Nummer 3/2013

Kvinnor gör uppror

Just nu pågår de största strejkerna någonsin inom servicesektorn i USA. Det är framför allt lågavlönade kvinnor som strejkar. Svarta, fattiga, ensamförsörjande mammor.

  Men vem berättar om dem?

Det började i november förra året med en spontan vild strejk och sen har det spritt sig vidare med återkommande punktstrejker inom alla de stora snabbmatskedjorna i USA – McDonald's, Wendy's, Burger King, Taco Bell, KFC, Pizza Hut, Domino's och Papa John's – och vidare till Walmart och liknande företag.

  Kraven är högre löner, rimliga arbetstider och fackliga rättigheter. Inom snabbmatsbranschen vägrar de flesta företag att ens erkänna facken som förhandlingspart.

  Men nu kräver de strejkande, som oftast är fackligt oorganiserade, att minimilönen ska mer än fördubblas, från drygt 7 dollar i timmen (cirka 45 kronor) till 15 dollar.

  Den 29 augusti hölls den hittills största av punktstrejkerna, då arbetande på massor av serviceföretag strejkade i över 60 städer över hela USA. Bland snabbmatsrestaurangerna strejkade arbetande på runt 1.000 ställen. Det är den största strejken inom servicebranschen någonsin i USA:s historia.

  På Fox News beskrevs strejkerna som så hotfulla att de anses ha satt hela "den fria marknadskapitalismen under attack".

Tyst i mansmedia

Men i de stora svenska tidningarna har det möjligen lett till någon liten notis. (En vecka innan strejken i augusti skrev Svenska Dagbladet under rubriken "Facklig kamp i USA håller på att klinga av".)

  Och de vänstertidningar som faktiskt har skrivit om strejkerna har som vanligt intervjuat män och helt dolt det kvinnoperspektiv som strejkerna har:

Två tredjedelar av dem som arbetar inom snabbmatsbranschen i USA är kvinnor, och de flesta är färgade. Majoriteten av dem försörjer barn på den extremt låga lönen.

Strejkande i New York.
Foto: CC/mtume_soul

  Därför är det ännu mer tragiskt att de "alternativa" tidningar som medelklassfeminister i Sverige gör, som Feministiskt Perspektiv, inte skrivit om strejkerna alls.

  Intersektionalitet* är ett fint ord som de gärna använder, men arbetarkvinnor är ändå

lika osynliga som vanligt – hos både arbetarmän och medelklassfeminister.

Kvinnokamp

För det är just det faktum att de är kvinnor och mödrar som får så många av de arbetande att vara så beslutsamma. De tjänar så lite att de inte ens alltid har mat till sina barn. Många hankar sig fram tack vare Supplemental Nutrition Assistance Program, alltså att de får nåt som kallas "food stamps".

  I The Guardian svarade tvåbarnsmamman Willieta Dukes, som jobbar på Burger King i Durham, North Carolina, på frågan om varför hon strejkar:

  – Jag vet hur det känns att vara rädd för att dina barn måste lägga sig hungriga, att din värme ska stängas av eller att du kommer att bli vräkt.

De har fått nog

Företagen har inte stillatigande sett på, även om de inte uttalat sig om strejkerna. De har däremot satt hårt emot på andra sätt. Flera arbetande har blivit avskedade för att de deltagit i strejker. Men det har inte alls fått den avskräckande effekt som företagarna tänkt sig.

Strejkande i Oakland
Foto: CC/Steve Rhodes

  Snabbmatskedjorna byter ofta personal och de arbetande som har jobbat länge har oftast jobbat på flera olika företag genom åren. De är inte lika rädda för att få sparken som arbetare traditionellt har varit.

  Och, som assisterande professorn i statsvetenskap vid Columbia University, Dorian Warren, har sagt om strejkerna:

  – Många tjänar så lite att de inte har något att förlora. Snabbmats- arbetarna kommer fortsätta kämpa till de ser någon förändring.

Svar på tal

Strax innan strejkerna i slutet

av augusti gick den republikanska senatorn Steve Lonegan i New Jersey ut i media och klagade på fattiga ensamstående mammor.

  Hans mamma hade minsann klarat sig utan food stamps, och det enda som behövs, enligt Lonegan, är att ensamstående mammor slutar be om hjälp, och istället kavlar upp ärmarna och går ut och jobbar.

  Men reaktionen blev inte den han tänkt sig.

  När konservativa politiker nu förfasar sig över snabbmatsstrejkerna, får de svar på tal: Konservativa gubbar som Lonegan har ju alltid klagat på hur arbetarklassen – och särskilt ensamförsörjande mammor – borde rycka upp sig och se till att själva skapa ett bättre liv för sig och sina familjer. Alltså borde han och de andra gubbarna vara nöjda nu – det är ju precis det som de ensamförsörjande mammorna i snabbmatsbranschen gör!

Kvinnor visar vägen

På motsvarande sätt borde alla vara glada åt snabbmatsarbetarnas kamp. De extremt låga lönerna inom snabbmatsbranschen ger företagen enorma vinster, medan de som arbetar måste försöka få statligt stöd i form av sånt som food stamps för att över huvud taget klara sig och sina barn.

  "Med andra ord", skrev Amanda Marcotte i webbtidningen The Slate i början av september, "är det de amerikanska skattebetalarna som bär en stor del av lönekostnaderna för enormt vinstgivande företag som McDonalds. Dessa arbetare försöker ändra på det genom att flytta över bördan från skattebetalarna till sina arbetsgivare, genom att tvinga sina arbetsgivare att betala en lön att leva på.

  Och det är kvinnorna som visar vägen."

Osynliggjorda

Men för att få reda på det här, måste vi leta information på andra ställen än i de stora tidningarna, vänster-tidningarna eller de feministiska medelklasstidningarna.

  För, som Sally Kohn skrev i Women in the World, här handlar det inte om ifall kvinnor ska spräcka glastaket, utan om hur kvinnor hanterar det klibbiga golvet.

  Jag är så otroligt tacksam för att jag är med i just Kvinnofronten!

Gerda Christenson

Ur Kvinnofrontens nyhetsbrev nr 3/2013

Allt material där inte annat anges:
© Kvinnofronten