Nummer 2/2014

Linnéa Bruno från Feministiskt Initiativ svarar här på Gerda Christensons kritik av F!:s partiprogram om kvinnojourerna i förra numret av Kvinnofrontens nyhetsbrev. Efter Linnéa Brunos inlägg följer ett svar av Gerda Christenson.
Debatten fortsätter!

Missförstånd kring Fi:s politik för kvinnojourerna

Med stor förvåning tog jag del av Gerda Christensens tolkning av Feministiskt initiativs politik för att stärka kvinnojourerna, som hon gav uttryck för i Kvinnofrontens nyhetsbrev. Christensen börjar med att påstå att vi inte talar om mäns våld, för att formuleringen "våld i nära relationer" också finns i vårt politikdokument. Som bekant förekommer våld i samkönade relationer och även kvinnors våld mot män, även om det senare ytterst sällan är grovt fysiskt våld. Men formuleringar om mäns våld förekommer på många ställen i dokumentet, bland annat i en rubrik och i ett särskilt avsnitt om maskulinitet och våld, där vi är tydliga med den strukturella kopplingen mäns överordning och våld.

  Jag har egna erfarenheter av våld och flerårig erfarenhet från arbete på tjejjour (först ideellt, därefter som anställd projektledare). Sedan några år tillbaka forskar jag om mäns våld mot kvinnor i samband med separationer, och olika myndigheters och professionellas hantering och förståelse av frågan. Jag har varit feminist i 20 år och aktiv i Fi i tre år, där jag har våldsfrågorna i fokus.

  Fi menar att mäns våld mot kvinnor är Sveriges verkliga säkerhetsproblem. Många kommuner saknar kunskap och politisk vilja att uppfylla det uppdrag som ålagts dem att ge alla sökande skydd. Huvudansvaret vältras inte sällan i praktiken över på ideella krafter. Feministiskt initiativ vill lyfta våld i nära relationer från att betraktas endast som ett socialt problem som kommunerna ska åtgärda genom omsorg om enskilda individer, till att även erkännas som allvarligt säkerhetsproblem. Vi kräver att medel från det militära försvaret omfördelas från att försvara oss mot imaginära militära hot till våldsförebyggande arbete och skydd för våldsutsatta. Ett radikalt paradigmskifte och genomgripande ambitionshöjningar alltså, inte ett par tiotals miljoner hit eller dit, som regeringen föreslår, utan det handlar om miljarder. Som litet parti utanför riksdagen har vi dock ingen skuggbudget och har inte räknat exakt på det.

  Vi lämnade 2013 in en skuggmotion till riksdagen om statligt grundstöd för alla kvalitetssäkrade skyddade boenden. SKR har bidragit till motionen och Roks ombads även komma med synpunkter. Det kom inga då, och jag kan förstå om det handlade om tidsbrist. Synpunkter är förstås välkomna när som helst. Vi vill att kvalitetskriterierna framarbetas i samarbete med NCK, SKR o Roks. De ska vara grundade i feministisk våldsforskning och kvinnojourernas erfarenheter. Vi vill att grundstödet ska täcka löpande utgifter, hyra och några tjänster, antal beroende på omfattning av verksamhet. Detta gäller de som har skyddade boenden. Christensen påstår att vi likställer kvinnojourer, tjejjourer, killjourer och ungdomsjourer, vilket inte stämmer eftersom vi skriver att de skyddade boendena ska prioriteras. Inga våldsutsatta ska behöva nekas skydd på grund av platsbrist. Tjejjourer, killjourer och ungdomsjourer som inte har skyddade boenden men bedriver kvalitativ stödverksamhet bör dock även ges ökade möjligheter till långsiktig finansiering för den delen av verksamheten. För jourernas övriga verksamhet, så som opinionsbildning eller metodutveckling, ska projektmedel även fortsättningsvis kunna sökas, och dessa medel ska inte minskas. Det grundläggande, akuta, skyddet måste emellertid säkras.

  Många våldsutsatta vill inte ha kontakt med socialtjänsten, utan söker sig direkt till en kvinnojour. Därför måste kvinnojourernas självständighet värnas, och att de inte tvingas byråkratiseras och utvecklas till ett slags underavdelningar till socialtjänsten. Samtidigt är det rimligt att ökat statligt stöd förutsätter en viss kvalitetssäkring, grundad i gedigen kunskap om våld. Christensen påstår att vi vill att socionomer ska ta över, för att vi har ett krav om tillgång till handledare med adekvat utbildning för jourkvinnor. Eftersom kunskap om våld inte obligatoriskt ingår i socionomutbildningen är det inte i första hand socionomer vi syftar på, utan det kan vara annan utbildning. Avgörande är kunskaper om våld och samtal. Det kan vara tungt att ta emot alla berättelser om våld. Att få kvalificerad handledning är rimligt.

  Christensen hävdar vidare att vi motarbetar folkrörelser i allmänhet och kvinnojoursrörelsen i synnerhet. Vi vill att kvinnojourerna ska fortsätta vara en stark och självständig röst i samhällsdebatten och att inte all deras verksamhet (som opinionsarbete etc) finansieras och professionaliseras. De ska fortsätta vara folkrörelse och inte byråkratiseras, men våldsutsatta måste få ökat och långsiktigt skydd, de ideella resurserna räcker inte.

Linnéa Bruno,
doktorand i sociologi och riksdagskandidat (Fi)

Missförstånd eller okunskap?

