«  Outtröttlig feministisk aktivist och organisatör

Julia Sarah Anne Cobden föddes den 26 mars 1853 i London i England. Pappan var en känd, rik och liberal politiker och Anne var fjärde dottern av sju barn i familjen. Hon växte upp i Midhurst i West Sussex. Men pappan dog när Anne var 12 år, och hon fick då först gå i skola i London och skickades sedan till en skola i Tyskland.

  När Anne kom tillbaka till Storbritannien hade mamman flyttat till Wales, så Anne och hennes syster Jane bodde hos vänner till familjen, bland annat hos konstnären William Morris och hans fru som också hette Jane, och som de blev nära vänner med.

  Anne var tidigt politiskt radikal, feminist och vegetarian. Annes mamma, Catherine Williams, hade varit bland de kvinnor som skrev under ett upprop med krav på kvinnors rösträtt 1866, och redan som tonåringar gick Anne och hennes systrar i början av 1870-talet med i London Society for Women's Suffrage, som var en lokal del av NSWS, National Society for Women's Suffrage. Där blev Anne vän med Elizabeth Wolstenholme och andra tidiga rösträttskvinnor.

  1882 gifte sig Anne med Thomas Sanderson, och bägge tog namnet Cobden-Sanderson. De fick snart barnen Richard och Stella Gabrielle.

  Till skillnad från sin liberala barndomsfamilj blev Anne socialist. 1890 gick hon med i Hammersmith Socialist Society. Tre år senare startade Thomas, på Annes initiativ och med hennes ekonomiska stöd, bokbinderiet Doves Bindery, som 1899 utvecklades till Doves Press. Det var Thomas som myntade uttrycket "arts and crafts" som gav namn åt hela den rörelse som Doves Press blev en del av.

Rösträttskampen

Vid den tiden var Anne aktiv i NUWSS, National Union of Women's Suffrage Societies. Men efter några år där tyckte Anne att det hände för lite, och 1905 gick hon över till suffragetterna i WSPU, Women's Social and Political Union.

  Året därpå greps Anne för första gången vid en demonstration och dömdes till två månaders fängelse i Holloway. Eftersom hon var en känd kulturpersonlighet spred tidningarna Annes uttalande under rättegången: "I am a law breaker because I want to be a law maker".

  Anne Cobden-Sanderson brann för kvinnors rösträtt, men hon stördes allt mer av WSPU:s odemokratiska ledarskap. 1907 var hon en av de sjuttio suffragetter som gick ur WSPU och istället bildade WFL, Women's Freedom League. Anne blev en av WFL:s mest drivande talare på gatorna och i aktioner av civil olydnad, och hon arresterades flera gånger.

1907 reste Anne och Thomas till USA. Anne var inbjuden av Harriot Stanton Blatch, dotter till Elizabeth Cady-Stanton, för en serie föreläsningar om kvinnors rösträttskamp i Storbritannien, inklusive om tiden i fängelse. Där träffade Anne även äldre amerikanska rösträttskvinnor, som Elizabeth Smith Miller. Thomas var samtidigt inbjuden som representant för Arts and crafts-rörelsen, så de höll föreläsningar på olika håll.

Amerikansk tidningsillustration av Anne Cobden-Sanderson som föreläser med Elizabeth Smith Miller i bakgrunden.

  Förutom all annan aktivism, skrev Anne Cobden-Sanderson flera böcker, och hon skrev ofta artiklar i WFL:s tidning The Vote. 1908 kom boken "How I Became a Vegetarian" ut, och samma år startade hon tillsammans med bland andra Charlotte Despard New Food Reform Movement. Den hade syftet att upplysa folk om att det också var nyttigt att äta vegetariskt. Annars handlade den vegetariska rörelsen på den tiden mest om djurens rätt.

1909 var Anne Cobden-Sanderson med och bildade WTRL, Women's Tax Resistance League, som vägrade betala skatt förrän kvinnor fått rösträtt. Hon var också aktiv i ILP, Independent Labour Party, där hon kämpade för allas rätt till arbete och för bättre villkor för fattiga.

  Då IWSA, International Woman Suffrage Alliance, höll kongress i Budapest i juni 1913 var Anne Cobden-Sanderson där tillsammans med Charlotte Despard. De två kritiserade IWSA för att de brittiska suffragetterna inte hade rösträtt på kongressen – det var bara suffragisterna i det laglydiga brittiska NUWSS som hade.

När första världskriget bröt ut ville Anne ta sig till kvinnornas internationella fredskongress i Haag, men som de flesta från Storbritannien hindrades hon av regeringen från att resa. Men eftersom hon var pacifist stödde hon WILPF, Women's International League for Peace and Freedom, en organisation hon fortsatte donera pengar till under resten av sitt liv.

  Vi har nästan inte hittat någonting skrivet om Anne Cobden-Sanderson som person, trots att hon var så drivande i den brittiska rösträttsrörelsen. Men det är häftigt att tänka att då rösträtt för kvinnor delvis infördes i Storbritannien efter kriget, då hade hon lyckats med konststycket att vara med i alla de större organisationerna för kvinnors rösträtt under de nästan femtio år som hon varit aktiv i kampen.

  När Annes man dog 1922 hamnade hon i en rättstvist med hans tidigare kompanjon vid Dover Press. Kompanjonen skulle fått överta Dover Press så berömda typsnitt, men Thomas hade kastat typerna i Themsen hellre än att låta kompanjonen få dem. Anne tvingades betala dyrt för att kompensera kompanjonen. (Otroligt nog hittades många av typerna av dykare hundra år senare!)

  Under resten av sitt liv fortsatte Anne att vara aktiv både som feminist och socialist, men då framför allt lokalt i Hammersmith, där hon fortfarande bodde. Och hon fortsatte umgås med sina vänner från rösträttsrörelsen, inte minst Emmeline Pethick Lawrence och hennes man.

  Anne Cobden-Sanderson dog den 2 november 1926, 73 år gammal.