«  Krävde rösträtt för alla kvinnor i Finland

Hyvinkääs socialdemokratiska kvinnor i början av 1900-talet.

Arbetarkvinnoförbundet startades av 21 kvinnoföreningar år 1900. 14 av dem var fackföreningar för kvinnor, 7 var lokala socialdemokratiska kvinnoföreningar.

  Den första arbetarkvinnoföreningen i Finland hade bildats i Åbo fjorton år tidigare, 1886. Det socialdemokratiska partiet bildades 1899 och kvinnoförbundet alltså året därpå.

  Bland de som tog initiativ till förbundet fanns Miina Sillanpää från Tjänarinneförbundet och Ida Aalle-Teljo, som blev förbundets första ordförande.

  På sin första kongress tog de framför allt upp arbetarkvinnors arbetsvillkor och löner, och tjänarinnors ställning. Sådant som prostitution och nykterhet var också med bland punkterna. Men den viktigaste frågan de första åren blev allmän och lika rösträtt.

Vid den här tiden var Finland inte ett eget land, utan ett självstyrande storfurstendöme under den ryske tsaren. Det var därför väldigt få som alls hade rösträtt i Finland, cirka 8 procent, och rösträtten utgick från pengar.

  Precis som i många andra länder krävde den borgerliga kvinnorörelsens organisationer ändå endast rösträtt på samma villkor som för män. När en anhållan om kvinnors rösträtt första gången las fram i lantdagen 1897, efter ett initiativ av bland andra Minna Canth, var det i praktiken alltså på sådana villkor att knappt några kvinnor alls skulle kunna använda rösträtten.

  Arbetarkvinnoförbundet däremot drev stenhårt att rösträtten måste vara lika och för alla. Även det socialdemokratiska partiet krävde verkligen rösträtt för alla, både kvinnor och män – inte bara på pappret, som deras mer mesiga svenska motsvarighet. 1903 ordnade Arbetarkvinnoförbundet ett massmöte på Järnvägstorget i Helsingfors, med 10 000 deltagare.

När den internationella paraplyorganisationen för kvinnors rösträtt, IWSA, International Woman Suffrage Alliance, höll sin kongress i Berlin 1904, bildade de finska representanterna där en gemensam kommitté för att driva kravet i Finland. Men när de ordnade en konferens i Helsingfors senare samma år blev klasskonflikterna tydliga. Arbetarkvinnoförbundet drev rösträtt för alla, borgarkvinnornas organisationer ville vara försiktigare.

  Samtidigt hade andra folkrörelser i Finland börjat driva krav på allmän och lika rösträtt, som exempelvis nykterhetsrörelsen.

Demonstration för rösträtt för kvinnor i Helsingfors 1905.
Foto: CC/Helsingfors stadsmuseum

  Året därpå skedde 1905 års revolution i Ryssland, och den försvagade förstås tsarens makt. Även i Finland blev läget allt mer revolutionärt, med storstrejk på hösten samma år. Två representanter för Arbetarkvinnoförbundet valdes till medlemmar av storstrejkskommittén. I december det året arrangerade Arbetarkvinnoförbundet 63 rösträttsmöten och demonstrationer runt om i Finland.

Helsingfors strejkkommitté 1905. Sittande syns Mimmi Kanervo i randig blus
och längst till höger Ida Aalle, bägge från Arbetarkvinnoförbundet.
Foto: CC/Helsingfors stadsmuseum

  För att lugna den revolutionära stämningen i Finland tillsattes en kommitté för att reformera lantdagen. Kommittén föreslog bland annat allmän och lika rösträtt, och det infördes 1906. Jämfört med kampen i andra länder uppnådde finska kvinnor alltså rösträtt på ovanligt kort tid. Samtidigt blev kvinnor valbara, vilket gjorde Finland till det andra landet i världen där kvinnor även var valbara – och det första där kvinnor faktiskt valdes in.

Några av de nyinvalda 1907, stående från vänster: Dagmar Neovius, Hedvig
Gebhard, Iida Vemmelpuu, Hilda Käkikoski, Miina Sillanpää, Hilma Räsänen
och Maria Laine. Sittande: Hilja Pärssinen, Alli Nissinen, Lucina Hagman,
Alexandra Gripenberg, Evelina Ala-Kulju, Liisa Kivioja.

  Till skillnad från i många andra länder var det dessutom ganska många kvinnor som blev invalda direkt. 19 kvinnor valdes in första gången kvinnor var valbara (jämför med totalt 5 i Sverige), varav 9 socialdemokratiska: en bagerska, ett hembiträde, två väverskor, tre sömmerskor, en folkskolelärare och en kontorist. Alla nio kvinnorna var ledande i Arbetarkvinnoförbundet.

Redan från start hade Arbetarkvinnoförbundet också försökt starta en egen tidning. Mellan 1902 och 1906 gjorde de åtminstone tre försök att ge ut provnummer under olika namn. Men varje gång stoppades det av att de nekades tillstånd för utgivningen. På den tiden var det censur som gällde i Finland, sedan 1885 hade generalguvernören, som var direkt underställd den ryske tsaren, rätt att helt enkelt avskaffa icke-önskvärda tidningar.

  Men 1906 beslöt Arbetarkvinnoförbundet att istället ta över Tjänarinneförbundets tidning Palvelijatarlehti (Tjänarinnetidningen) som utkommit sedan ett år tillbaka. De döpte då om den till Työläisnainen (Arbetarkvinnan).

Efter rösträttsreformen satsade förbundet på arbeta med delvis nya frågor och ändrade samtidigt namnet till Suomen sosialidemokraattinen naisliitto (Finlands socialdemokratiska kvinnoförbund).