Jag blev helt ställd när jag läste Feministiskt Initiativs partiprogram om kvinnojourerna, och jag blir inte mindre besviken av att nu läsa Linnéa Brunos svar på min kritiska artikel.

  Bruno skriver långt om hur viktigt FI tycker det är att arbeta mot våld. Men det är väl ingen som betvivlar? Det jag kritiserade är att FI i sina konkreta krav i praktiken ställer sig bakom en anti-feministisk politik. Och i sitt svar bekräftar Linnéa Bruno just det: FI ställer sig bakom alliansens trick att lyfta ut det skyddade boendet som det enda som jourerna ska lovas långsiktiga pengar till.

  Linnéa Bruno skriver: ”För jourernas övriga verksamhet, så som opinionsbildning eller metodutveckling, ska projektmedel även fortsättningsvis kunna sökas, och dessa medel ska inte minskas. Det grundläggande, akuta, skyddet måste emellertid säkras.”

  Kvinnojourerna ska alltså bara få garanterat ekonomiskt stöd för det skyddade boendet, det som de numera ska tvingas utföra som utvidgad socialtjänst. Något annat krav finns inte i FI:s partiprogram. Med andra ord: allt det vardagliga arbetet med telefonjourer, informations- verksamhet, cirklar för nya jourkvinnor, opinionsbildande kampanjer etc, ska jourerna behöva lägga tid på att hela tiden försöka söka projektmedel till. Det innebär i praktiken ingen som helst långsiktighet för jourerna, inga garantier för att de ska kunna vara något som helst annat än kommunens gratisarbetare i skyddat boende. Precis så som alliansen vill ha det. Avpolitiserat. Ingen feminism.

  Sen skriver Bruno att kvinnojourerna inte ska ”tvingas byråkratiseras och utvecklas till ett slags underavdelningar till socialtjänsten”. Men det är ju just det som redan har hänt, med de ändrade reglerna med utgångspunkt i skyddade boenden, där jourerna ska tvingas utföra socialtjänst. (Se länkar här nedanför.)

  Jag vill inte gå in på Linnéa Brunos förvrängningar av vad jag skrivit, som att ”Christensen påstår att vi vill att socionomer ska ta över” och liknande dumheter. För jag tror att hon skriver så för att hon faktiskt inte ser, eller förstår, det som varit utmärkande för kvinnojoursrörelsen, och som gäller för så mycket av folkrörelsearbete; alltså att det är ett helt annat sätt att tänka, ett helt annat sätt att arbeta, utifrån en helt annan människosyn, än den som styr det "professionella" arbetet, som samhällsinstitutioner driver.

  Rätten att bilda organisation handlar om demokrati. För att folkets demokratiska rätt att organisera sig ska vara mer än ord på papper, har svenska staten sen länge traditionen att ge ekonomiskt stöd till folkrörelserna. Mot den bakgrunden blir det desto mer oroväckande att Linnéa Bruno också skriver: ”Samtidigt är det rimligt att ökat statligt stöd förutsätter en viss kvalitetssäkring”. Nej, det är det inte. Förutom det jag skrev i min förra artikel om vem som i så fall skulle få avgöra vad som är kvalitetssäkring – staten eller de utsatta kvinnorna? – är det också ett feltänk just utifrån demokrati och folkrörelse.

  Att Linnéa Bruno ens kommer på tanken att staten skulle kontrollera folkrörelserna för att de ska få ekonomiskt stöd, grundar sig förmodligen i att hon endast ser till det skyddade boendet och missar alla andra aspekter. Det krav staten bör ställa, och ställer idag, på folkrörelserna är att de ska vara demokratiska.

  Och det som i själva verket är helt orimligt, är att staten/kommunerna slipper ta ansvar för utsatta kvinnor, slipper skydda sina medborgare, och istället kan fortsätta lämpa över det på ideellt arbetande jourkvinnor, som dessutom ska tvingas arbeta endast på det sätt som staten/kommunerna kräver. Istället borde det självklara kravet från alla feminister vara att staten/kommunerna själva ska erbjuda skyddade boenden, i egen regi, så att kvinnojourerna kan avlastas och ges chansen att ägna sig mer åt sitt övriga, så viktiga, arbete.

  Kvinnor måste även i fortsättningen kunna få stöd utan att behöva lämna ut sin identitet till samhället, och därför kan förstås inte allt skyddat boende överföras på kommunen. Men det mesta av skyddat boende borde självklart samhället stå för.

Jag tror inte att FI avser att motarbeta kvinnojours- rörelsen, men genom de krav FI ställer i sitt partiprogram, ställer de sig bakom en högerpolitik som tvingar jourerna att gratisarbeta åt kommunen, på socialtjänstens villkor, och som samtidigt försöker avpolitisera kvinnojoursrörelsen.

  Jag är inte så ställd längre, som när jag just läst FI:s partiprogram, och skrev min första artikel. Men jag tycker fortfarande likadant – att det är helt förjävligt att FI genom sina krav motarbetar kvinnojourerna. För det är så långt ifrån feminism som en kan komma.

Gerda Christenson

• Gerda Christenson: Vad ska hända med kvinnojourerna?
• Kerstin Lenander: Jouren ska inte bli en billig filial till socialtjänsten
• Roks: Intensivt möte när Roks mötte SKL
• Sanna Samuelsson: Alla älskar kvinnojourer men ingen betalar

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten