« Tillbaka

Women's Freedom League (WFL) i Storbritannien startades 1907. Bakgrunden var att många suffragetter i WSPU, Women's Social and Political Union, varit missnöjda med att WSPU var så odemokratiskt styrt. Ledningen tog beslut utan att ens tillfråga medlemmarna, som bara beordrades.

  Vid en konferens 1907 svarade Emmeline Pankhurst på kritiken att WSPU var och skulle fortsätta vara en organisation där hon själv och hennes dotter Christabel bestämde, och att deras ledarskap inte fick ifrågasättas. Istället uppmanade hon dem som inte ville anpassa sig att starta en egen organisation.

Det fick många att bestämma sig för att göra just det. Några av dem som starkast hade drivit att alla medlemmar borde ha lika värde var Charlotte Despard, Teresa Billington-Greig och Anne Cobden-Sanderson, så de blev några av de drygt sjuttio medlemmar som gick ur WSPU och tillsammans startade Women's Freedom League. Till skillnad från WSPU var WFL en demokratiskt uppbyggd organisation. De var dessutom en icke-våldsorganisation så de ägnade sig inte åt vandalisering, som WSPU, och de var mycket kritiska när WSPU senare även började med mordbrand som metod.

  Däremot använde WFL ofta direkt aktion och civil olydnad som strategi, till exempel i form av att kedja sig fast vid staket utanför parlamentet och liknande. Därför sattes även många av medlemmarna i WFL i Holloway-fängelset, där de tvångsmatades, vilket du kan läsa om HÄR.

  WFL var också den mest radikala av de större rösträttsorganisationerna – till skillnad från WSPU och NUWSS, National Union of Women's Suffrage Societies, krävde WFL inte bara rösträtt för rika kvinnor, alltså på samma villkor som för män, utan för alla kvinnor.

Aktioner och kampanjer

I London hyrde WFL en luftballong och flög runt och kastade ut flygblad, de startade brittiska WTRL, Women's Tax Resistance League, och de drog igång en bojkott av folkräkningen 1911.

  En del av den sortens aktioner hade de kanske tagit från USA, där feminister redan under 1800-talet drev "No taxation without representation", vilket gick ut på att kvinnor vägrade betala skatt tills de fått rösträtt. De räknades ju inte som medborgare annars och de kunde inte påverka genom rösträtt. På motsvarande sätt vägrade de delta i folkräkningen 1911 med motiveringen att de ju inte räknades som folk när de inte fick rösta: "No Vote – No Census". Samma kamp drevs även av The Fabolous Five i Kanada.

Women's Freedom League växte snabbt till en organisation med 4 000 medlemmar (alltså dubbelt så stora som WSPU) och 60 avdelningar runt om hela Storbritannien. De arbetade medvetet för att växa, särskilt bland arbetarkvinnor. Bland annat hade de en stor hästdragen vagn som de reste runt på "korståg" med, runt om på landsbygden och i småstäder. Under "korstågen" stannade de här och var och höll möten och demonstrationer. De startade också tidningen The Vote (Rösträtten).

  WFL var en ibland motsägelsefull organisation när det kom till synen på kvinnor utanför själva kravet på rösträtt. Till exempel hade deras tidning 1910 en artikelserie kallad "Suffragettes At Home", där de skildrade ledande feminister i WFL som sydde kläder, gjorde sylt, badade sin baby eller gjorde ren sin spis – för att visa att de var kvinnor som alla andra. Samtidigt ifrågasatte de sådant som att kvinnor skulle behöva få "Fru" eller" Fröken" utsatt framför namnet, eftersom det bara gjordes för att världen skulle få veta om hon var en mans tillhörighet eller fortfarande var "till salu". WFL-aren Cecily Hamilton skrev också en bok som kritiserade äktenskapet som institution – Marriage as a Trade (1909). De delvis olika sätten att se verkade rymmas i organisationen.

  Precis som de andra rösträttsorganisationerna satsade även WFL mycket på att göra rockmärken, sy banderoller och liknande. De valde grönt, guld/gult och vitt till "sina" färger.

  Några av de mest kända medlemmarna var förutom de redan nämnda också Alison Neilans, Nina Boyle, Muriel Matters, Alice Schofield och senare även Emmeline Pethick-Lawrence.

Women's Freedom League demonstrerar med Charlotte Despard i spetsen
vid Women's Coronation Procession 17 juni 1911.

När första världskriget bröt ut blev skillnaderna mellan rösträttsorganisationerna i Storbritannien ännu tydligare. Både WSPU och NUWSS la ner sin rösträttskamp för att koncentrera sig på att stötta landet i kriget, medan WFL motsatte sig kriget. De flesta i WFL var pacifister och 1915 startade de WPC, Women's Peace Council, en organisation som krävde att Storbritannien skulle försöka få igång fredsförhandlingar.

  Många i WFL var också vegetarianer, och 1916 startade WFL även ett vegetariskt kafé i London, The Minerva, som blev en populär samlingsplats för möten även för andra grupper.

  WFL var dessutom en av medarrangörerna till kvinnornas internationella fredskongress i Haag 1915 och Charlotte Despard och några till planerade att resa dit. Men de hörde till alla de brittiska kvinnor som hindrades av regeringen att åka dit. Däremot var Charlotte Despard med i bildandet av WILPF, Women's International League for Peace and Freedom, och den brittiska avdelningen av WILPF.

  Fredsarbetet ledde till att WFL mötte mycket motstånd, eftersom nationalismen var stark i Storbritannien under kriget, och WFL:s ställningstagande mot kriget sågs av då av många som närmast landsförräderi. Men samtidigt fick de ett närmare samarbete med många av de kvinnor från NUWSS och WSPU som var pacifister, och som i sin besvikelse över de organisationernas stöd till kriget lämnade dem.

Women's Freedom Leagues lokalgrupp på Queen Street i Wolverhampton.

  Under kriget startade WFL dessutom flera olika stödprojekt, som WSNAC, Women's Suffrage National Aid Corps, som arbetade med stöd till kvinnor och barn i familjer där mannen var i krig, inklusive barnomsorg och möjlighet att få vegetarisk mat. Ett annat var Women's Hospital i Bromley, dit kvinnor som inte fick hjälp på vanliga sjukhus kunde komma. Ett tredje var Women's Freedom League National Service Organisation, som konstnären Ethel Moorhead och Frances Parker blev ansvariga för, och som hjälpte kvinnor att få jobb.

1918 beslöt Storbritannien att införa rösträtt för de kvinnor som var över 30 år och hade tillräckligt mycket pengar. Medan NUWSS och US, United Suffragists, var nöjda med den "damrösträtten" och därför lade ner den kampen, fortsatte WFL att arbeta för rösträtt för alla kvinnor.

  Efter att det infördes 1928 fortsatte WFL att arbeta för kvinnors rättigheter på andra sätt, bland annat genom krav på lika lön för lika arbete.

  Medlemsantalet minskade gradvis, men organisationen lades inte ned förrän 1961.