att ingenting
hände med kravet på rösträtt för kvinnor,
och 1902 kom den amerikanska feministen Susan
B. Anthony på besök i England. Hon inspirerade både
Emmeline och Christabel, och blev den direkta orsaken till att de
1903 tillsammans med Emmelines lillasyster Mary
Clarke tog initiativ till en ny organisation:
WSPU,
Women's National and Political Union
– suffragetterna. Deras motto var: Handlingar,
inte ord (Deeds, not words).
Alla Emmelines tre döttrar gick med i WSPU, som
leddes med snart järnhand av Emmeline och Christabel. I sin
självbiografi skrev Emmeline att de aldrig försökte
vara en demokratisk organisation: "WSPU
är helt enkelt en rösträttsarmé i fält".
Från början ägnade de sig inte åt direkt olagliga
aktioner, men redan efter några år började de med
mer militanta metoder som att störa offentliga möten,
krossa fönster, kedja fast sig vid offentliga byggnader, och
sätta eld på bland annat brevlådor.
Emmeline Pankhurst höll ofta tal vid Trafalgar Square.
Kampen
hårdnade
1908 organiserade Emmeline det största politiska mötet
som då någonsin hållits i London, med över
en halv miljon deltagare i Hyde Park. Makthavarnas motstånd
mot suffragetterna var hårt, och WSPU i sin tur blev än
mer militanta, de brände kyrkor och vandaliserade golfbanor.
De arresterades, både för att de alls var aktiva och
på grund av sina olagliga aktioner.
Emmeline hörde till dem som gång på
gång sattes i fängelse. Liksom de andra suffragetterna
hungerstrejkade hon, och tvångsmatades.
Det tärde på Emmelines hälsa, särskilt som
hon då var i 50-årsåldern.
Ovanför: Tvångsmatning i fängelset.
Till vänster:
Emmeline Pankhurst vilar upp sig efter upprepade fängelsevistelser.
Medaljen som de hungerstrejkande fick
av WSPU.
|
Familjen
splittrades
Adela och Syliva blev allt mer kritiska till WSPU och Adela lämnade
organisationen medan Sylvia senare blev utesluten. Men de var kritiska
av delvis olika skäl. Adela var emot de militanta metoderna
och gick ur WSPU 1911. Hon flyttade till Australien och Emmeline
träffade henne inte mer. Sylvia var även kritisk till
att WSPU riktade sig mer och mer åt medelklassens kvinnor
och fjärmade sig från socialismen.
När första världskriget bröt ut
blev meningsmotsättningarna ännu större. Emmeline
och Christabel stödde kriget, så WSPU
la ner sitt arbete för kvinnors rösträtt för
att istället arbeta för Storbritanniens krigsinsats –
och i gengäld släpptes alla WSPU-fångar ut ur fängelset.
Sylvia och Adela däremot var pacifister, och arbetade emot
kriget.
Emmeline Pankhurst med sina adoptivdöttrar och sköterskor.
Vid
57 års ålder, och trots att hon inte hade någon
fast inkomst, adopterade Emmeline Pankhurst fyra fattiga barn
(som hon ändrade namnen på i och med adoptionen). Hon
var samtidigt djupt engagerad i arbetet för Storbritanniens
sak i kriget. 1916 reste hon till USA och försökte uppmana
rösträttskvinnorna där att lägga kvinnors rösträtt
åt sidan
och istället stödja de amerikanska krigsinsatserna. Efter
att tidigare varit radikal blev Emmeline allt mer negativ till vänstern,
och allt mer nationalistisk.
När första världskriget tog slut införde
Storbritannien delvis rösträtt för vissa kvinnor,
beroende på ålder och inkomst. Emmeline och Christabel
la ner resterna av WSPU och startade istället ett politiskt
parti för kvinnor: Women's Party.
De krävde bland annat ändringar i lagar om giftermål
och skilsmässa, lika lön för lika arbete och kortare
arbetstid.
Att Emmeline själv en gång inte ville inordna
sig i äktenskap verkade hon ha glömt när hon bröt
fullständigt med dottern Sylvia – för att Sylvia
levde ogift med en italiensk socialist och fick ett utomäktenskapligt
barn med honom. Emmeline vägrade träffa både Sylvia
och sitt barnbarn.
1926 gick Emmeline Pankhurst med i det konservativa
partiet och hennes tanke var att ställa upp som kandidat till
parlamentet. Men hennes hälsa var försvagad. Hon dog den
14 juni 1928, samma år som hon skulle fylla 70.
18 dagar efter hennes död beslöt parlamentet
att kvinnor i England skulle få rösträtt på
lika villkor som män.
Statyn till höger
står vid Victoria Tower Gardens i London.
Hela Emmeline Pankhursts självbiografi My
Own Story finns att läsa på Gutenbergs sida på
nätet.>
|