« Tillbaka

Demonstration för Women's Tax Resistance League.

Den som inte har rösträtt, kan inte vara med och påverka vad statens skatteintäkter ska användas till – så varför ska den i så fall behöva vara med och betala skatt till den staten?

  Metoden att vägra betala skatt hade redan använts i flera länder genom historien och ett antal medlemmar i WFL, Women's Freedom League, hade personligen börjat använda sig av den. Men för att få effekt behövde de bli fler. Därför ville WFL:arna få med sig kvinnor från andra rösträttsorganisationer för att bilda en ny, gemensam organisation som skulle ha fokus enbart på en sån skattevägran.

  När Charlotte Despard och andra i WFL började fråga de kvinnor de kände, visade det sig att många ville vara med. På ett möte hemma hos Louisa Garrett Andersson i oktober 1909 bildade de därmed Women's Tax Resistance League (WTRL), med fokus på direkt aktion. De antog mottot "No Vote No Tax!" (Ingen rösträtt, ingen skatt!). Som alla andra organisationer för kvinnors rösträtt ville de förstås skaffa sig kampanjmaterial, och till det valde de färgerna brunt och svart. Mary Sargent Florence gjorde designen till deras logotyp.

På WRTL:s standar syns John Hampden. Han är en historisk gestalt i Storbritannien, för att han på 1630-talet vägrade att betala en skatt som den dåvarande kung Charles I införde i en strid mellan kungamakten och parlamentet. Kvinnorna i WTRL argumenterade för att de därmed fortsatte en stolt tradition av motstånd mot en orättvis överhet. Det var helt enkelt grundlagsstridigt att kvinnor, som var berövade medborgerliga rättigheter, skulle betala skatt till en stat de inte fick vara delaktiga i. Det var tyranni. Därmed var det inte bara kvinnors rätt, utan också skyldighet, att vägra betala skatt, sa WTRL.

  De medlemmar som hade möjlighet att vägra att betala skatt gjorde alltså det. Då åtalades de. När de fortsatte vägra sattes de i fängelse, ibland i månader, och om de hade egendom beslagtogs den och såldes för att betala skatten och böter. Det var med andra ord ett högt pris för dem som deltog, men de gjorde det för att få folk att se hur fel systemet var.

De flesta av de medlemmar som faktiskt vägrade betala skatt var ensamstående; ogifta eller änkor. De gifta kvinnorna hamnade i en speciell situation. De var enligt lagen inte tvungna att redovisa inkomst eller betala skatt, istället räknades deras inkomst och egendom till mannens, som förväntades betala skatt för båda. På grund av det systemet uppstod särskilda situationer.

Till vänster: Caroline Fagan håller tal för Women's Tax Resistance League på ett massmöte i Hyde Park söndagen den 14 juli 1912.

  Exempelvis förklarade WTRL-medlemmen Elizabeth Wilks man för skattemyndigheterna att han inte kunde betala skatt för sin fru eftersom hon vägrade upplysa honom om sin inkomst och förmögenhet. Skattemyndigheten gjorde ett tillslag i deras hem och beslagtog saker, men de var tvungna att lämna tillbaks dem – hon hade ju ingen skyldighet enligt lag varken att ange inkomst eller betala skatt, och han sa ju att han var villig att betala skatt, men inte hade uppgifterna för att kunna göra det. Myndigheterna drog då till med en gissning på vad hon som läkare tjänade, men då vägrade han betala med hänvisning till att han som simpel lärare inte hade råd att betala skatt för henne, som var så mycket högre avlönad. Det slutade med att han hamnade i fängelse, men släpptes efter två veckor.

  Ett annat fall som uppmärksammades i medierna var den radikala prinsessan Sophia Duleep Singh, vars gudmor var drottning Victoria. Sophia vägrade uppge inkomst och blev då skönstaxerad, alltså att myndigheten bara drog till med en summa och krävde skatt på den summan plus böter. För att få in pengarna hade skattemyndigheten beslagtagit en stor diamantring från henne och den såldes på auktion. Men ringen köptes av en rik WTRL-medlem, som gav tillbaka den till Sophia. Samma sak hände i december 1913, då var det ett pärlhalsband och ett guldarmband med pärlor och diamanter som auktionerades bort för att skattemyndigheten skulle få in skatt och böter. Det ledde förstås till stor publicitet bland folk i allmänhet, som gillade prinsessan, och som då blev välvilligt inställda till WTRL och till kvinnors rätt att bestämma över sina egna liv.

Skattemyndigheterna var hårda mot de skattevägrade kvinnorna, som dömdes till betydligt högre böter än de män som fuskade med sin skatt av egoistiska skäl, vilket WTRL påpekade i sin argumentation.

  Bland andra kända medlemmarna i WTRL var Adela Pankhurst och flera skådespelare och andra av dåtidens kändisar.

  När första världkriget bröt ut bestämde sig WTRL med en knapp majoritet att vila verksamheten. När kriget tog slut 1918 infördes rösträtt för vissa kvinnor i Storbritannien – de som var tillräckligt rika och över 30 år – och då las WTRL ner.

Maroula Joannou & June Purvis: The Women's Suffrage Movement: New Feminist Perspectives, 1998.